ÄD 2 testdag

Tomt i rutan och tomt i själen. 

ÄD 2 ruvardag 11

Det rosa försvann men nu har jag ont i magen till och från. Mensvärk? Svårt att veta när man är så fullproppad av hormoner. Har valt att tänka att det är tappen som blöder när jag kommer åt med lutinustabletten. Eftersom jag blödde vid ET bara av att doktorn torkade av tappen borde jag ju göra det när jag råkar komma åt?? 

Sista ruvarveckan framför mig och den brukar vara jobbigast... Känner mig helt matt, ligger som en död säl och stirrar apatiskt framför mig varje kväll. Hur mycket orkar man innan man blir knäpp undrar jag? 

Önskar er en mysig 2:a advent.

ÄD 2 ruvardag 9

Ljusrosa/beige lutinus kom ut i en dag på rd 6. Sen försvann det. Doktorn hade sagt att jag kan öka progynon till 4 tabletter om dagen för att garanterat hindra blödning, sagt och gjort! Det rosa försvann men idag såg jag det igen i trosskyddet :( varför kan jag inte bara få ruva blödningsfri? Nog för att jag blödigt tidigt förut men när man äter såpass mycket mediciner så borde det ha någon slags effekt iaf? 

Nåja, ikväll är jag gräsänka. Har hämtat god take away och bunkrat upp med rotsakschips samt chokladmuffins och väntar med spänning på Idolfinalen. Nerbäddad i soffan på en värmemadrass med en liten hund på magen känns livet rätt ok ändå. 

Ta hand om er därute i stormen.

ÄD 2 ruvardag 6

Beigefärgad lutinus i trosskyddet imorse som på beställning... Fattar inte varför eller vart det blöder ifrån? Igår hade jag jättemycket dragningar/stickningar och kramper i livmodern och det brukar jag ha. Ofta börjar det rosa efter det. Nåja, nu borde embryot ha fäst (hos en normal person). Den som lever får se!

ÄD 2 ruvardag 4

Vid ET berättade jag för doktorn om mina blödningar jag haft vid mina ruvningar. Märkligt! Tyckte han och tittade upp för att se om tappen blödde. Han såg inget men när han torkade tappen så kom det lite blod. Han tittade även med UL på slemhinnan och sa att han inte såg några tecken på att slemhinnan blödde. Efteråt kom det ytterst lite brunt i lutinuskladdet så jag antar att det var från tappen. Men efter det har det varit lugnt med blödningen. Sist kom det rosa efter 1-2 dagar efter ET och då var det en blasto (5-dagars embryo). Nu är det en 2-dagars så blodet borde isf börja typ imorgon elr övermorgon om jag räknat rätt. Men jag hoppas på en blödningsfri ruvarperiod såklart... 

Det är dyrt att vara barnlös! Har köpt lutinus för 1000kr hittills denna gång och eftersom jag tar två st varje gång tar de slut väldigt fort. Pengar i sjön, men vad gör man inte? Har även tröstshoppat en hel del på senare tid... Kläder, prylar till hemmet och restaurangbesök. Med tanke på att jag kommer bli arbetslös innan sommaren borde jag hålla i pengarna lite hårdare men det går inte när man är ledsen, för man behöver göra saker för att muntras upp! Att ge sig själv lite presenter hjälper för stunden och om ett par månader åker vi till sooolen :) 

Ha en mysig första advent!

ÄD 2 Ruvardag 1

Ja, återföring igår. Sista försöket. Sista chansen att bli mamma. Behöver alla tummar i världen nu. 

Ha en fin kväll.

Prednisolon

Imorgon börjar jag med lutinus 2*3 om dagen. Grävde omkring i det djupa medicinskåpet (som växt på både bredden och djupet under 4 år av behandlingar) och hittade en burk prednisolon (kortisontabletter) som jag fick vid ett försök på Falunkliniken. Inget att förlora! tänkte jag. Så nu knaprar jag en 10mg tablett from idag OCH jag har även ätit en kur antibiotika de senaste 9 dagarna (mitt medicinskåp ÄR djupt). Sista försöket maxar vi allt. Och hur jobbigt det kommer vara om embryot inte överlever behöver jag väl inte förklara?

12 mm

Dag 8 med progynon och redan en slemhinna på 12 mm. Hur är det möjligt att den växer såpass fort?! Barnmorskan började vrida sig och igen prata om att hon tyckte sig se nåt. Samma BM och på exakt samma ställe i livmodern som sist när försöket avbröts innan sommarn. Stopp och belägg! sa jag, jag är redan utredd med både hydrosonografi OCH hysteroskopi och inget hittades! Hon envisades och hämtade en doktor som även han fick titta på slemhinnan. Treskiktad och helt normal, men något tjockare på toppen. Efter mycket om och men och diskussioner mellan varandra (med en del termer som jag inte förstod och lite andra "fynd" som endocystor i äggstockarna) kom de fram till att detta tjockare område bara syntes i en speciell vinkel och att det troligtvis berodde på att min livmoder är en aning oregelbunden i formen vilket är helt normalt. Så återföring har nu planerats till nästa vecka. Hon tittade medlidsamt på mig och sa att vi får hoppas att det är lyckoembryot som ligger och väntar. 

Moahaha! Tillåt mig skratta :)

Ingen infektion

Kissa på sticka och stick i fingret idag på VC. Urinprovet visade leukocyter men det var så lite att det inte kunde vara en infektion. Phew! Imorn ska jag på slemhinnekontroll, igen. Allra sista försöket... Hoppas embryot överlever annars kommer det kännas rätt snopet. 

Fick beröm av chefen idag på jobbet. Hon hade sett resultatet av mitt arbete och tyckte det såg riktigt bra ut. Känns bra att man inte misslyckas med allt här i livet iaf. Kanske ska satsa allt på karriären istället. Känns jäkligt innehållslöst och tråkigt bara. Vad gör ni andra barnlösa med tiden?

Positivt test (nej inte gravtest)

Har haft väldans ont i ryggen i några dagar men tänkt att det har med mitt kontorsjobb och obefintlig träning att göra. Men värken har varit konstig och tankarna fördes till ett tillfälle för några år sedan då jag fick njurbäckeninflammation och skyllde på dålig säng. Samma ryggvärk? Tog ett UVI hemmatest och fick starkt utslag på leukocyter. Äntligen ett test man får positivt utslag på!!! :D Japp då var det bara att pallra iväg till VC imorn då. Hm, får se vad mer man kan dra på sig såhär innan, eller helst under, sista ÄD försöket. Lite vinterkräksjuka kanske? Mm smarrigt.

FMD (första mensdagen)

Blodet flööödar! Niagara style. Haft så ont så jag spenderat en del tid på jobbtoan med "krystvärkar" och en jobbig endotarm. Mina bästa värktabletter hade tagit slut. Orudis som jag fick av min gamla gynekolog och om jag räknat rätt skrev hon ut burken för FEM år sen. Den tog slut förra mensen. Där snackar vi dryg medicin. Som tur var skrev snäll ivf doktor på KS ut ny till mig idag. 

Igår när jag ringde in och meddelade mitt negativa resultat så frågade barnmorskan om jag ville testa med det sista embryot som finns i frysen i denna cykel. Jag tror jag ska göra det. Ser ingen anledning till att vänta, embryot kanske inte överlever och då har vi bara slösat mer tid. Efter det här sista försöket vet vi inte hur eller om vi ska fortsätta med den här barnjakten. Efter 10(!!!) ruvningar och lika många negativa resultat känns det som att det ALDRIG kommer bli annorlunda. Inte ett enda embryo har velat fastna i min livmoder... Jag tror inte att det är jättevanligt att det aldrig fungerar med varken ivf eller äggdonation men jag verkar vara en sån person där det bara inte funkar. 

Så vad händer då? Kanske blir det en ny vändning på denna resa. 

Nu slänger vi in det där sista stackars embryot så kan vi gå vidare med vårt liv. 

Ledsen

Även om man inte har några förväntningar, så kände jag ändå att nu finns det alla förutsättningar för att det ska funka. Ett donerat ägg, en hysto för att kolla att allt stod rätt till, bortopererade vätskefyllda äggledare. Vad mer kan ett embryo begära?? Vad är det som är fel? Jag vet att embryon inte fastnar varje gång fast allt ser bra ut, men det är frustrerande när man inte kan förstå varför. Direkt börjar min hjärna analysera vad som kan gått fel. Jag började blöda från tappen vid återföringen, vilket jag gjort rätt många gånger. Har både läst och hört min privata gyn säga att blödning vid ET står i korrelation till sämre resultat. Blod är nämligen giftigt för embryon, de dör direkt om de kommer i kontakt med blod. Är det någon annan än jag som brukar blöda vid ET? 

Nåväl, är rätt ledsen. Försöker mota bort tankarna med att fixa lite hemma, städa och pyssla. Kanske en sväng till Ikea ikväll :) igår tröstade vi oss med ett mysigt restaurangbesök och hemmagjord marängswiss framför tvn. Min man har också varit ledsen och det skär så i mitt hjärta att se honom så. Blir så frustrerad på min kropp som inte vill samarbeta. Vill inte vara orsaken till att han mår dåligt...

Testdag ÄD 1

Tvärtomt i rutan :(

Blir det någonsin vår tur? 

RD 4 vill inte vara med längre

Kan man få bli nersövd och vakna upp om ca en vecka tack? Det borde bli standard vid ivf tycker jag för detta är bannemej tortyr!! Känner för att krypa ut ur mitt eget skinn och springa iväg långt, långt bort ifrån mig själv. 

Den rosafärgade lutinusen försvann imorse. Skönt! Tänkte jag. Men vid 16 när det var dags för nästa dos tryckte jag in applikatorn och nu var det en aning mer rosa på den :( :(

Glöm att jag går igenom det här igen, efter det sista frysta embryot GER JAG UPP! Inget är värt att jag blir knäpp i huvudet, speciellt när det inte funkar. 

Trevlig måndag, not.

Ruvardag 3 och redan förbannad

I ett par dagar nu har jag sett en rosa ton på mitt lutinuskladd. Väldigt märkligt att man börjar blöda så fort? Jag SKA ju inte blöda förrän efter jag slutar med medicinerna eftersom det är en stimulerad cykel. Kan ruvningen vara över redan? Tycker att de bara blir kortare och kortare för varje gång. Jag blödde tydligen från tappen vid ET, men det kan väl inte hålla på fortfarande? 

Vi har en tvådagars i frysen kvar men sen funderar jag fan på att ge upp detta! Det är ju uppenbarligen helt OMÖJLIGT att få nåt att fästa i min livmoder!!! 

Nej, ett liv utan barn börjar bli mer lockande istället för att gå igenom dessa resultatlösa behandlingar. Antingen det eller så får man hitta andra lösningar som att bli fosterfamilj eller köpa ett gäng hästar eller nåt. ORKAR inte lägga varken mer TID eller PENGAR på något som uppenbarligen inte funkar. Som att kasta pengar i sjön. 

