Turbulens, storm och kraftiga vindar

Det här året måste ha slagit något slags rekord med tanke på allt som har hänt. Vi kan ta det i kronologisk ordning för enkelhetens skull. 

1. Vi slår slag i saken efter att ha gått med i två adoptionsförmedlingar och gifter oss! Lycka!

2. En helt fantastisk resa till paradiset i en månad mitt i den mörkaste årstiden och vi kommer tillbaka fulla av energi och hopp om att 2014 är VÅRT år. Året då vi kommer bli föräldrar!

3. Nedskärningar gör att mannen förlorar sitt jobb efter 5 år :(

4. En lyckad operation genomförs och min vätskefyllda äggledare tas bort. Jag är nu officiellt steriliserad och redo för IVF. 

5. Ett IVF försök hinns med precis innan sommarstängningen men bara EN äggblåsa. Ett litet ägg plockas ut och befruktas och vi får tillbaka ett riktigt dåligt embryo som inte blir någonting...

6. Efter sommaren gör vi ett nytt försök i Falun som ser ut att gå lite bättre, men inte heller då blir det något topp-embryo tillbaka utan ett som inte ville stanna hos oss utan mensen kommer precis som vanligt. 

7. Min älskade vän får en dödsdom. En kronisk sjukdom. Gråter dag och natt och glömmer bort allt annat. 

8. En undersökning av livmodern genomförs på Sofiahemmet med misstanke om polyper men allt ser bra ut. 

9. Även jag förlorar mitt jobb så vi riskerar att båda stå utan vidare inkomst :(

10. Julen är här! Äntligen ska vi få mysa och äta god mat. Men som tidig julklapp får vi båda varsin vinterkräksjuka av jultomten. Tack tomten!!!! 

11. Jag får ett samtal från en gammal chef som erbjuder mig jobb under våren! :-D

Nu är jag helt matt efter detta turbulenta år. Nästa år hoppas jag blir ett stabilt år, sa jag till mannen och han kunde inte annat än hålla med. Och allt som snurrar runt i mitt huvud idag är ett citat jag en gång läste men inte lade så stor vikt vid. 

"Life isn't about waiting for the storm to pass. It's about learning how to dance in the rain."

Alla dessa "tänk om"...

På Flashback finns en tråd som heter "Den värsta fysiska smärtan du upplevt" där folk listar sina mest horribla upplevelser. Ben som går rakt av, märgpipor som sticker ut genom skinnet, gallstensanfall, urinstenar stora som hönsägg osv. I den tråden har någon skrivit rakt upp och ner "mensvärk". 

Jag antar att den personen har endometrios. Min mensvärk är definitivt uppe bland topp tre på smärtskalan. Jag har haft kramp i gallgångarna en gång och mitt knä har hoppat ur led och den smärtan var värre men kortare då jag av ren reflex slog tillbaka knät på plats igen. Men det är de enda. 

Först av allt brukar magen balla ur. Jag springer mao på toaletten stup i kvarten någon dag/dagar innan mensen börjar. Sen brukar jag nästan ALLTID vakna på natten eller riktigt tidigt på morgonen av att det spänner i hela nedre delen av magen och i alla dessa år lurar mitt halvsovande "jag" mig själv att det "visst kommer gå över". Och sådär håller det på tills jag får en käftsmäll av en värk som stegrats successivt under några timmar till nivåer där det känns som någon ordagrant kokar mina inre organ i magen och rör runt med en slev. Jag sätter mig upp, kräkfärdigt och vimmelkantig stapplar jag, stönandes av smärta, ut i köket för att desperat proppa i mig piller. Vad som helst duger i denna stund kan jag lova. Helst flera av varje sort och så starkt som möjligt. I det ögonblicket när smärtan skär genom kroppen tänker man inte logiskt. Sen fortsätter denna skärseld i flera dagar. Ja, så har det sett ut en gång i månaden för mig i många år. Jag lärde mig leva med smärtan. 

