Med huvudet över ytan

Ni vet när man är ute på lite för djupt vatten? När man sträcker sig så långt man kan men vattenytan ändå snuddar vid underläppen. Så ser mina dagar ut. Stel som en pinne vadar jag omkring i ett kallt, oändligt, stilla hav och land är utom synhåll. Jag är så sjukt rädd för att drunkna i sorgen och min lilla kropp är spänd som en fiolsträng. Kämpa, kämpa! Huvudet över ytan! Kom igen, upp med hakan! Men mina tår krampar och ryggen smärtar. Kroppen vill ge upp men huvudet tvingar vidare. "Vi måste klara det här, bara lite till nu" hör jag i mitt huvud. Så jag spänner mig lite extra, tar några djupa andetag, fokuserar mot horisonten och hoppas att någonstans, långt därborta, finns det land. 

Gnäll och gnabb

Herregud vad jag blöder. Fyller den största tampongen OCH den största bindan på ett par timmar. Och så har det hållit på ett par dagar nu. 

Har varit ledsen till och från. Det känns bättre när jag jobbar, då glömmer jag bort allt för en stund. Men så fort jag inte har något att göra kommer tankarna. Ledsen, arg, frustrerad! Jag förstår inte hur mina ägg kan ha blivit gamla på bara ett år. Kan det vara alla ivf försök som utarmat äggstockarna? Har inte alltid haft många ägg men de jag fått tillbaka har varit toppkvalitet! Trodde så mycket på att bara om jag opererar bort säcktuban kommer jag kunna bli gravid, men just nu känns det som att det aldrig kommer gå. Inte ens med äggdonation. Det kanske är något annat som är fel inne i livmodern? Jag vet att min livmoder är fastväxt mot tarmen och det kanske kan påverka negativt? Ska man satsa helhjärtat på adoption istället för att försöka bli gravid med en livmoder av teflon? Vi har stått i kö i ett år nu, men just nu kommer vi inte bli godkända pga ekonomiska skäl. Så vi får väl kämpa på med ivf och äggdonation tills man ligger som en våt fläck på golvet. 

Nåja, jag ska iaf göra någon slags sköljning om ett par veckor för att se att det inte finns några polyper i livmodern som stör. Polyper kan göra så att slemhinnan blir förtjockad, vilket min är/har blivit. Skulle bara fattas att det var problem med det också *grrr*. 

PINK

Nä hörni, det går inte så bra det här. Imorse kom det rosa på Lutinusstaven och vi vet ju alla vad det betyder. Ingen bebbe :(

Vi har pratat lite här hemma och vi kommer nog göra vårt sista försök i Falun innan vi lägger ner den här fabriken. Den producerar inga bra produkter längre och vi känner att vi närmar oss konkurs. Men innan det så vill vi ha gjort precis allt vi har kunnat! Ingenting ska ångras i framtiden "tänk om" osv. Vi behöver det sista försöket för att kunna gå vidare. Och det är ju ändå redan betalt...

Jag tänkte försöka med korta protokollet för att se om jag kan klämma ut några fler ägg. Har bara gjort långa protokollet med låååånga nedregleringar på flera månader och varje gång har det bara gått sämre och sämre. 

Men det blir absolut sista. Sen går vi en ny väg mot våra drömmars barn :)

Ruvardag 8

Tiden är en snigel och jag har varit dum och fallit in i googleträsket ännu en gång. Är trött i huvudet efter allt läsande om olika kvinnors ruvdagar. Jag vet ju att jag inte har lika stora chanser som en kvinna som får ut toppblastocyster. Men hjärnan vet också att det finns något därinne och verkar inte kunna hejda sig själv. Tankarna rullar runt i mitt huvud som glaskulor utan stopp. Symtomen är som vanligt. Lite kramper i livmodern, ömma bröst, fryser/svettas om vartannat. Jag äter ju en tablett progynon på kvällen för att stötta slemhinnan så jag tror inte jag kommer få mens innan jag slutar med medicinerna. Vill bara att det ska vara över, tortyren. En vecka kvar...