Hälsningar från en hormonstinn trött och irriterad

Ruvare

Oddsen föll på rätt sida för oss idag. Embryot överlevde. Men eftersom min livmoder är en dödsfälla så lever hen nog inte så länge till. Bitter, jag? 

Men om man tänker rent teoretiskt så borde implantation ske rätt snart eftersom det är en 5 dagars blastocyst. 

Känner mig helt blank. Glad att embryot överlevde, såklart. Men att känna glädje över att ruva slutade jag med för längesen. Detta har endast inneburit smärta för mig.

Men en BRA sak är att jag fick förlängt kontrakt på jobbet fram till sommarn. Woho! :)

Biopsisvar och slemhinnekoll

Idag har jag varit på kliniken för koll av slemhinnan. Jag har nu ätit progynon i 7 dgr och slemhinnan var redan uppe i 9-10mm. Läkaren sa att det räckte för att göra en återföring så nu ska jag börja med lutinus på lördag. Återföring blir nästa vecka OM embryot överlever. 85% chans är det att den gör det. Ganska hög chans dvs men om man är van att hamna på fel sida om oddsen så är 99% för lågt. Men nu ska vi tänka positivt! 

Svaren på biopsin hade kommit och läkaren läste upp lite, själv förstod jag ingenting. Han sa att de hittat nåt "skräp" som han uttryckte sig men att det inte var nåt farligt. Nåt skräp... Öh, får nog ringa kvinnokliniken och be om en bättre förklaring. 

Det jobbiga nu är att jag måste ta TVÅ lutinus tre ggr om dagen. Man ökar på progesteronet vid ÄD tydligen så jag ser inte fram emot dessa kladdiga veckor. Får nog gå ner till affären och köpa några paket extra trosor. 

Att man aldrig lär sig...

Är man uttråkad, som jag är just nu pga att jag är hemma från jobbet pga jobbig förkylning, så gör man dumma saker. Som att kolla igenom sina sociala mediekanaler. Big mistake. 

Utfall: Ångest, frustration, hopplöshet och ilska. 

Orsak: Ultraljudsbilder av små foster, bebisbilder och allt annat barnrelaterat. 

Och det var bara EN enda sak som fick de gamla smilbanden att röra sig i rätt riktning (läs uppåt). Nämligen en bild på nån slags medicin mot kolik för småbarn som skvallrade om en jobbig natt för ett par nyblivna föräldrar. 

Lärdom: Bojkotta allt vad instagram och Facebook heter från och med nu.

Bittertanten har talat! :)

Till alla andra ivf:are: KÄMPA KÄMPA!!!

De två oinbjudna knackar på

Ett nytt försök närmar sig med stormsteg. Samtidigt knackar Herr Rädsla och Fru Ångest på och vill fika. Plockar fram Gevalia som sig bör när man får oväntat besök. Besöket är dock inte så oväntat som jag vill tro, har ju varit i den här sitsen förut (ett antal gånger). 

Jag har börjat äta Progynon för att få livmoderslemhinnan att växa och i veckan blir det besök för att se om den gjort just det. Sen blir det återföring. Brrrr ryser av bara blotta tanken av att ruva. För ruva betyder att Herr Rädsla och Fru Ångest flyttar in mer permanent och de gillar att festa... Mest på nätterna så jag får svårt att sova. 

OM embryot överlever tiningen förstås. 

Inget svar än på biopsin heller.

Men iaf. Bra lördag! Tjo!

Så blir man arbetslös. Igen.

Nej mitt kontrakt blir inte förlängt på mitt jobb. De har lagt in en förfrågan om att få behålla mig till sommarn men allt har med budgeten att göra och tydligen är tiderna knapra. Mitt team ska bantas ner till två personer från fyra och eftersom jag har ett vik är inte någon av dem jag :( min chef sa att hon såg stor potential hos mig och att hon såg att jag verkligen tyckte att mitt jobb är kul, vilket hon hade förmedlat till ledningen. Men besparingar är besparingar och det går inte att göra något åt. Jag är nog i fel branch? Mitt nuvarande kontrakt går ut vid årsskiftet så då står jag utan jobb om jag inte hittar något nytt. Gahh!!! Denna pengastress!!! Har haft så mycket utgifter den senaste tiden så jag har gått back varje månad... Don't ask why... 

Har nu ätit provera i 7 dagar. Börjar få mensvärkskrämpor så den lär vara här snart. Dock har jag fortsatt att småblöda under hela tiden vilket är lite förvirrande då provera ska stoppa blödningen. Men jag orkar faktiskt inte bry mig mer om mina blödningar. Jag har ju tom gjort en hysto. Men inga svar på biopsierna än. På dag 2-3 ska jag börja med progynon tre ggr om dagen och på dag 7-8 ska vi åka in för koll av slemhinnan. De har satt kollen lite tidigare den här gången då min slemhinna varit väldigt tjock förut. Den svarar typ FÖR bra på medicinerna. Har försökt googla om det men kommer bara till massa sidor där slemhinnan är för tunn. Det verkar vara det vanligare problemet. 

Nu ligger jag med en liten sovande valp på magen och har precis intagit en god brunch som jag lyckades trolla fram från ett tomt ekande skafferi. Mannen jobbar, solen skiner och jag är ledig. Vem klagar? :)

Ha en fin lördag alla!

ÄD 1

Ja då sätter vi igång med äggdonationsförsök nr 1. Skulle börjat igår med provera för att få igång mens om 10 dgr men jag glömde hämta ut medicinen... Ja, det är för mycket att hålla reda på just nu i mitt liv som ni hör. Men jag börjar med den idag istället. Såklart glömde jag hämta medicinen igen så fick cykla till ett kvällsöppet apotek. 

Fick veta lite om min hysto igår av ivf läkaren som läste i journalen. Allt hade sett bra ut, dock fanns det ett litet område som var lättblödande så kirurgen tog en biopsi där. Ivf läkaren sa att OM det hade varit cellförändringar så hade vi hört något redan. Men patologerna tittar för säkerhetsskull efter ett par veckor igen och efter det får man veta provsvaret. Jag har ju haft mellanblödningar (har det nu också) så där kan vi nog ha svaret på vart det kommer ifrån... Men om det inte är cellförändringar, vad är det då? Och hur påverkar det mina chanser att bli gravid? 

Nu är försöket igång iaf, då läkaren inte var orolig för att det kunde vara något, så om allt går som det ska kommer jag vara ruvare inom en månad :) kommer inte ihåg sist jag ruvade, tror det var 1-1,5 år sedan. Ja det går ju inte fort i den här branschen direkt :) 

Trevlig helg på er!

Otur med barn = otur med jobb?

Åh! Vet inte vart jag ska börja. Men jag blev ju av med mitt jobb vid nyår pga att hela min avdelning lades ner. Nu har jag lyckats skaffa mig ett lika roligt jobb, på ett helt annat företag, så det löste sig, MEN nu kanske min avdelning måste lägga ner/skära ner IGEN!! :( får veta mer om några veckor...

Varför kan jag bara inte få en break? Jag kan inte få barn, fine! Jag kan inte få behålla mina jobb? Vad är det här? Behöver inte ekonomisk stress just nu. Däremot behöver jag en paus så jag bokade en resa i några veckor i februari. 

Tur i oturen träffade jag på en gammal klasskamrat från högskolan och hon jobbar med att rekrytera folk till ett företag och i princip erbjöd mig jobb vid grönsaksdisken på Ica, skulle tom få två assistenter med den tjänsten! :) trivs så bra på mitt jobb just nu så jag avvaktar och ser vad som händer... Men det ser mörkt ut... 

Vad händer på barnfronten då? Jo återbesök nästa vecka för planering av FET! 

Födelsedag och osäkerhet inför framtiden

Jag har nu kommit upp till den respektabla åldern 38. Helt sjukt!! Åren bara flög iväg. Speciellt dessa år man försökt yngla av sig...vilket började när jag var 33. Fem år av en jävla kamp, ett krig där jag stött på motgång efter motgång, varit så knäckt att jag krälat på absoluta botten...men jag lever! Jag är inte helt ute ur det mörka men idag kan jag se ljuset, vilket jag inte kunde för ett år sedan. Sorgen kommer alltid bo i mitt hjärta, men jag är inte konstant ledsen och deprimerad som jag har varit. 

Jag har dragit mig undan från många människor, tappat vänskap. Det är ledsamt. Men jag tror tyvärr att det är en av anledningarna till att jag mår bättre, med tanke på att 98% av min bekantskapskrets har fött både ett, två och tre barn under den här tiden, så har jag besparat mig många gravidbesked och födslar som fått mig att må extremt dåligt. Och det är inte någon av dessa personer som har ansträngt sig särskilt mycket för att hålla kontakten heller. De mår mest dåligt av att behöva berätta för mig om alla gravidbesked och födslar...

Just nu umgås jag allra mest med jobbet, min man, mina föräldrar och vår lilla valp :) trivs rätt bra med livet även om min man tycker att jag är för isolerad. 

Men visst tänker jag på barn fortfarande även om jag gärna förtränger den biten också. Har inte ens ringt ivf kliniken och sagt att jag gjort hysteroskopin. Undermedvetet drar jag mig för jag vet att nya försök betyder ny ångest, nya tårar. Vi har två embryon i frysen. En tvådagars och en blactocyst. Jag vill tro på att det kommer fungera, men det är svårt. Jag har gjort så många försök. För många tror jag. Varför skulle det bli annorlunda nu? Visst, det är inte mina ägg och jag har opererat bort mina vätskefyllda äggledare. Det är annorlunda. Men vad händer om det inte funkar nu heller?

Vems är blomman?

I en diskussion (innan det var aktuellt för oss med donation )med en nära vän ang äggdonation så tyckte hon att det skulle kännas väldigt konstigt att donera sina ägg till någon. Tanken på att hennes barn fanns någon annanstans var skrämmande. Och jag var beredd att hålla med. 

Nu skulle jag donerat mina ägg utan att blinka, om jag hade varit fertil dvs. Men jag tror det krävs ENORM empati, ett öppet sinne, erfarenhet av livet och dess svårigheter för en människa att komma fram till det beslutet. Och frågan är ju om man kan se det donerade ägget som "sitt" barn som springer omkring någonstans? I Sverige räknas man som genetisk förälder iaf. 

Man kan väl se det lite som en person som vill plantera. Hon har allt som behövs som bördig jord, vatten, sol och kärlek. Men inte fröet. En vänlig själ bestämmer sig för att skänka ett av sina tusentals frön. Hon sår fröet och med hjälp av jorden, vattnet, solen och kärleken växer fröet upp och blir en fantastisk blomma. Vems är då blomman? Kommer hon som gav bort sitt frö alltid tänka på blomman som "sin"? 

Hysto avklarad!