Jag kommer ihåg när jag var runt 23-24 och det onda nådde såna nivåer jag aldrig upplevt då. Jag satt på golvet hemma och fick kraftig frossa av smärtan och mina läppar var kritvita. Min dåvarande pojkvän ringde ambulansen. Men samtidigt som han pratade med personen på 112 så började värktabletten verka och jag bad honom lägga på luren. 

Det är värktabletterna som har hjälp, men även stjälpt mig. Jag har reagerat bra på smärtstillande vilket har varit skönt i stunden. Men det har tyvärr bidragit till att det tog så lång tid för mig att få en diagnos och hjälp. Om jag hade fått diagnosen tidigare hade endometriosen kanske aldrig hunnit sätta sig på tarmen. Tarmen som ger mig extrema trängningar med blod och slem. Den kanske aldrig hade hunnit ge mig alla dessa sammanväxningar i buken. De sammanväxningarna som blockerade mina äggledare. Den kanske aldrig hade gått så långt att jag blev tvungen att operera bort chokladcystor från min äggstock. Äggstocken som krympte ihop och slutade producera nya ägg. 

Om jag hade fått diagnosen tidigare så hade jag kanske varit mamma nu. 

Mensen är här. Jippi.

Bitter Barnlös B*tch

Har mått lite bättre de senaste månaderna. Jag har tagit bort alla sociala medie-appar och väljer mitt umgänge lika noggrant som en hönsmamma väljer dagisplats åt sina barn. Det verkar funka för mig. Däremot känns det lite ensamt ibland för det är ganska mycket jag drar mig undan för. Men det är viktigare att inte rasa ner i det där mörka hålet igen. Med flit satsar jag mest på aktiviteter jag vet att småbarnsföräldrar har svårt att genomföra. Som bio, restaurangbesök. Njuter av långa sovmorgnar på helgerna, podcastlyssning i bubbelbad. Försöker se det positiva med att vara barnlös. Inga måsten utan kan bara sådär en fredag bestämma träff med vänner på en bar. Vilket jag gjorde för första gången på lääänge i fredags. Såklart skulle den tjejen dit som jag skrivit om förut. Hon som blev mamma för ett halvår sen och aldrig kunde sluta prata om sin graviditet med mig och som aaaldrig skulle kunna tänka sig donera ägg (vem har frågat henne?) osv. Såg framför mig hur jag hamnar bredvid henne och blir tvungen att titta på otaliga bebisbilder hela kvällen, fick lite second thougts ifall jag skulle gå, men bestämde mig för att åka iaf trots iskallt regn. Och vad är det människan slänger upp det första hon gör i mitt ansikte? Jo, bebisbilder, bebisbilder, bebisbilder! Bebisen åker shoppingvagn för första gången, bebisen myser med pappan, bebisen sover, bebisen badar i en balja osv osv. Alltså hur kan en människa vara så taktlös? Hon vet om mina problem men har inte under dessa år frågat mig EN enda gång om hur jag mår? Men jag har suttit och lyssnat på hennes självupptagna (lite enerverade malliga) babbel om sin graviditet och nu bebishistorier till leda. Ibland vill jag bara ta henne åt sidan och säga till henne exakt vad jag tycker. Men jag är inte tillräckligt nära med henne för att känna att det är värt det. Dessutom kan det tas fel. Så jag bet ihop och log, försökte visa mig ointresserad "den har jag sett" men då slängdes en ny bild upp istället. Gah! 

Mvh

Bitter Barnlös B*tch

IVF utan hormoner

Har nog skrivit om detta förut och inte kunnat släppa tanken på detta. På Sofiahemmet i Stockholm erbjuder de ett ivf protokoll helt utan hormoner som för mig, utan äggledare, är rätt lockande eftersom jag inte kan göra några "hemmaförsök" mellan ivf:andet. Det går helt enkelt ut på att man följer den naturliga cykeln och plockar ut det/de enda äggblåsorna man själv har. Sen befruktas de som i en vanlig ivf och återförs. Detta har visat sig, i olika nyare studier, att vara om inte lika mycket så mer effektivt som en full ivf för sk "poor responders" med alla hormoner som det innebär. De tror att den belastning som dessa monsterdoser av hormoner man får som poor responder påverkar äggen negativt. Speciellt om man är äldre. Därför är jag rätt sugen på att testa detta men det kostar fortfarande mycket pengar... Runt 18000 om jag inte missminner mig. Funderar på att försöka få till detta innan mitt sista ivf som inte kommer bli förrän i mars. Någon som har gjort detta eller vet någon som testat?