“Not Suitable For Transfer”

Hittade den här vackra historien när jag googlade på "low grade embryo success stories":

“Not Suitable For Transfer”

Perhaps the most dramatic moment during an in vitro fertilization (IVF) cycle occurs just prior to the embryo transfer (the placement of embryo(s) into the uterus). Patients are shown pictures of their embryos and asked to decide which and how many embryos totransfer (within acceptable guidelines). We describe the quality of each embryo and provide them with our recommendations to assist them in their decision. Patients understand how significant this decision is and will frequently agonize for long periods of time before making a final decision.

Several years ago, very soon after I began my practice, I had an experience that profoundly affected the way I approach this situation.

At that point in my career, I had little experience with the laboratory aspects of IVF, and so I relied heavily on the opinions of my embryologists when discussing embryos with patients. We had planned to do a frozen embryo transfer for a patient that particular afternoon, but late in the morning I received bad news. Only two of six embryos had survived the thaw and their quality was dismally poor. Written by an embryologist on a yellow sticky note attached to the picture of these embryos were just four words: “Not SuitableFor Transfer.”

I called the wife and gave her the bad news along with our recommendation not to proceed with the transfer, and she tearfully agreed. About an hour later, I received a call from the husband asking me if he could come late that afternoon to discuss the situation, and I agreed to stay after our usual closing time to see him. By the time he arrived, alone, the office and laboratory staff had left for the day. I showed him the embryos, explained that they were very slow growing and were “D” grade, the lowest grade an embryo can get and still be alive (an “A” grade is best). The chance of a healthy live birth with those embryos was probably well below 5%, I told him. He paused, looked directly at me and said, “You know, I’m having a crisis in confidence here. In our fresh cycle, we transferred excellent embryos and did not get a pregnancy. And now we have virtually nothing to transfer in our frozen cycle.” I just nodded, because, frankly, I was having a bit of a crisis in confidence too.

He lowered his head and cradled his forehead in one of his hands clutching an eyebrow between his thumb and ring finger, “My wife is devastated. What should we do?” For what seemed like a very long time, we just sat there, the picture of the embryos on the desk between us. I remember the office being so quiet. I remember it seeming like the air was completely still, and I remember the sun succumbing to the night and falling helplessly below a mountain outside the window. It felt like the universe realized something momentous was about to happen and had no choice but to stop and hold its breath while awaiting this decision.

And suddenly the decision wasn’t so difficult anymore. As I looked at those embryos, I realized we were having a crisis in confidence in them, and we had given them no opportunity to prove themselves. I realized that we had flinched in the face of fear rather than confronting it with hope. I told him, “We don’t know how low the chance of a success is if we do a transfer, but we can be certain that if we don’t do a transfer the chance of success can only be one thing: zero.”

He and his wife decided to go forward with the transfer.

And so I called the clinical and laboratory staff back in—you can imagine how excited they were to return to do a “hopeless case.” He went to pick his wife up and we did the transfer. Twelve days later, the miraculous happened and she became pregnant, but we remained guarded given the appearance of the embryos. Every ultrasound was an ordeal as we worried about a miscarriage or an abnormal fetus. But the fetus, completely oblivious to our anxieties, grew and developed until it was delivered as a healthy full-term boy, who they chose to name “Sam,” my very favorite name forsome reason.

For years they have sent me regular updates and pictures of Sam which I treasure. A couple of weeks ago I talked to his father on the phone and he told me Sam was going away to college, that he was athletically and intellectually gifted, but most importantly, that he was a caring, compassionate person who frequently did volunteer work, a person always focusing on what he could do forothers. And as I heard the pride and love in his father’s voice, a tear slowly made its way down my right cheek as I remembered that very still night when we chose to believe that a fear of failure should never be chosen over a hope for success. 

Without hope, my patients would have never met and been able to love and be loved by their wonderful son. There would have been no Sam, a young man with an unlimited potential to bring happiness and goodness into the many lives he will touch in his life.

I think about him every time I sit across the table from a devastated couple looking hopelessly at a picture of embryos that, at first glance, seem “not suitable for transfer.”