Allt gick bra! Både mannen och jag var beredda på jobbiga besked, men allt såg tydligen bra ut såvitt man kunde se med blotta ögat. Några biopsier togs på olika ställen i slemhinnan och har skickats på analys. Svar kommer om två veckor. Phew! OM det är något konstigt nu så har det nog iaf inte gått såpass långt att det inte går att fixa. Keep your fingers crossed :)

Hysto imorn

Det var längesen jag skrev. Det beror på att jag vilat och förträngt den här jobbiga delen av mitt liv samt att jag fokuserat på mitt arbete. Mitt "nya" jobb där jag tog över efter en gravidmage och blev ansvarig för en ganska stor del av företaget. Har alltid fått kalla fötter över att behöva få mer ansvar, men nu när jag gör det är det så roligt! Kanske för att jag känner att jag gör ett bra jobb, att jag faktiskt kan! Jag har alltid haft rätt kass självkänsla och självförtroende. Underminerar lätt mina kunskaper. Även kul att tänka på något annat än barn som aldrig kommer... 

Imorn ska jag iaf få göra min hysto. Så vi får väl se vad den utvisar. Om allt är ok kommer vi väl köra igång en ruvning om någon månad eller två. To be continued...

Världen är en f*cked up plats

Att först kämpa mot barnlöshet i flera år. Att äntligen få sina drömmars barn med hjälp av äggdonation. Att få ett cancerbesked. Att få veta att cancern är obotlig. Att somna in förevigt ifrån sitt lilla barn och familj. 

Att vara arg. Fruktansvärt arg på livets orättvisa... Här sitter man och klagar på vädret medans andra kämpar för sina liv. Ett uppvaknande. 

Tack för allt Jenny! Dina texter glödde av kärlek, styrka och framförallt mod. Cancern kanske tog dig men i mina ögon kommer du alltid vara en vinnare. 

Riskerna med hysteroskopi och sommarlov

Eller om man nu kan kalla det sommar. Imorse tog jag på mig stickad polotröja och min höstjacka. Rätt kyligt om man säger så. Har inte hört något från sjukhuset ännu om tid för hysto. Dock fick jag papper för hälsokontroll dagen efter besöket för 2-3 veckor sedan så håller tummarna för en kallelse snart. Har läst litegrann om riskerna vid hysto (eftersom jag verkar ha benägenhet att råka ut för dessa). Det finns risk för sammanväxningar i livmodern och då är man så infertil man kan bli i princip. Inga ägg, inga äggledare och en sammanväxt livmoder. Tillåt mig skratta! Men det är väl lika bra att slå den sista spiken i kistan för denna eländiga kropp, eller? 

Det positiva är att jag typ har semester, jag är inte ledig men jobbar inte utan går en utbildning. 

Ha en fin sommar så hörs vi i höst :)

Polypjakt, hysteroskopi och ägg på is

Igår var vi till kliniken och fick ännu en gång fylla livmodern med koksalt på polypjakt men tydligen såg allt bra ut. Men pga mina olaga blödningar bestämdes det att jag skulle göra en hysteroskopi iallafall. Ta lite prover och titta på slemhinnan innan någon återföring av embryo. För visst fick vi till frysen. Av de nio äggen blev fyra befruktade och två ligger på is as we speak. Tydligen en tvådagars och en blactocyst. Så det är väl bara att hålla tummarna att någon överlever tiningen. Jag undrar om det andra paret blev gravida? :)

Nu har jag en jobbvecka kvar innan en välbehövlig och efterlängtad semester. Och sen efteråt händer faktiskt en stor och väldigt rolig sak. Vi kommer få hem en ny liten familjemedlem. Ja inte ett människobarn men en lurvig dito :) kanske kan lyckan åter finna sin väg hem till oss med hjälp av en liten valp... Det känns så för när vi hälsade på uppfödaren blev vi båda blixtförälskade och jag tror det var besvarat.

Ett liv utan barn

Ja. Både jag och mannen pratade häromkvällen och båda verkar ha tappat suget. Jag tror det bara blivit för mycket för oss båda två. Alla turer till sjukhuset, hormoner, behandlingar, planeringar, misslyckanden, dåliga besked, oändliga tårar, ilska och besvikelse. Sakta har vi brutits ner till fotknölarna och jag tror droppen rann över när vår hund somnade in. Med honom dog allt. Den lilla lusten och glädjen som fanns i vår vardag krossades till små sandkorn och rann genom våra fingrar. 

Med det så har ett stort lugn brett ut sig inombords. Något jag inte känt på många år. Jag bryr mig inte längre. Jag kanske aldrig kommer få barn. Jag kommer såklart göra försöket med ÄD. Men sen vet jag inte om jag orkar mer. Mitt liv blev inte som jag hade trott men jag ska hitta nya vägar. Just nu går jag på en helt okänd stig, det är annorlunda. Men ändå vackert på sitt sätt. På den här stigen måste jag tänka annorlunda och se livet på ett nytt sätt. Jag måste göra det bästa av vad jag har blivit tilldelad. Och vet ni vad? Det har alltid varit min specialité. 

Tack

Det blev 9 ägg från donatorn. Sen får man ju se hur många som är mogna och befruktade som barnmorskan sa i telefonen. Ganska bra presterat mao eftersom vi delade ägg med ett annat par och nästa vecka får vi veta om några gick till frysen. Börjar nästan gråta när jag tänker på vad denna kvinna har presterat för vår skull. Tacksamheten är större än något annat just nu, hur det än slutar. Tack.

En vecka av saknad, befodran och väntan på ägg

Nu har det gått en vecka sedan mitt lilla hjärta somnade in. En vecka som kantats av mycket tårar, sorg och saknad. Dagarna har varit ok, då jobbet fått mig att tänka på annat. Men helt plötsligt är det något som påminner mig om honom och tårarna väller upp okontrollerat. Jag kan inte få barn så varför, varför kunde jag inte få behålla min lilla älskling? Även mannen är helt knäckt och jag tror aldrig jag sett honom gråta så hjärtskärande förut. Vår lilla hund var väldigt speciell (jag vet att alla säkert tycker så om sina djur), han hade en personlighet som var större än livet och att komma hem nu känns otroligt tomt. Min man har haft flera hundar och släktingar som gått bort, men t o m han säger att detta är det värsta han gått igenom. 

Sen har vi det här med min slemhinna i livmodern. Vill bara reda ut vad det kan vara. Tänk om det är därför alla våra försök har misslyckats? Att det inte alls var den vätskefyllda äggledaren? Herregud hur mycket problem kan man ha där nere eg? Ibland börjar jag fundera på om jag har någon slags förbannelse som vilar över mig. För det dyker upp nya problem hela tiden vartefter jag löser de gamla. Som att någon "jobbar" mot att vi ska få våra drömmars barn. Eller så börjar jag bara bli knäpp i huvudet på riktigt. 

Jo, och så ringde de från KS och sa att mannen ska lämna sina frön nästa vecka. Rätt spännande och se om det blir några ägg till oss :) men om jag skulle satsa pengar tror jag inte jag hade satsat på det med tanke på våra odds hehe...

En bra sak. Jag har blivit befodrad på jobbet och kommer ta över en av gravidmagarnas tjänst när hon går på mammaledighet! Haha! Mina planer går i lås på jobbfronten iaf *skrattar elakt och vrider mina händer* 

Avbruten behandling och en förlorad bästa vän

Idag var jag på kliniken för att kolla att livmoderslemhinnan hade växt som den skulle av progynonen och den var supertjock på 16mm redan. Återföring var planerad till nästa vecka men den kommer inte bli av nu. Tyvärr såg barnmorskan och läkaren något konstigt i min slemhinna. Ett vitt område på ca 1 cm som inte ska vara där. Så nu måste jag äta provera för att få en blödning, ringa kliniken och komma tillbaka för ännu en hydrosonografi som jag gjorde på Sofiahemmet i november. Och det sa jag att jag hade gjort och att inget hade hittats vid den undersökningen så troligtvis kommer det bli en hysteroskopi efter det. Mannen kommer få åka och lämna spermier iaf, för om donatorn får ut många ägg kan man frysa dem tills vi rett ut vad som pågår i min slemhinna... På ett sätt var det skönt att de hittade det här nu. För tänk om jag gjorde det här försöket utan att veta om detta. Då hade det med stor sannolikhet inte gått vägen. Det enda jag blir lite orolig över är VAD det är. Och går det att behandla? The big C word flyter omkring i tankarna såklart. Har känt på mig att det är något konstigt med min slemhinna ett tag pga blödningarna jag haft osv. Nu kanske jag är påväg att få svaret. 

Ett besked jag bävat för och något jag knappt orkar ta in idag. Just idag. Dagen efter att min älskade vovve fick somna in. Mitt hjärta blöder... Han var så sjuk så min logiska hjärna vet att det var rätt beslut, men det gör så förbannat ont. Om ni kommer ihåg så har jag skrivit om min sjuka "vän". Min vovve var den vännen och igår somnade han in i evigheten i ett regn av mina tårar. 

Matte älskar dig! Vi ses i Nangijala <3

Happy Ofrivilligt barnlösas dag!

Ok, nu är verkligen alla gravida. ALLA. Jag tyckte att alla var gravida för ett tag sen. Jag hade fel. NU är alla gravida. Det gör att allt känns ännu jobbigare och pissigare än innan. Känner mig så ensam! Dessutom är min älskade hund dödssjuk och kommer nog få somna in idag... Hjärtat går typ sönder i tusen bitar. Orkar knappt ta in vad det är som händer just nu. Skjut mig någon?

Progynonstart

Igår ringde barnmorskan och sa att jag skulle börja idag med progynon/1 tablett 3 ggr om dagen för att bygga upp slemhinnan. I och med det samtalet blev allting helt plötsligt en aning verkligare. Det finns en liten chans att jag kommer få ruva innan sommarn. Vill inte skriva ut exakta datum för att inte avslöja mig. Tänk om det blir ett barn? En galen tanke. Jag brukar inte ens gå dit i tanken, för på något sätt så blir ett misslyckande så mycket jobbigare när man tänker så. Försöker bara se det som ett ingrepp och inget mer. 

Igår fick jag reda på att en gammal kompis väntar tvillingar. Fick höra på omvägar att hon sagt att hon hatar att vara gravid och inte ens vill ha barn. Att de blev till av misstag. Så inatt drömde jag om henne och hennes mage. Hon klämde på magen och då såg man bebisarna genom huden på något konstigt sätt. Freaky. Blev dock inte ett dugg ledsen när jag fick reda på det. Men jag tror det är för att vi inte umgåtts på flera år så det är ingen jag behöver förlora kontakten med. För det är en av det jobbigaste sakerna med denna resa. Alla förlorade vänner...

Ett skarpladdat vapen mot embryon

Igår gick jag och tog blodprovet som ska visa om jag är nedreglerad. På planeringen står det att någon kommer ringa och meddela när/om jag ska sätta igång med östrogentabletter. Jag småblöder fortfarande men börjar bli van vid detta konstanta blödande. 