Livet suger! Nej det är underbart!

Så blev det dags för undersökningen imorse. Gynekologen tittade i datorn och sa att de inte kunde ge bedövning där och att det var en konstig remiss. Ah men det var väl väntat. Varför ska saker gå lätt när det kan vara krångligt? Såg framför mig hur jag fick en ny remiss och ytterligare väntetid. Men gynekologen gjorde ett försök iaf och efter mycket om och men så genomfördes hydrosonografin. Det fanns inget därinne. Allt såg alltså bra ut. Är inte så van att få höra de orden så det kändes som en oerhörd lättnad. Inga fler operationer!  Han hittade två misstänkta endometrioscystor i min högra äggstock, den andra såg bra ut. Yeay! Nu kör vi! Eller nej det gör vi inte alls för vi måste vänta till i mitten av MARS! Hade ju funderingar på att betala en ny hemortsgyn men fick ett jäkla bakslag förra veckan. Tyvärr läggs min avdelning på jobbet ner och det innebär att jag blir av med mitt älskade jobb :'( Har stormtrivts där i nästan fem år så det känns som en knytnäve i magen. Jag började avancera och fick mycket cred för det jag gjorde och har haft så otroligt roligt! Ett drömjobb helt enkelt! Så efter nyår är jag arbetslös... 

Negativa besked duggar lite väl tätt för tillfället och jag ska inte sticka under stolen att livet är en aning tungrott just nu. Så fick man ett gravidbesked samma dag och då kände jag bara... Skjut mig någon! Men i slutet av dagen är jag härdad. Man blir det när man lever i konstant smärta. Så jag har lärt mig att le mellan tårarna och uppskattar varje dag jag får med min älskade vän som kämpar för att få leva! Glädje och smärta i ett enda stort virrvarr och där står jag nu. 

Livet: Ett så fantastiskt, underbart, äckligt, vidrigt, horribelt tillstånd. 

Hydrosonografi

...om två veckor. Yes! Ett steg närmare...nånting :-D Ska bli intressant och se vad man kan lägga till i sin infertilitetslista den här gången (jag vet, sjukt bitter hehe). Nej, men hoppas de inte hittar någonting för då svimmar jag. Nästan så jag hoppas att det är mina ägg som är värdelösa. Är så himla rädd för cancer. För det betyder ju att jag måste operera bort allt. Och då kommer inte ens äggdonation vara ett alternativ.

Läser i lite bloggar om tjejer som precis börjat sin ivf resa som nojjar över att ivf inte kommer fungera för dem. Vill bara säga att glöm bort det! Faktum är att de flesta som håller på med ivf faktiskt får sitt barn tillslut. Anledningen till att man kan läsa flera bloggar där det inte (ännu) fungerat är pga att vi, efter många och långa år av behandlingar, behöver en ventil. Därav bloggarna. Den största andelen som lyckas direkt med ivf börjar aldrig ens blogga! De hänger på forum som Familjeliv eller Min bebis, blir gravida efter 1-3 behandlingar och lever familjeliv. En värld låångt bort från allt vad ivf-bloggar heter. Den här bloggen kom inte till för att skrämma upp ivf rookies, blir uppriktigt ledsen när jag tänker att det skulle kunna vara så. Den här bloggen kom till av högst personliga skäl, ett ställe för mig att bearbeta alla jobbiga känslor som infertiliteten innebär. Så jag inte skulle bli galen. Och jag tror att det har hjälpt. Det var åtminstone det mina vårdare påstod när de släppte ut mig från psykvården :-P