Ruvardag 5

Eller 6 om man räknar med ET. Hur är det där egentligen? Försöker spela cool men innerst inne är jag livrädd. Livrädd för blod, livrädd för negativt test, livrädd för sorgen, livrädd för... barnlösheten. Man tycker ju att det borde bli lättare för varje gång men det är precis tvärtom. För varje misslyckande blir sorgen djupare, intensivare och mer outhärdlig att leva i. Jag har förlorat så mycket pga barnlösheten. Många fina vänskapsband har blivit lidande och jag vet ärligt talat inte om det någonsin kommer att gå att reparera. Så inte bara bär man med sig sorgen varje dag av att inte kunna få barn, utan det är på så mångar olika nivåer av denna situation som påverkar livet. 

Jag läste i någons blogg att de kommit fram till att stressen av ofrivillig barnlöshet påverkar en person lika mycket som ett cancerbesked. Nu är det ju så att barnlöshet inte är en risk för livet på samma sätt som cancer (all heder åt alla som kämpar mot sjukdomen, mina tankar är med er varje dag). Men ibland blir livskvalitén såpass reducerad av en depression att man inte ser någon mening med att leva vidare. Och vid de tillfällena blir barnlöshet en indirekt "dödsdom" med en väldigt låg livskvalité. 

Och om vi ska diskutera ruvarsymtom så har jag inga fler än jag brukar ha. Jag har varje ruvning känt mig gravid med ömma bröst, livmoderkramper, starka drömmar och att plötsligt vaknat upp med illamående. Allt detta brukar börja från ruvardag 4 och jag har varje gång trott att det har fäst då, eftersom det passar rent tidsmässigt. Men det har det ju uppenbarligen inte så jag försöker se förbi sånt. Det ENDA som har hänt utöver det vanliga är att jag vaknade upp någon dag i veckan (tror det var i torsdags) och mådde illa (som jag brukar vid ruvning) men det gick inte över. Det blev värre och innan jag hann reagera så satt jag med huvudet i toaletten och kräktes. Efter att ha kräkts försvann det fort och jag somnade om. Jag tror dock inte det hade med ruvningen att göra för det var så otroligt tidigt! Det skulle alltså vara bara 6 dagar efter "ägglossning". Och dessutom har jag inte mått illa igen efter det. Men ni som själva varit med om detta vet att det ändå väcker hopp. Man har ju blivit expert på att sträcka sig efter halmstrån och jag har även analyserat varenda strå de senaste åren till den punkt att jag borde få en doktorshatt. Men dessvärre har varenda en varit fejk. 

En stjärna i mitt universum

Det var 4 äggblåsor som plockades på 3  ägg. Det var vi nöjda med :) alla på kliniken var så gulliga och snälla och precis när jag hade klätt på mig och vi var påväg att gå kom doktorn in och sa att de ville erbjuda mig il-dropp pga alla mina misslyckade försök och pga endometriosen. Härligt! Tänkte jag. Äntligen någon som anstränger sig för att hjälpa mig bli gravid. Så jag lade mig glatt i sängen och gav sköterskan armen. Men när kliniken ringde nästa dag för att berätta hur befruktningen gått var det bara ett ägg som befruktats. Nej, nej, nej! Det får inte hända igen! Den här oturen som förföljt oss, de dåliga beskeden som regnat tätt de senaste åren. Lite SOL tack. Ett par nervösa dagar där livet tycktes gå i ultrarapid följde. Och eftersom jag plockades på en fredag skulle återföringen ske på måndagen veckan efter. Herregud! Kommer det där lilla embryot överleva? Kommer vi få något tillbaka? Massor av tankar snurrade runt i huvudet de dagarna och jag började googla äggdonation. Nu fick det räcka med mina ägg. De vill uppenbarligen inte vara med och leka längre. Men på måndagen ringde ingen oss och nervösa med klappande hjärtan åkte vi dit för återföring. Livmoderslemhinnan var gigantisk. Den såg ut som den fetaste droppen någon sett och långt därinne såg vi det skimra till på skärmen där embryot låg. Som en liten stjärna i rymden som hägrar långt, långt borta. Lika ouppnåeligt långt bort som vårat drömmars barn känns. Men den finns där. Jag såg den i några sekunder. 3 dagar och 7 celler stor flyttade den in. De sa att skalet var lite tjockt så de hade gjort något som kallas assisted hatching (AHA) vilket man även kan se på höger sida av bilden. Och när vi frågade om kvalité fick vi en vag kommentar som sa det mesta. "Vi har iaf gjort allt vi kunnat." Och det hade han rätt i. 