Fick en snilleblixt igår och googlade "hpv infertility" och fick upp en massa studier och sidor där det stod att kvinnor som har hpv och gör ivf behandlingar har sämre förutsättningar. Ungefär 50% mindre chans att lyckas än om man inte har hpv. Dessutom kan det leda till missfall upp till vecka 20. Alltså nu måste dessa negativa beskeden bara sluta komma. Det jobbigaste är att hpv går inte att bota. Det är ett virus och kroppen ska läka ut det av sig själv. Men jag har haft mitt i flera år nu och det händer ingenting. Har även eksem som blivit värre de senaste åren och på nåt sätt tror jag att det kunde hänga ihop. Så googlade på det med och det stämmer. Viruset triggar immunförsvaret som i sin tur triggar eksemen. 

Fick en klump i magen och smsade mannen om min upptäckt av den reducerade chansen att lyckas. Så nu ska han kolla upp sig. 

Fick dock ett tips att man kan testa äta antivirala tabletter mot herpes. Och antibiotika. Så jag får väl testa detta och bara hålla tummarna att det lyckas. För nu har jag börjat fundera på alternativa vägar att gå. Jag är så trött på min kropp som verkar vara ett skarpladdat vapen mot embryon. Självhatet har aldrig varit så stort som det är just nu. 

Men idag är det soool och inatt sov jag helt ok. Så snart snörar jag på mig mina löparskor och tar en runda för att skingra tankarna.

Blöder ur alla kroppsöppningar

Fortfarande dyningar kvar efter monsterblödningen som resultat efter nedregleringsprutan. Näsblod pga en jobbig förkylning som pågått i en månad och idag tittade jag storögt ner i toaletten och upptäckte att vattnet var klarrött av färskt blod. Och det kom inte från det vanliga stället. Har haft problem med detta till och från i flera år och varit hos VC som tittat och gett mig bl.a. någon salva mot sprickor i ändtarmen som inte hjälpte. Det enda som hände var att jag fick huvudvärk, yrsel och illamående av salvan(!) 

Men idag blev jag rädd, för det var mer blod än någonsin. Annars brukar jag se lite på pappret efter jag torkat mig. Men nu var vattnet helt rött O_O

Åh jag vill/orkar verkligen inte gå till VC. Så trött på att springa till olika sjukhus hela tiden... Vill bara vara ifred och "mind my own business". Men kroppen jävlas med mig. Samtidigt tänker jag på om det är något knas på riktigt. Om det är något som kan stoppa mitt ÄD försök. Det orkar jag bara inte gå igenom. Känner mig väldigt fragil just nu. En liten vindpust kan få mig ur balans. Kan bero på att jag fått många gravidbesked just nu. Flera vänner som är gravida med sitt andra barn. Ingen har sagt det till mig personligen utan har fått veta via mannen eftersom jag inte träffar folk nuförtiden. 

Just nu suger livet hårt. 

Men det positiva är att alla bladen har slagit ut på träden utanför sovrumsfönstret. 

Slitningar i förhållandet mitt i kampen

Igår somnade jag med smink och alla kläder på i soffan. Mannen hade tydligen försökt få mig att borsta tänderna men det var uppenbarligen omöjligt. Kl 7.30 vaknade jag, gick upp och kom på att jag är ledig idag! :D Helt underbart, den ledigheten kom i sista sekund kan man säga. Jag är så himla trött just nu. Jag orkar precis knappt en hel jobbdag, handla och laga mat. Men sen tar energin helt och hållet slut. Det i sin tur bidrar till att allt är kaos här hemma. Högar av ovikt tvätt, dammtussar och papper ligger utspridda över hela hemmet.

Har haft en jobbig dipp den senaste veckan. Kämpar varje dag med att hålla fasaden uppe på jobbet, men när jag kommer hem rinner det över lätt och jag och mannen börjar bråka. Sist slutade det med att han sa, "Vi kan ju också ta ett beslut att vi inte ska ha några barn." Just för att han tycker jag blir extra ledsen, stressad och nere när ett försök närmar sig. Och det är konstigt, men där är så. Jag borde vara glad att någonting händer, att vi får en chans att försöka. Men istället är jag livrädd. Livrädd för att misslyckas. Igen. Att bli sådär otröstligt ledsen och tappa livsgnistan helt och hållet. Igen. Det skrämmer mig så oerhört. Det enda som skrämmer mig mer är att förbli barnlös resten av mitt liv.

Så jag har inget val än att fortsätta. Är rädd att vårt äktenskap kommer gå i kras pga detta. För det sliter på förhållandet, det går inte att komma ifrån. Ofta är jag förvånad att vi hållit ihop såpass länge. Att han orkar kämpa vid min sida. Han som egentligen inte ens behöver.

Jag önskar så att min man fick tillbaka sin glada fru igen. Men det får jag jobba på sen. Idag är jag ledig och ska unna mig att gråta lite för det varken hinner eller orkar jag annars.

HPV i munnen?!

Var på det årliga tandläkarbesöket och frågade om en vit prick på tandköttet som jag haft ett par år. Har trott det varit en blåsa som aldrig försvunnit. Tandläkaren tittade på den och sa att hon trodde det var ett virus. Hon tittade igenom munnen och sa "Se här! Här finns en till." Och visade i spegeln O_O

Frågade om man kunde ta bort dom, men då skulle de blotta tandhalsen så man låter dem va om de inte växer och blir större. Så googlade såklart och ser att cancer i munnen är kopplat med HPV! 

Ridå. x_x

Vad ska jag göra? Jag måste ta reda på vad det är. Kommer inte kunna sova annars. Måste ta cellprov i munnen. Går man till öra näsa hals doktor? F*ck! Har aldrig haft en könssjukdom i hela mitt liv och nu kanske jag har det i munnen?!

Det positiva är att jag inte hade några hål! Vilket min plånbok gillar :D 

(När man inte kan vara glad för de stora sakerna får man vara glad för de små)

Smider planer

Frustrerad, arg, ledsen, trött och framförallt BARNLÖS. Fan! Just nu känns det som jag bär hela världen på mina axlar. Känner mig helt ensam i denna kamp. Magarna växer på jobbet och i samma takt växer min ångest, vilket betyder snabbt. Måste hänga med i bebissnacket också när man sitter i en sån liten grupp med inte bara en, utan två gravida kvinnor. I hemlighet smider jag lömska planer om hur jag ska ta över dessa kvinnors tjänster när det går på mammaledighet. Jag, den perfekta anställda som aldrig kommer vabba en enda dag, troligtvis aldrig någonsin i hela mitt liv. 

Så jobbigt när hjärnan fastnat i en loop som går runt, runt i en evighet. Och den där rösten i hjärnan som säger att inget kommer funka, ÄD kommer aldrig funka, inte heller adoption kommer funka. I slutändan kommer jag bara vara några hundratusen fattigare och för många besvikelser rikare. Bitterheten, mörkret, hålet, djupet och denna oändliga längtan efter ett barn. 

Försvinner den aldrig?

100 ägg innan jag blir gravid

Eftersom jag spenderat hela helgen hemma pga sjukdom har jag haft tid att göra research om lite olika kliniker i Europa som erbjuder ÄD. Den första kliniken i st Petersburg som erbjöd oss att se barnbilder på deras donatorer visade sig även ha hiskeliga priser. För ett försök med en Premiumdonator, alltså donator man får se barnbild på, kostar kalaset ca 110 000 kr plus resekostnader, visum och boende. ETT försök. Och då får man ju hoppas att man får några i frysen men det är ju ingen garanti. Så i princip kan man betala dessa pengar för ett enda embryo. Som kanske inte ens blir något. För sån är jag, jag tror inte längre att embryos kan bli bäbisar i min mage utan jag betalar bara för att få ruva. Konstigt! 

Har iaf redan fått svar från två kliniker, en från Grekland och en från Tjeckien och där ligger priserna lite mer humant på ca 50 000 kr. 

Men innan jag betalar själv för ÄD så vill jag göra en hysteroskopi och se att allt är OK i livmodern. Jag gjorde en hysto 2011 precis innan vi blev remitterade till IVF och då såg faktiskt allt normalt ut. Men det var ju 4 år sedan så det kan ju ha ändrats. Funderar på att göra den i Grekland hos en endometriosexpert på en klinik som heter Serum, för i Sverige lär jag knappast få till en under detta året, om ens alls...

Ikväll upptäckte jag att jag hade en liten bulle under huden på magen där jag tog Procrensprutan. Lite konstigt, borde den inte ha absorberats av kroppen vid det här laget? 19 maj är det dags för blodprovskoll för att se om jag är nedreglerad. Sen ska jag börja med östrogentabletter för att slemhinnan ska växa. Försöker se detta som en "mock" cycle som en del får göra för att kolla hur/om de reagerar på hormonerna och om slemhinnan byggs upp tillräckligt. 

Jag har kommit på en positiv sak med att vara mottagarpar nr 2. Och det är att om man får ägg, så är det minst 5 st eftersom man delar med par 1 om det blir minst 10 ägg. Om man är par 1 KAN det ju bli så att man bara får två ägg. Men, men, det krävs ju bara ett har jag hört. Men för mig tror jag det kommer krävas minst 100. Så känns det just nu iaf.

Rymdspruta i magen: Check!

Kännt mig lite krasslig och gnällig så tog tempen och jo, feber på 38C. Och jag som sjukade mig från jobbet vid senaste IVFen för en dryg månad sen. Orkade inte berätta för chefen om det sista försöket, orkade inte berätta för någon... Förutom för er såklart :) imorgon måste jag in till jobbet en sväng för att förbereda lite saker. Men nu KAN jag ju inte sjuka mig igen för det är skumt om man blir sjuk så tätt. Nej, får knapra lite alvedon och vingla iväg imorgon och förhoppningsvis är jag frisk som en nötkärna på måndag. 

Tog min Procren Depot spruta alldeles nyss också. Så snart kommer mannen få tampas med en klimakteriehäxa ;) Den var större än alla sprutor jag tagit på mig själv hittills och mannens kommentar var "wow, ser ut som en rymdspruta!" samtidigt som jag tittar på den förskräckt. Men den gled mjukt in i magfläsket iaf. Farväl hormonfinnar och ägglossningsflytningar och hej svampinfektioner, vallningar och fin hy. 

Well, you can't win them all!

Hej klimakteriet!

Så igår ringde jag till kliniken och tackade JA till att bli äggmottagare 2 :) och jag kommer redan börja behandlas inför detta på fredag med en spruta Procren som jag ska ge mig själv i magen. Procren är tydligen en långtidsverkande nedregleringsspruta. Det betyder klimakteriet, värmevallningar, viktuppgång och torra slemhinnor. Men hey! vad gör man inte för att nå sina drömmars mål?

Hänger inte riktigt med själv, för det var ju bara en vecka sedan som jag i princip trodde att äggdonationen aldrig skulle bli av. Det svänger fort i den här branschen! 