Skäller ut Gud efter noter

Den senaste veckan har jag tillbringat varje ledig stund med att förbanna Gud. Gett hen den ena utskällningen efter den andra. Det kanske hjälpte, för likt ett mirakel har min väns läge stabiliserats. För en vecka sedan såg det mörkt ut. Riktigt mörkt. Typ lever-h*n-några-timmar till-eller-inte mörkt. Men tyvärr är det en progressiv sjukdom och ingen vet hur lång tid h*n har kvar... Jag vill vaka konstant vid min älskade väns sida, men det går inte. Måste arbeta. Dra in pengar. Betala ny hemortsläkare, körkort, utgifter. Jobbar 6 dagar i veckan nu...sen lite hemmajobb kvällstid på det och ta hand om min sjuka vän. Hjälpa till med mediciner, mat, tillskott, sällskap osv. Sen ska man ju vara en bra fru också. Hur nu det går ihop... 

Ville bara säga hej, så ni vet att jag lever. Väntar fortfarande på remiss till hydrosonografin(?) av livmodern. Men jag lever! (tror jag)

Det oundvikliga

Ibland händer det saker i livet som gör att prioriteringarna ändras om helt. Just nu är det en sådan tid. Tanken på barn känns sekundärt. IVF känns sekundärt. Allt jag känt de senaste tre åren har kollapsat och betyder knappt någonting längre. Det är en konstig känsla, för min barnlängtan har (och är) så otroligt stark. Men inte idag, och inte i morgon. En annan sorg har tagit över. Att man aldrig kan lära sig uppskatta det man faktiskt har! Så ledsen, så ledsen.... 

AMH och nya vägar

Idag gick jag och tog det där AMH värdet som KS ville jag skulle ta innan vi fick ställa oss i kö för ÄD. Ska bli spännande att höra hur det ser ut den här gången. Första gången låg det på 1,3 och sex månader efter var det nere på 0,34. Om det sjönk så kraftigt på ett halvår lär det ju ligga på minus efter två år. 

"Ditt värde är nu nere på -4,3 pmol". 

Sen har jag läst att man måste få ett godkännande från en psykolog för att få göra ÄD så inte det stackars barnet hamnar hos någon galen psykopat. 

Iallafall är det skönt att ha satt igång processen, har ju hört att det är rätt långa väntetider. Det som är positivt är att man får tiden till godo som man har varit under behandling och det är ju tre år snart, så har vi tur behöver vi inte vänta allt för länge. Men en donator måste ju matchas med mig och det kan ju kanske ta tid. Jag har ju inte supervanligt utseende då jag inte är helsvensk.

Men nu har jag hunnit smälta gårdagen och jag börjar luta åt att faktiskt betala en ny hemortsläkare för att hinna göra det sista försöket och mannen håller med. Fem månader är så lång tid! Tänk om det krockar med ÄD:n tänker jag? Men allt hänger ju på hur det ser ut i livmodern. Om något fel hittas där så måste ju det åtgärdas allra först och sånt tar ju också tid. Tid, tid, tid... Så evinnerligt trött på att vänta!

Vänta i fem månader?

Nej, fick inga svar idag om polyper. Gynekologen lyckades inte föra upp instrumentet i min livmoderhals (gjorde svinont!) så nu är en remiss skickad till sjukhuset så jag kan få bedövning. Tyvärr kommer det dröja och tidigast nästa månad kan jag få en tid. Sen räknade vi lite på när jag kan starta nästa försök. November blir för tidigt, december/jan har Falun julstängt och sen åker min distansgyn bort i två månader och kommer inte hem förrän i mitten av mars. Alltså FEM månaders väntan för nästa ivf! Herregud jag lär klättra på väggarna. Jag är 37 år jag har inte tid att vänta dessa perioder. Det jag kan göra är att punga ut 6000 kr extra och hitta en annan distansgyn, men det känns surt då jag redan betalat min gyn. Men fem månader? 6000 kr för att behålla mitt förnuft är ändå en rätt liten summa. Hur hade ni gjort? Gah! Vem har två månaders semester eg?