Ruvardag 1

Förlåt för dålig uppdatering. Har varit en riktigt jobbig helg. Psykiskt alltså. Men efter att ha blivit kastad mellan hopp och förtvivlan (mest förtvivlan) kan jag numera kalla mig ruvare. Inget "topembryo" den här gången heller dock men med allt som hänt de här dagarna är man glad att man fick chansen att ruva överhuvud taget...

Berättar allt nästa gång. Nu måste jobba igen allt jag missat här hemma. Bjuder på en embryobild. Vet inte om det är etiskt korrekt att lägga ut bild på sitt embryo för allmän beskådan. Men det här kanske är den enda bild av vårt "barn" jag får lägga ut på sociala medier så jag tar den chansen :)

Infertilast i hela världen

Med diagnoser som avancerad endometrios, stopp i äggledarna, säcktuba, lågt AMH, svårstimulerad, sammanväxningar, cystor och efter 5 ivf behandlingar, 3 frysåterföringar och inte ett enda plus känner jag mig som den mest infertila personen i världen. Snacka om att ha oddsen emot sig? Och om vi otroligt nog skulle lyckas att få ett barn med mina ägg och min livmoder så är det en högoddsare utan dess like. De senaste 3 åren har verkligen avslöjat många otrevliga hemligheter som försiggått inuti mitt reproduktionssystem. Man är ju inte oförklarligt barnlös direkt. Det finns istället FÖR många förklaringar till det problemet och nu tycker jag att det räcker. 

Ikväll tar jag ägglossningssprutan och hoppas på ett mirakel. Imorgon bär det av till Falun.

Hopp(san)!

Kontrollen imorse gav oss en strimma hopp. De långsamma hade tjockat på sig bra under helgen. Så 1-19mm, 1-15mm, 1-14mm och 1-12mm och några som var för små för att hinna växa till sig. Så nu väntar vi på svaret från blodvärdet och om det ser bra ut så blir det plock på fredag. Tillåter mig att vara lite glad även om man vet att det kan vända rätt fort i den här branschen. Men jag har upptäckt att känna glädje är en lyx som man ska ta tillvara på varje tillfälle det går. Glädje är inget man ska snåla på. Känslan läker själen och det behövs kan jag säga...

Till högre makter

Efter en välbehövlig helg, som jag i princip sovit mig igenom, försöker jag förbereda mig inför kontrollen imorgon. Får vi åka eller inte? VILL vi åka med så dåliga förutsättningar? Vi har diskuterat lite fram och tillbaka och kommit fram till att vi iaf vill ha två potentiella ägg. Det är väl inte så mycket begärt? Komsi komsi nu små äggisar. Mer svårflörtade får man leta efter... Slemhinnan var gigantisk som vanligt. Han mätte den inte ens för den var så tjock. Kan man ha FÖR tjock slemhinna? frågade jag. Han sa att ibland kan det bero på polyper i livmodern. Men jag gjorde ju hysteroskopi och den var "utan anmärkning" stod det i protokollet. Åh gud, tänk att bara ligga lite och sen vips var man gravid... *drömmen*

Äggstra! Äggstra! Read all about it!

Vet fortfarande inte hur det kommer att bli nu. Äggstockarna verkar ha vaknat till marginellt och äggblåsorna växer långsamt. En enda blåsa är i bra storlek på 15mm. De andra är mellan 8-11mm. Det som fortfarande är positivt är att det faktiskt finns fler än en den här ggn. Men hur de utvecklar sig är det som avgör. Så de skulle rådgöra med Falun och möjligtvis att behandlingen förlängs med ny kontroll på måndag. Ja då får man väl hoppas lite till. Lika bra, så blev inte helgen förstörd :)