Längtar så efter att få ruva på en liten fining även om det är jobbiga veckor... Vågar inte hoppas på att få tillbaka något och det sa jag till barnmorskan imorse. Men då sa hon att det fanns goda förhoppningar om att det skulle bli av efter sommaren isf. Och sommaren är ju faktiskt snart här. Idag tex köpte jag en tunnbrödsrulle efter jobbet, eftersom mannen inte är hemma, och satt i parken i solen och åt. Försöker ta vara på tiden, även om livet känns rätt tungrott just nu. Men livet är för kort för att slösas bort! När man blir gammal så vill man ju inte se tillbaka och ångra något. Att vara ofrivilligt barnlös är så otroligt jobbigt men de dagar man känner en liten gnista av energi ska man försöka ta vara på och hitta på roliga saker! Helst saker som inte involverar något med barn. Som att gå på bio, gå ut och äta, ta en drink, promenad, fika... Man mår så mycket bättre efteråt, även om det var jobbigt att komma iväg. 

Men livet kan vara rätt jobbigt även om man har barn. Det lärde jag mig i helgen när jag träffade mina väninnor. Satt och lyssnade på deras klagosång om hur tråkiga deras män är, hur de aldrig hinner något eller har tid för sig själva, att barnen har problem i skolan och utreds för olika diagnoser, hur de blir förälskade i diverse män på jobbet och önskade att de inte hade någon familj...

Efter det har jag känt att, jo, jag har det nog rätt bra iallafall. 

När man känner sig som ett uttänjt gummiband

Ibland grubblar jag på hur denna resa påverkar mig och min personlighet. Vissa säger att man blir starkare av kriser men jag vet inte om jag kan hålla med. 

Jag har större delen av mitt liv varit en glad och social person. Vissa perioder har jag varit deppig men det har berott på sjukdom eller hormontillskott som tex p-piller. 

Efter de här 3 åren med misslyckade IVF försök kan jag lista upp en rad obekväma personlighetsdrag som dykt upp. 

- rädd för sociala situationer 

- kan helt plötsligt välla upp kraftig ångest  som gör det svårt att hålla tårarna tillbaka

- bitter

- avundsjuk (på gravida eller folk som har små barn)

- låg sexlust (pga att konstant vara under behandling eller i klimakteriet)

- rädd för att hamna i diskussioner när folk pratar om sina barn

- "tappat" kontakten med vänner som blivit gravida

- känsla av hopplöshet/orättvisa

- sömnproblem

- negativ syn på livet i allmänt

Väldigt ocharmigt när man ser det såhär svart på vitt. Jag vet faktiskt inte hur alla dessa känslor som jag bär på skulle kunna göra mig starkare? För mig känns det mer som att jag är ett gummiband som sträcks ut mer och mer för varje besvikelse. Och ni vet när man släpper efter, så har gummit blivit lite skört, tunnare och större i omfång. Jag hoppas att mitt gummi är så pass starkt att det inte brister, men ibland känns det faktiskt väldigt nära. 

Men det positiva är att idag ska jag träffa två gamla vänner och gå ut och äta på stan. Ingen har ställt in :)

Future so bright have to wear shades

Totalvändningen imorse när jag yrvaket, efter endast tre timmars sömn och fem timmar ångest, svarade i telefonen på det okända numret som ringde. Hade totalt glömt bort att jag ringt ÄD sköterskan på deras telesvar och bett dem ringa upp mig. Skulle nämligen lämna uppgifter om min menscykel. 

Kommer inte ihåg exakt allt som sades, MEN jag vet i mitt sömndruckna tillstånd att hon erbjöd oss att bli mottagarpar nr 2 redan innan sommaren! Mottagarpar nr 2 får dela ägg med mottagarpar nr 1 OM det blir fler än 10 ägg. Vi ska prata ihop oss och svara i helgen. Allt är rätt osäkert för det kan bli knepigt att få in mig i rätt fas, lite tajt med tid. Sen KAN det ju bli så att jag förbereds för återföring och att det inte blir några ägg till oss... Men vafan, jag har ju ändå inget bättre för mig :-) 

Om vi tackar nej eller om det inte blir ägg över till oss så blir vi mottagarpar nr 1 efter sommaren.  

Sen har jag även tagit kontakt med en klinik i utlandet som erbjuder ÄD och fått tillgång till deras databas med BILDER på äggdonatorer (när de är under 10 år). Har dock inte hunnit/orkat kolla igenom den ännu, men mannen har gjort det och han tyckte det var helt galet! (På ett positivt sätt hoppas jag) tydligen fanns det någon tjej som påminde om mig när jag var liten :) Detta kommer bli plan B för jag hoppas att vi lyckas i Sverige. Men i denna karusell vet jag att för det psykiska måendet måste jag alltid ligga steget före om plan A inte funkar. Hoppas så att vår otur vänder nu!

Genetik och lintottar

Efter flera sömnlösa nätter pga tankar som snurrar runt i huvudet, där allt känns hopplöst och uppgivet, så ringde min man till ÄD barnmorskan för att reda ut vad som egentligen menades vid det senaste samtalet. 

När man är i den situationen jag befinner mig i, efter flera år av konstant besvikelse, så är det lätt att man läser in mer än vad som faktiskt sägs. Åt det negativa hållet eftersom man ständigt är på spänn inför dåliga besked. 

Tydligen var det inte så hopplöst som jag trodde. Det finns en liiiten chans att vi hinner försöket innan sommarn, annars blir det i höst någongång. Sen påpekade barnmorskan att även om donatorn har mörkt hår och bruna ögon kan hon ha andra gener som gör att barnet ändå blir ljushårig och blåögd. Hon ville att vi skulle vara beredda på det. Och det är jag. Jag vet att chansen är rätt stor att det barnet skulle kunna se helt svenskt ut, men för mig så känns det ändå bättre om donatorn har mörkare färger. Jag har ju också andra ljusa gener som ligger bakom, så jag skulle ju kunna få ganska ljusa barn tom med mina ägg. Min syster fick ett nästan blont barn (dock med bruna ögon) och jag tror inte någon skulle gissa rätt på det barnets ursprung. Alla vi syskon blev mörka som pappa, men man ser ju även drag från mamma. Och när man blandar ut 1/4 del brunt med 3/4 vitt så blir det ju...beige :) 

Min man var superblond när han var liten, vilket verkar vara väldigt vanligt bland etniskt svenska barn. För att senare mörkna ju äldre man blir. Och hans syster fick precis lika blonda barn fast pappan är mörkhårig med bruna ögon så den är rätt stark den där lintott genen :) 

Iaf så känns det lite bättre nu. För även om efter sommarn känns som en evighet och en dag så är det bättre att veta på ett ungefär än inte alls. Man har något att förhålla sig till. 

Jagar skatten vid regnbågens ände

Fick ett samtal från en barnmorska idag på jobbet och letade desperat efter ett ledigt rum att prata i, men det fanns inget! Alla var upptagna så jag gick omkring som en osalig ande och försökte svara diskret på barnmorskans frågor. Tankarna flög som ett virrvarr runt i huvudet när jag såg det dolda numret. Inte kunde de väl hittat någon äggdonator redan? Eller? 

Det visade sig att hon ville ha information om både mitt och min mans utseende för det fanns inte inskrivet konstigt nog. Iaf så frågade hon efter ursprung, hår och ögonfärg och sa att det inte finns någon alls som skulle passa mig... Jag påpekade att vi sagt att vi godkänt ifall det finns någon som har mörkt hår och bruna ögon, oavsett ursprung. Då sa hon bara att de inte hade någon plan för oss just nu och att hon hoppades att vi skulle höras snart för planering. 

Magkänslan efter det samtalet var inte bra alls. Kände hur jag tappade fotfästet och blev deppig igen. Hur länge behöver vi vänta på att de ska hitta någon som kan matchas med mig? Tiden tickar HÖGT och FORT nu när jag fyller 38 i år. Drömmen om ett barn känns lika åtkomligt som skatten vid regnbågens ände. När man tror att man är nära så har den bara flyttats längre bort igen...nånstans långt därborta vid horisonten. 

Måndagsångest, när den är som bäst. Men hey! Jag lever och är frisk iaf!

Sorgen som bor i mitt hjärta

Läste ett så fint inlägg i en blogg av en tjej som gjort äggdonation. Hon tog upp sorgen efter de genetiska barnen som aldrig blev till. Det bara brast för mig och hulkandes av gråt sjönk jag ihop i soffan. 

Hon skrev så vackert om att sorgen över de genetiska barnen inte fanns kvar nu när hon har sina tvillingar. De som hon aldrig skulle fått träffa om livet inte tagit den vändningen det gjorde. 

Den sorgen som bor i mitt hjärta, den jag aldrig trodde jag kunde bli av med. Det bekräftade hon i sitt inlägg, att den försvann. Jag grät av lättnad. För hur det än blir, när jag blir mamma, för det ska jag bli på ett eller annat sätt, så kommer det bara bo lycka i mitt hjärta. Och med den vetskapen ser jag ljuset i slutet av tunneln. 

Mitt liv som hormonell

Har tagit det sista misslyckade försöket väldigt bra faktiskt. Tror att jag är så utmattad av alla känslostormar under åren som gått så jag ORKADE helt enkelt inte bry mig så mycket. Jag orkade inte rent psykiskt (elr fysiskt). Men jag tror det bubblar under ytan för minsta lilla motgång i vardagen gör mig så ledsen så  ögonen tåras och jag får kämpa med att hålla fulgråten tillbaka. 

Tex idag så skulle jag träffa en kompis, men hon ställde in i sista sekund och jag blev JÄTTE ledsen. Såg så himla mycket fram emot att få umgås och prata lite tjejsnack, äta på någon god restaurang och sen ta en drink (elr två). Fick verkligen behärska mig för att hålla tårarna i schack. Istället skulle jag träffa upp mannen och äta lite takeaway och hänga med honom, men så hände en sak som gjorde att han blev tvungen att åka så jag gick hem med min takeaway påse och åt ensam med en ÄNNU större klump i halsen. Maten var inte ens god så nu ligger jag i sängen och gråter en skvätt och känner mig allmänt oönskad :'( 

Så...jag kanske inte tog misslyckandet så bra som jag trodde eller så är det alla ivf hormoner som vill ut. För det jobbigaste med det här försöket är att jag ändå måste ta lutinus två ggr om dagen fast jag inte ens ruvar! Frågade om det verkligen var nödvändigt eftersom det är jäkligt jobbigt och att man blir påmind om misslyckandet varje gång och det var det "för att din kropp ska komma i fas". I fas till vad undrar jag?

Har även, förhoppningsvis, fått en hemmorojd. Förhoppningsvis säger jag för att jag hellre har hemmorojder än cancer i röven (eller någonstans alls för den delen) men jag vet inte säkert förrän jag har kollat upp det och det bidrar till min pågående ångest att inte veta helt säkert vad det är och att jag även måste gå till doktorn för att bli undersökt. Som om det inte är nog med att man visat upp fiffin för halva Sveriges gynkår, nu ska man börja med nästa kroppsöppning. Gah!

Vi blev godkända!

Fick hem brev från KS där det stod att vi blivit godkända av donationsgruppen som mottagarpar! Det är är så spännande så jag vet inte vad jag ska ta mig till.