Fight like a girl! (pepp till mig själv)

Den lilla krigaren har vaknat upp igen. Jag försöker lägga känslorna åt sidan och se på situationen som en känslokall person. Ibland bryter en tår (eller två) igenom och det är ok! Men det går inte att leva i konstant sorg dygnet runt. Då tar man livet av sig, förr eller senare. Gråt ut, stäng av och fortsätt slåss. Om du backar ett steg måste du ta två steg framåt. För framåt ska vi. Akta dig nu kommer jag. 

Idag ska jag spola livmodern med koksalt för att leta efter polyper och annat läskigt. Hoppas det ser ok ut annars kommer jag f*n bli förbannad på riktigt.

Med huvudet över ytan

Ni vet när man är ute på lite för djupt vatten? När man sträcker sig så långt man kan men vattenytan ändå snuddar vid underläppen. Så ser mina dagar ut. Stel som en pinne vadar jag omkring i ett kallt, oändligt, stilla hav och land är utom synhåll. Jag är så sjukt rädd för att drunkna i sorgen och min lilla kropp är spänd som en fiolsträng. Kämpa, kämpa! Huvudet över ytan! Kom igen, upp med hakan! Men mina tår krampar och ryggen smärtar. Kroppen vill ge upp men huvudet tvingar vidare. "Vi måste klara det här, bara lite till nu" hör jag i mitt huvud. Så jag spänner mig lite extra, tar några djupa andetag, fokuserar mot horisonten och hoppas att någonstans, långt därborta, finns det land. 

Gnäll och gnabb

Herregud vad jag blöder. Fyller den största tampongen OCH den största bindan på ett par timmar. Och så har det hållit på ett par dagar nu. 

Har varit ledsen till och från. Det känns bättre när jag jobbar, då glömmer jag bort allt för en stund. Men så fort jag inte har något att göra kommer tankarna. Ledsen, arg, frustrerad! Jag förstår inte hur mina ägg kan ha blivit gamla på bara ett år. Kan det vara alla ivf försök som utarmat äggstockarna? Har inte alltid haft många ägg men de jag fått tillbaka har varit toppkvalitet! Trodde så mycket på att bara om jag opererar bort säcktuban kommer jag kunna bli gravid, men just nu känns det som att det aldrig kommer gå. Inte ens med äggdonation. Det kanske är något annat som är fel inne i livmodern? Jag vet att min livmoder är fastväxt mot tarmen och det kanske kan påverka negativt? Ska man satsa helhjärtat på adoption istället för att försöka bli gravid med en livmoder av teflon? Vi har stått i kö i ett år nu, men just nu kommer vi inte bli godkända pga ekonomiska skäl. Så vi får väl kämpa på med ivf och äggdonation tills man ligger som en våt fläck på golvet. 

Nåja, jag ska iaf göra någon slags sköljning om ett par veckor för att se att det inte finns några polyper i livmodern som stör. Polyper kan göra så att slemhinnan blir förtjockad, vilket min är/har blivit. Skulle bara fattas att det var problem med det också *grrr*. 

PINK

Nä hörni, det går inte så bra det här. Imorse kom det rosa på Lutinusstaven och vi vet ju alla vad det betyder. Ingen bebbe :(

Vi har pratat lite här hemma och vi kommer nog göra vårt sista försök i Falun innan vi lägger ner den här fabriken. Den producerar inga bra produkter längre och vi känner att vi närmar oss konkurs. Men innan det så vill vi ha gjort precis allt vi har kunnat! Ingenting ska ångras i framtiden "tänk om" osv. Vi behöver det sista försöket för att kunna gå vidare. Och det är ju ändå redan betalt...

Jag tänkte försöka med korta protokollet för att se om jag kan klämma ut några fler ägg. Har bara gjort långa protokollet med låååånga nedregleringar på flera månader och varje gång har det bara gått sämre och sämre. 