På jobbet har nu graviditetsmage nr 2 avslöjats. Sitter i en grupp med 4 personer och två av dessa är gravida -_- och vart jag än går ser jag stora magar från höger till vänster, bakom mig, rakt fram herregud är det bara jag eller är det värre än nånsin?

"Jag kommer alltid att älska dig och det håller jag fast vid när jag nu släpper taget"

Söndag, långhelg och inte jobbat på en vecka snart. Känns konstigt men även välbehövligt eftersom jag senaste tiden jobbat 6 dagar i veckan. Har nu fått energin tillbaka och orkar pyssla lite hemma, laga lite goa rätter och så har man ju umgåtts en del med släkten också. Dock har jag haft en liiten gnagande tanke som jag försöker slå bort, men likt en gummiboll studsar den bara tillbaka.

"Tänk om" säger den. Tänk OM det var de rätta äggen som ägglossade innan plocket...

Jag har ju verkligen bestämt att det inte blir några fler försök med mina ägg, men hela grejen att vi aldrig ens fick veta om de skulle befruktats, delat på sig och hur de hade sett ut som embryos ger mig en olustig känsla i kroppen. Som att jag aldrig riktigt fick mitt definitiva avslut. Jag hade velat se med egna ögon att embryona var av dålig kvalité. Det hade känts mer värdigt på något vis... nu blev det ett så abrupt slut, som att jag aldrig fick säga hej då.

Men å andra sidan så kan man ju tänka så i all evighet. För "tänk om" det går bättre nästa gång, "tänk om" äggen ser bättre ut nästa gång. Någon gång måste man släppa taget. Släppa taget om tanken på att få ett genetiskt barn. Det har egentligen inte varit det viktigaste i denna kamp men jag ska inte sticka under stolen att jag hade tyckt det varit fantastiskt att se min mans och mina gener bli en liten egen person. Hur hade han/hon sett ut? Han är blåögd och ljus, jag mörk och brunögd. Det skulle kunnat bli hur som helst. Så spännande! Min syster fick två jättefina barn. Den ena med gröna ögon och mörkt hår, den andra med bruna ögon och ljust hår. Båda är med samma pappa som också är ljus. Så jag kan tänka mig att våra barn hade blivit minst lika vackra...

Men nu är det dags för mig att släppa taget om den drömmen. För jag vet att den nya drömmen kommer bli minst lika fantastisk.

ÄD länder?

Som vanligt ligger jag steget före och börjar redan göra research OM vårt försök med äggdonation i Sverige inte lyckas. Jag undrar vilka länder man som svensk medborgare kan åka till lagligt för att göra ÄD? Jag vet Finland, Grekland, Spanien och Tjeckien. Jag har ju sydamerikanskt påbrå på pappas sida så skulle behöva mer info om mer "sydligare" länder där färgerna är mörkare på befolkningen :) men vet inte hur eller var jag ska börja leta. Man vill ju ha seriösa och inga skojarkliniker. Ett litet annorlunda problem men egentligen är jag bara glad om jag får barn överhuvudtaget, hur det än ser ut. Men om man KAN välja så why not? :)

Sista kapitlet: The end of an era.

Idag var jag på äggplock och tyvärr hade jag redan ägglossat av mig själv trots orgalutran :( :( så sista försöker blev aldrig ett försök utan ett platt fall. Äggen envisades och smet i förväg de små rackarna och det var antagligen därför mina hormonvärden sjönk. Ledsen har jag varit men känner att det bara var den sista spiken i kistan för dessa behandlingar. Det var inte meningen helt enkelt. Nu börjar vi en ny resa och hoppas vi har lite mer tur än de senaste tre åren som varit väldigt tuffa mot oss. Ikväll tröstar jag mig med en stoor plankstek :-P

Kuratorbesök inför ÄD

Vi fick tummen upp av kuratorn! Pratade lite om hur vi träffades, familjesituation och intressen. Drygt en timme var vi där och kuratorn var supergullig. Nu hoppas vi att vi även blir godkända av klinikchefen och de som sitter i ÄD konferensen och om vi får grönt ljus där så får vi vårt försök inom ett halvår. Hoppas SÅ att det kommer funka!

E2 från 1800 till 1200?

Vad betyder det när östradiolvärdet sjunker? Mitt hade tydligen sjunkit från förra veckan och min gyn ringde och sa att man inte vet om det finns ägg i blåsorna. Jag valde att chansa och åka ändå. Det är sista försöket, nu blir det inga mer sprutor för mig. Om mina äggblåsor väljer att lägga ner såhär precis innan plock... ja då får det bli så. För det blir f*n inte bättre än såhär. -_-

Ibland funkar det med hot

Det blir plock! De tre på vänster äggstock hade växt på sig rejält den största var 20 mm och möjligtvis en till hade poppat upp. Alla var förvånade. 

Att acceptera och släppa kontrollen

I veckan som gått började jag känna av en trötthet som inte verkar gå att vila bort. Så fort jag tar mig till med något, tex vika tvätt, blir jag helt vimmelkantig och nästan andfådd och måste lägga mig ner att vila. Igår när jag åkte hem från jobbet gick ögonen i kors och jag kände mig svimfärdig. Jag hoppas att detta beror på hormonerna för det här funkar inte. Jag måste vara alert på jobbet, kan inte vara en zombie. 

Imorgon får vi se om det hänt något med äggblåsorna. Jag har inte kännt någonting i dem tyvärr så det är nog rätt troligt att vi avbryter. Korta protokollet funkade ännu sämre på mig :( nåväl, det är ju alltid värt att testa något nytt! Om vi inte hade testat hade vi grämt oss och undrat hela livet men nu känner jag verkligen att vi försökt ALLT. Man kan bara göra sitt bästa, sen måste ju kroppen sammarbeta också och det kan man inte påverka. Just det här att släppa kontrollen har jag gjort och det känns underbart. Jag kan inte göra mer än såhär och det är inte mitt fel. Livets nitlott hamnade tyvärr på mig när det gällde detta men jag har i hela mitt liv faktiskt haft väldigt mycket som legat mig i fatet också även om jag fått kämpa mycket för det. Jag är en van kämpare och vanligtvis brukar kämpandet ge utdelning men så blev det inte nu. Så nu går vi vidare och jag är mentalt förberedd på att släppa mina ägg. För barn ska det bli, det tänker jag aldrig ge upp <3

Äggsnack

Jaa, det ser ju inte jättepositivt ut just nu. Har aldrig avbrutit en behandling förut. Det har hänt en gång att vi inte fick tillbaka något eftersom äggen inte delade på sig men vi har alltid kommit till plock. Det känns som min kropp är på stadig kurva neråt fertilitetsmässigt. Det blir bara sämre och sämre för varje försök och jag har gett upp på min kropp till 99% nu. Det enda som växer är livmoderslemhinnan som låg på 12mm i tjocklek medan 5 blåsor låg och tryckte runt 10 mm och vägrar växa sig större. Det ska bli så skönt att slippa känna denna besvikelse över att ens kropp inte funkar som den ska. Tänk att bara få ta emot ett fint embryo och veta att nu finns det faktiskt en chans att det blir ett barn. 

Nu har ni helgen på er att växa, hör ni det äggisar. Annars blir det inget av er, det är er sista chans nu förstår ni det? 3 år, 7 ivf behandlingar och 3 frysförsök. Det är tionde gången gillt nu fler försök får ni inte.

VUL sprutdag 11

Snigelfart är dagens ord. 10 sprutor har nu tagits. Ingenting hade hänt på höger sida. De två äggblåsorna var fortfarande 8 mm och 10 mm. Dock hade de tre på vänster växt från 6 mm till 9, 10 och 11 mm. Nytt VUL på måndag och då kommer vi få veta om vi ska avbryta eller inte. Höjde även dosen på gonalen till 375 iu så får se om det hjälper med slutspurten. Känner mig knappt besviken längre. Känner nästan ingenting. Har blivit så van att min kropp sviker så att förvänta sig något annat är bara dumdristigt. Det som ger mig ett lugn är att på tisdag ska vi till kurator och förhoppningsvis bli godkända för äggdonation! :D

VUL sprutdag 8

Imorse var jag på mitt första VUL efter att ha tagit 7 sprutor. Resultatet var lika oklart som de varit de senaste gångerna. Mina äggstockar håller väl på att klappa ihop, stänga fabriken. På höger äggstock fanns det två äggblåsor på 8-10 mm och på vänster tre st som alla var 6 mm... Frågade vad idealet skulle varit och han sa runt 12 mm. Det händer ju grejer men lite långsamt. Men, nu kör vi ju "lågdos" stimulering (lågdos för att vara mig) och det är ingen skillnad på resultaten från första VUL:en fast jag har 150 ie lägre dos. Mystiskt. Nåväl, snart får min stackars kropp vila. Inga fler IVF, nu är det verkligen stopp efter den här gången. 

En ängel på KS

Jupp, då har man vart på läkarbesök inför utredningen om äggdonation. Det gick som en dans! Och jag som varit nervös inför detta. Igår sa jag tom till mannen att vi måste se propra ut inför detta. Haha! Som om det skulle spela någon roll vilka kläder vi hade på oss? Vi fick göra en gynundersökning och lämna infektionsprover. Ja, alltså jag fick gynundersökningen och mannen lämna proverna ;) Vi fick även information om hur äggdonationen går till och vilka skyldigheter man har gentemot barnet med att berätta om dennes ursprung. Läkaren var på ett strålande humör och sa att hon inte såg några som helst problem med att vi skulle bli godkända av kuratorn (hon är den sista vi besöker innan vårt fall åker upp i donationsrådet där allt beslutas). Hon sa även att hon fått kämpa för oss då hon mött på motstånd till att vi skulle få ÄD. Vilken ängel! I allt det mörka finns det någon på KS som faktiskt bryr sig om oss. De hade egentligen bara kunnat skriva av oss eftersom vi gjort våra tre försök (det sista var väl på gränsen dock), men istället visar det sig att man inte bara är ett nummer i systemet utan att man har ett värde. Idag åkte vi därifrån med solen i våra ansikten och i våra hjärtan. Det kommer bli bra det här. 

Sprutdag 1

Då kör vi igen då för fyrtioelfte och även sista gången. Korta protokollet (för första gången) med 300 ie Gonal-f på cykeldag 2. Lite lägre dos än de de andra gångerna och det har jag gjort strategiskt. Jag får inte massor med ägg så jag satsar på kvalité istället och det kan man få med lägre hormondoser. Om vi har tur. 

Sprutan togs precis och det går på rutin. Jag har gått från supernålrädd till att sticka in nålen med vänsterhanden samtidigt som jag dammsuger med högerhanden. Typ. 

Har lovat mig själv att inte bli sådär manisk som jag blir vid varje försök. Google är ett big no no för mig just nu. Vi får se hur det går med det. 

Ett litet plus?

-yes please

Idag, en fallen soldat

Bara en liten bebis? Jag är fyllda 37 år och tanken på flera barn börjar sakterligen försvinna. Det kommer kanske inte hinnas med fler än ett, om det ens blir till ett dvs. Det där familjelivet kommer kanske inte bli som jag trodde. Att ha två, eller tre barn som leker, stojar och bråkar med varann. Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att det iaf blir ett barn. Resten får vi fundera ut sen. Resten känns för girigt just nu. 

Idag har jag varit sängliggande av mensvärken. Brukar endast kapitulera inför smärtan om jag har en ledig dag och tillåta mig vila. I vanliga fall brukar det vara ett tyst kämpande på jobbet med några omgångar till toaletten där jag kan släppa ut smärtan. Resten av tiden sätter jag på mig en mask och visar ingenting utåt för någon. Det finns tillfällen när jag stått och pratat med en kollega, chef eller kund då jag fått såna magkramper som vill tvinga mig falla ihop i fosterställning, men då har jag kämpat för att hålla mig upprätt och låtsats som ingenting. Men inuti min mage pågår ett krig för fullt. Utanför vet ingen någonting. 

Snart kommer trollet. Fuck endometrios!

Mars är enometriosmånaden då vi uppmärksammar sjukdomen och kämpar för att få den klassad som en folksjukdom. Så jag ger fingret åt sjukdomen som berövat mig så mycket i livet. Inte bara att den berövat mig möjligheten att kunna få barn utan också all smärta. Både den psykiska och fysiska, vet inte vilken som är jobbigast faktiskt. 

Just nu väntar jag på mensen som ska komma inom 1-5 dgr då jag åt min sista tablett Primolut nor igår morse. Jag vaknade precis av en välbekant känsla i livmodern. Det knackar på, det onda trollet som besökt mig sedan jag var tonåring. En gång i månaden måste jag ta emot denna varelse som sliter mina kvinnliga organ i stycken och jag kan inte göra någonting, utan måste titta på när hen misshandlar mina käraste ägodelar. Jag bävar.

Det positiva med klimakteriet

Kanske är jag påväg in i klimakteriet tidigare än väntat. Fick veta provsvaren på hormonvärdena igår och de var väldigt låga (minns inte exakt men typ östradiol, 2 och progesteron, 5) vilket indikerar att jag inte haft ägglossning, eller en "bra" ägglossning som min Gyn sa (vad innebär det eg?). Det som är positivt med det är att det förklarar mina mellanblödningar. Så, troligtvis kommer jag inte dö i livmodercancer den här gången iaf. Det negativa är att det kanske inte finns några bra ägg kvar till vår kommande IVF. Sen är det skönt att slippa spraya. Jag är ju redan nedreglerad ändå enligt proverna >_<

Imorgon hade vi ett läkarbesök inplanerat inför äggdonation. Men idag ringde de och sa att doktorn var sjuk så vi fick en tid nästa vecka. Och idag fick vi hem brev där det stod vilka villkor som gäller för äggdonation och vår kötid. Bollen är verkligen i rullning nu. Känns smått overkligt faktiskt. Är oändligt ödmjuk och tacksam för att det finns kvinnor som gör detta för en främling. Även om det inte blir ett barn, för det kan man aldrig veta. Men av egen erfarenhet vet jag att det är en rätt omständig process att gå igenom. Så om en äggdonator läser detta någongång säger jag bara TACK från djupet av mitt hjärta.  

Om killar hade mens

Det verkar som Primoluten har gjort sitt även om det tagit lite längre tid än väntat. Har märkt hur blödningen avtagit successivt sen i måndags då jag började med den, till att idag bara ha en ljusbrun liten fläck i trosan. 

För ett par dagar sen såg jag mannen öppna toalettdörren och stanna som paralyserad och förskräckt! Det var tydligen jag som glömt en använd binda på badkarskanten -_- De (männen) har ingen aning om allt vi går igenom varje månad. Jag kan lova att om killar hade mens skulle världen se heelt annorlunda ut. Klumpiga bindor och torra tamponger skulle vara ett minne blott. Dessutom skulle det vara obligatorisk frånvaro "den tiden på månaden". Nåja, nu är det vi som blir tvungna att stå ut med skiten så de kan gärna ta att råka se en gammal mensbinda då och då. Det kallas reality check.

Ikväll står det myskväll på schemat med en god gryta, lite rött vin och kattgos <3

Ge mig ett nu!

Jag behöver motivation! Verkligen B E H Ö V E R. Har under dessa år av försök aldrig sett ett plus och jag känner i hela min kropp att jag måste få se ett. Vare sig det är ett superstark, supersvagt, ett som håller eller ett som försvinner. Men jag behöver få se ett plus... Bara för att få motivation till att fortsätta. För att känna att livet inte bara är ett konstant kämpande i motvind. Vad är det för liv?

Jag har lärt mig den hårda vägen att det inte finns någon rättvisa i livet. Allt är bara ett konstant kaos och likaså IVF. Vem som lyckas, vem som misslyckas. Ja, jag har dålig äggreserv suckar läkarna (är det mitt fel eller? Jag är ingen kirurg!). Men många med dålig äggreserv blir gravida både genom IVF och spontant. Jag har endometrios. Men många kvinnor blir gravida fast de har endometrios, både genom IVF och spontant. Jag har inga äggledare... Inga kvinnor blir gravida utan äggledare, vare sig genom IVF eller spontant.

Så jag har inget val annat än att traggla på med behandlingar.

Ber på mina bara knän att jag ska få se det där lilla plusset en dag. Vare sig det blir med mina egna ägg eller med någon annans. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare om det inte funkar. Kan inte, vill inte tänka i de banorna. Det är för skrämmande. Ett liv utan barn? Nej, det finns inte på kartan.

Men tyvärr är det inte jag som ritar kartan.

Satans mensvärk!

Började igår på CD 15 att blöda som en riktig mens och häärlig mensvärk på det. Vad händer i min kropp? Idag har magen gått totalt bananas och jag har sprungit på toaletten konstant. Skulle möta upp mannen och handla efter jobbet men fick så ont och såna trängningar så det kändes som att jag skulle ordagrant skita på mig! Seriöst, ska man behöva känna så vid 37 års ålder? Fick inte tag på mannen så kastade mig på bussen och försökte desperat hålla mig hela vägen hem från ett ytterst pinsamt scenario (tur att det bara är fem min hem med buss). Han hem med nöd och näppe är allt jag säger O_O

Fick som tur var en akuttid till min Gyn som kommit tillbaka från semestern imorse och han gjorde ett VUL och konstaterade att det såg ut som att jag hade haft ägglossning och en rätt tunn slemhinna på 4 mm och blod i livmodern. Så då kan vi ju iaf fastställa att det är därifrån jag blöder. Han trodde också att det var nån vajsing med hormonerna så jag fick även ta ett blodprov. 

Iaf så trodde han att Primolut-noren skulle stoppa blödningen och att jag sen skulle kunna sätta igång med ivf! Har knappt sovit inatt för hade sån ångest över att allt skulle bli uppskjutet. Men ännu är vi på banan. Ska bli väldigt spännande och se om det här kommer gå i hamn. Den som lever får se :)

Ledsen

Har börjat blöda mer nu. Så mycket så jag måste ha trosskydd iaf. Känner att jag måste kolla upp detta innan vi gör vår sista ivf. Allt kommer troligtvis bli uppskjutet. Igen. Orkar inte mer motgångar snart.

Men för i helv***

Nu har det börjat komma rosa från fiffin när jag gör nr 2!? Har ju inte ens hunnit börja med mina Primolut-nor för de ska man börja med på dag 16 i cykeln. Kan det verkligen vara hormonrubbning om jag blöder innan ägglossning? Förstår ingenting och när jag googlar på detta symtom kommer det upp folk som fått missfall som börjar på detta sätt och såklart livmoderhalscancer. 

Med två fingrar kan man ju räkna ut att jag är ju iaf inte gravid så då återstår ju bara ett alternativ av dessa diagnoser :(

Och hela dagen igår försökte jag få en tid hos min Gyn och min ivf Gyn är ju som sagt på semester. Men det finns inga tider! Jag ska ju börja spruta vid nästa mens, men hur ska jag veta om det ens går när man redan börjat blöda? 

Nu ringde jag prick kl 8 och berättade allting om ivf och blödningen, då sa hon att jag fick ringa på måndag och att jag då kunde fråga om en akuttid. 

Jag har väntat 5 månader på att få sätta igång ORKAR inte vänta mer nu!

Blev också inspirerad av Libra att skriva något som är positivt varje gång så man inte bara fokuserar på det negativa :)

Så dagens positiva är: 

Det är fredag! Då brukar det vara skön stämning på jobbet. Och imorgon är det planerat en middag med vänner som inte heller har barn (än). Sen har jag börjat kolla på en serie som heter "Jordskott" på SVT och den är faktiskt rätt spännande! :)

Skicka iväg sin mens?

Alla mina underlivsproblem har fått mig att fundera på att skicka iväg mitt mensblod för analys i Grekland. De har tydligen experter därborta som kollar bakterier, svamp och dylikt för ett par tusen kronor. Så idag stod jag på Apoteket och höll i en menskopp. Perfekt sätt att samla in blodet på! Någon som använder menskopp? Är det lätt och är det helt tätt? Jag blöder rätt mycket så känner mig skeptisk. 

Äggstocksmolandet håller i sig och inatt blev jag tvungen att ta en alvedon för att få sova. Pillerknaprandet har även fortsatt under dagen. 

Trivs så himla bra på jobbet just nu också. Alla är så snälla och trevliga och idag fick jag en present från min gamla chef som var värd 2000 kr(!) Skickade ett sms och frågade om det blivit nåt fel men tydligen var det en present. Otroligt generöst måste jag säga. Jobbet håller mig på fötterna dessa tider. Är tacksam för att jag kan och ffa orkar gå till jobbet, för vet att många inte gör det. Dessutom måste jag dra in pengar så eg har jag inget val för som konsult får man ingen sjukpenning.

Men iaf mensblod ----> Grekland. Någon som testat?

Onda äggstockar

Ja, det molar, nyper och gör ont så jag har svårt att sova. Det känns precis som jag är mitt uppe i en ivf behandling på dag 10 med Gonal-f. Men det är jag inte, så varför har jag så mycket känningar? Snälla låt det vara äggstockarna som vaknar till liv. För nästa behandling ligger runt hörnet och jag vill gärna få ruva en sista gång med mina egna ägg, ett fint sådant. Vill gärna ha ett litet plus också men det är nog för mycket begärt. 

Har dessutom börjat rasa i vikt. Byxorna sitter inte längre kvar utan hasar sakta söderut. Antar att det var Synarelan som gjorde att jag gick upp. Vill helst inte gå under 50 kg strecket igen, men nu vet jag iaf hur jag ska hålla vikten uppe :) 

Det är mycket nu!

Idag ringde Gyn upp mig och vi bestämde att jag ska börja med Primolut-nor den 3:e mars och äta i 10 dgr för att slippa mina mellanblödningar, få en bra mens som blöder ut all gammal slemhinna, och bygga upp en helt ny fin inför sista ivf:n som blir nästa månad! Halleluja! Trodde aldrig den här tiden skulle komma. 5 låååånga månader har snart gått och jag har nästan blivit knäpp på kuppen. Och på det fick vi en kallelse till återbesök inför ÄD! Vi får räkna vår kötid ifrån den sista återföringen vilket var i juni förra året. Vet inte exakt hur långa köerna är för ÄD men uppfattade det som runt ett år när jag pratade med kuratorn i telefon. Så om vi har riktig tur får vi göra vårt försök precis innan eller efter semestern i sommar. Kan inte fatta det ännu, men det kan vara vår chans till ett barn. På riktigt. Inte med mina låtsasägg som vi tragglat med i alla år. Inte ETT enda har fastnat vilket är ett f*cking skämt! Först kunde de inte fastna pga säcktuban. Sen när den var borta blev äggen för dåliga. Ett moment 22 på ett annat. Det är som att det inte är meningen att vi skulle få ett barn. Som att naturen jobbar emot allt vad det kan? Men nu ligger vi steget före, en ung tjejs ägg in i min kropp. BOM! (=baby)

Äggdonationstankar och frågor

Vaknade tidigt imorse med återkommande kramper i magen. Förstår inte riktigt vad det kan vara men igår kväll tog jag Dyxofermen på tom mage så funderade på om det kunde ha något samband. Iallafall sjukskrev jag mig idag OM det skulle vara magsjuka så idag har jag haft massor av tid att tänka på just detta med äggdonation.

Det är lätt att bara kasta sig in i saker när man är desperat utan eftertanke, har jag märkt, de här barnlösa åren. Hela tiden vill man vara på "G" med nästa behandling och planering. Vakuumet där mittemellan är det man fruktar mest av allt. Men här är mina tankar om äggdonation:

Positivt

* Större chans för oss att faktiskt få ett barn
* Det kommer vara min mans genetiska barn
* Jag kommer få uppleva en graviditet
* Barnlösheten och att känna sig utanför samhället kommer vara ett minne blott
* Ett nytt liv väntar oss!
* Jag vet att jag kommer älska det lilla barnet över allt som finns

Negativt

* Barnet kommer inte ha några likheter med mig (om det är negativt eller positivt vet jag iofs inte)

Det positiva överväger ju såklart det negativa eftersom jag troligtvis ändå aldrig kommer kunna få ett genetiskt barn, men det finns också en oro inför situationer som kan uppstå när ett barn inte är lik sin mamma. Att tex bekanta som man inte känner så väl, som inte vet om äggdonationen, kommenterar och undrar varför barnet är så olikt mig utseendemässigt. Hur hanterar man det? Är det bäst att bara vara helt öppen med det inför alla som undrar eller låtsas man som att det regnar? Jag tycker att folk i allmänt egentligen inte har med det att göra, men om det blir så tydligt att det inte är mitt genetiska barn? Jag kommer ta upp dessa frågor med kuratorn, men vill framförallt höra från andra som fått barn genom äggdonation och hur de har tänkt kring detta och om det uppstår situationer som man kanske inte hade tänkt på innan? Berätta gärna isf.

Bloody Valentines day

Japp, mer blod. MYCKET mer blod och mensvärk. Så det var nog mensen som kom igång igår. Tur att jag hann med undersökningen i fredags! De här månaderna flyger verkligen förbi. Det är skönt att tiden går fort när man väntar, men det är även lite stressande när det gäller det övriga livet. Min sjuke vän som inte har alltför lång tid kvar bl a. Där vill jag bara att tiden ska gå i ultrarapid så h*n får så mycket tid som möjligt. Nästa mens börjar jag med Gonal-f. Helt sjukt att det gått nästan fem månader!

Nu gör mannen iordning ett bad till mig och sen ska vi gå en långpromenad hem till svärmor på mysmiddag. 

Tänker på er alla som kämpar. Unna er saker för själen ofta <3

Bloody friday the 13th

Idag hade jag tid hos Gyn för att kolla upp mina mellanblödningar. Jag uttryckte min oro för att ivf försöket i mars skulle flyttas fram pga av detta. Han tittade med ultraljudet och såg att jag hade haft ägglossning och en tjock slemhinna. Inget såg konstigt ut och han trodde att jag har obalans i hormonerna men fick för säkerhets skull en antibiotikakur med Doxyferm. Och så planerade vi in att lägga en kur med primolut-nor (progesteron) inför nästa mens för att förhindra mellanblödningar och att blöda ut gammal slemhinna för att kunna bygga upp en ny fin! Så himla lättad gick jag därifrån, att han lyssnade och att vi fick en plan. 

Sen ringde de från Karolinska angående äggdonationen och på måndag ska vi boka en tid hos deras kurator för att först bli godkända som äggmottagare! Äntligen rullar bollen! Wiee!

En bra dag!

Ångestnatt som blev en rolig jobbdag med flera skrattattacker. Välbehövligt och i sista sekunden på randen till ett nervöst sammanbrott. Även om min närmsta kollega gömmer en bebisbubbla under tröjan som hon inte tror någon märker. Nu gräsänkekväll på soffan med Bridget Jones dagbok och en kurrande katt på bröstet. Livet, när det är som bäst. Sug på den småbarnsföräldrar! :D 

Mitt oberäkneliga underliv

Ja, det fortsätter och ökar. Nu måste jag ha trosskydd och blodet droppar när jag går på toaletten. Blir galen snart! Hur mycket motgångar ska man orka med i det här barnmakeriet egentligen? Har haft konstanta problem med mitt underliv de senaste åren. Bakteriell vaginos, svampinfektioner, urinvägsinfektioner, hpv infektion osv. Ätit oräkneliga kurer med antibiotika men ändå kommer det tillbaka... Och nu detta blodet som aldrig vill sluta droppa. Bryter ihop snart! Nu fattas det bara cancer som kronan på verket så kan alla gå hem och lägga sig sen. Godnatt.

Blöder igen!?

Samma visa som förra månaden har jag börjat blöda runt ägglossning igen. Fattar inte vad det kan vara... Det enda jag kan komma på är att det har börjat efter jag gjorde hydrosonografin av livmodern. Kanske en infektion? Tog tag i det och bokade en tid hos min gyn nästa vecka. Vill inte riskera något inför den sista IVFen. Även fast det inte är så stora chanser vill jag att den lilla chans som finns ska få de bästa förutsättningarna. Ett värdigt avslut på en lång kamp helt enkelt.

En bitter kvinna är en arg kvinna

Har en liten svacka just nu i det psykiska måendet. Tyckte att det har varit lättare i ett par månader, men den senaste veckan har ångesten varit påtaglig och jag har fått tvinga tillbaka gråten till och från. Blir gråtfärdig bara av att tänka på något som har med barn att göra. Lättirriterad och arg för småsaker till mannens stora förtret (förlåt, älskar dig). 

Min dödssjuka vän har haft några upp och nergångar på senaste. Stressen och pressen är påtaglig av att konstant vänta på någons bortgång. Hjärtat värker av vetskapen att aldrig mer få träffa min vän, att hen bara ska försvinna. Idag fick jag dock en insikt som fått mig att se det ur ett nytt perspektiv och ger mig ett inre lugn. 

Jag tänker att en person som dör är som en heliumballong som plötsligt spricker. Det som är inuti återförenas med "alltet" och flyter ut bland oss, blir en del av oss. 

Försvinner aldrig. 

När katten går in i garderoben

Om man har haft ett sjukt djur någongång så vet man att dessa gömmer sig när de mår dåligt. Det är en gammal instinkt att gömma sig för rovdjur för att få dö ifred (eller slicka sina sår och återhämta sig). Lustigt nog är mitt nuvarande beteénde väldigt likt ett skadat djur. Jag gömmer mig för omvärlden och ångesten är MITT rovdjur som lurar runt hörnen, listigt utklädd till en Urban Jungle eller Bogaboo. Och när de nyförlösta kvinnorna väller in på jobbet för att visa upp sina underverk åker skygglapparna upp. Med ett snabbt leénde och kaffekopp i högsta hugg ursäktar jag mig till köket och gestikulerar "kaffesugen".

Har fortfarande inte fått någon kallelse från sjukhuset för att diskutera äggdonation så för ett tag sedan ringde mannen och frågade hur det gick. Det var då vi fick veta mitt nya AMH-värde och vi skulle även få en tid för besök, men icke. Nu är det bara 1,5 månad kvar till det sista ivf-försöket. Och denna väntan gör mig tokig. Försöker fylla mina dagar med jobb, lite träning och god mat. Framför Hemnet drömmer jag mig bort till små kalkstensstugor på Gotlands kust. Helst något invändigt renoveringsprojekt som jag kan lägga min tid på... Eller resor till varma länder, spännande kulturer och nya smaker. Att få leva igen och inte bara sitta och vänta i detta gråa slask på att livet ska börja... Ibland fantiserar jag om att jag bara springer rakt ut, tar sats och hoppar från balkongen.

En positiv sak är att jag får ha kvar jobbet fram till sommarn :)

Tiden flyger tydligen när man blöder

I 10 dagar har jag blödigt fram och tillbaka. Straffet man får när man vill synda lite med sin äkta hälft? Men vi är ju gifta, det är faktiskt tillåtet. Hör du det dumma kropp!

Så varför blöder jag? Trodde att det kunde vara mensen som var tidig, men imorse kom mensvärken med buller och bång. Vaknade obekvämt efter en trevlig kväll med gamla vänner (där jag t o m lyckades förvåna mig själv hur trovärdig min utläggning lät om varför jag inte vill ha barn). Inte redan! tänkte jag, det är för tidigt. Men dra på trissor, när jag läser i bloggen att EXAKT på datumet, den 18:e förra månaden fick jag min mens sist. 

Time flies och om det fortsätter i den här takten kommer nästa försök vara en armlängd bort. Det allra sista!

0,57

Japp, det är mitt AMH värde för tillfället. För 3,5 år sedan låg det på 1,2, för 3 år sedan på 0,32 och nu på 0,57. Märkligt, nu har det alltså ökat istället. Men det är ju fortfarande lågt och egentligen spelar värdet ingen som helst roll utan det är HUR man svarar på hormonerna som är betydelsefullt. Så snart kommer vi bli kallade till kliniken för att diskutera eventuell äggdonation. Glad! :D Är så redo att ge upp mina värdelösa ägg. Men lite ledsen är man ju, för jag vet hur übergulliga våra genetiska barn hade blivit... Men nu blir det übergulliga barn med någon annans ägg så det går jämnt ut :) 

Efter älskog kommer blod, eller?

Röda fläckar på vita lakan. Blir lite orolig när jag helt plötsligt börjar blöda fast det inte är dags för mens ännu. Läser om läskiga sjukdomar... Som cancer, cancer, cancer. Nåt är fel! Men de hittar ju inget... Borde jag boka en tid IGEN hos min gyn? Tänk om det är därför inga ägg fastnar...

Nu är det "bara" två månader kvar till sista IVFen. Må min hemortsgyn ha en skön semester i utlandet. Själv har jag stängt av alla mina känslor tills dess. På återseende.