Men det blir absolut sista. Sen går vi en ny väg mot våra drömmars barn :)

Ruvardag 8

Tiden är en snigel och jag har varit dum och fallit in i googleträsket ännu en gång. Är trött i huvudet efter allt läsande om olika kvinnors ruvdagar. Jag vet ju att jag inte har lika stora chanser som en kvinna som får ut toppblastocyster. Men hjärnan vet också att det finns något därinne och verkar inte kunna hejda sig själv. Tankarna rullar runt i mitt huvud som glaskulor utan stopp. Symtomen är som vanligt. Lite kramper i livmodern, ömma bröst, fryser/svettas om vartannat. Jag äter ju en tablett progynon på kvällen för att stötta slemhinnan så jag tror inte jag kommer få mens innan jag slutar med medicinerna. Vill bara att det ska vara över, tortyren. En vecka kvar...

“Not Suitable For Transfer”

Hittade den här vackra historien när jag googlade på "low grade embryo success stories":

“Not Suitable For Transfer”

Perhaps the most dramatic moment during an in vitro fertilization (IVF) cycle occurs just prior to the embryo transfer (the placement of embryo(s) into the uterus). Patients are shown pictures of their embryos and asked to decide which and how many embryos totransfer (within acceptable guidelines). We describe the quality of each embryo and provide them with our recommendations to assist them in their decision. Patients understand how significant this decision is and will frequently agonize for long periods of time before making a final decision.

Several years ago, very soon after I began my practice, I had an experience that profoundly affected the way I approach this situation.

At that point in my career, I had little experience with the laboratory aspects of IVF, and so I relied heavily on the opinions of my embryologists when discussing embryos with patients. We had planned to do a frozen embryo transfer for a patient that particular afternoon, but late in the morning I received bad news. Only two of six embryos had survived the thaw and their quality was dismally poor. Written by an embryologist on a yellow sticky note attached to the picture of these embryos were just four words: “Not SuitableFor Transfer.”

I called the wife and gave her the bad news along with our recommendation not to proceed with the transfer, and she tearfully agreed. About an hour later, I received a call from the husband asking me if he could come late that afternoon to discuss the situation, and I agreed to stay after our usual closing time to see him. By the time he arrived, alone, the office and laboratory staff had left for the day. I showed him the embryos, explained that they were very slow growing and were “D” grade, the lowest grade an embryo can get and still be alive (an “A” grade is best). The chance of a healthy live birth with those embryos was probably well below 5%, I told him. He paused, looked directly at me and said, “You know, I’m having a crisis in confidence here. In our fresh cycle, we transferred excellent embryos and did not get a pregnancy. And now we have virtually nothing to transfer in our frozen cycle.” I just nodded, because, frankly, I was having a bit of a crisis in confidence too.

He lowered his head and cradled his forehead in one of his hands clutching an eyebrow between his thumb and ring finger, “My wife is devastated. What should we do?” For what seemed like a very long time, we just sat there, the picture of the embryos on the desk between us. I remember the office being so quiet. I remember it seeming like the air was completely still, and I remember the sun succumbing to the night and falling helplessly below a mountain outside the window. It felt like the universe realized something momentous was about to happen and had no choice but to stop and hold its breath while awaiting this decision.

And suddenly the decision wasn’t so difficult anymore. As I looked at those embryos, I realized we were having a crisis in confidence in them, and we had given them no opportunity to prove themselves. I realized that we had flinched in the face of fear rather than confronting it with hope. I told him, “We don’t know how low the chance of a success is if we do a transfer, but we can be certain that if we don’t do a transfer the chance of success can only be one thing: zero.”

He and his wife decided to go forward with the transfer.

And so I called the clinical and laboratory staff back in—you can imagine how excited they were to return to do a “hopeless case.” He went to pick his wife up and we did the transfer. Twelve days later, the miraculous happened and she became pregnant, but we remained guarded given the appearance of the embryos. Every ultrasound was an ordeal as we worried about a miscarriage or an abnormal fetus. But the fetus, completely oblivious to our anxieties, grew and developed until it was delivered as a healthy full-term boy, who they chose to name “Sam,” my very favorite name forsome reason.

For years they have sent me regular updates and pictures of Sam which I treasure. A couple of weeks ago I talked to his father on the phone and he told me Sam was going away to college, that he was athletically and intellectually gifted, but most importantly, that he was a caring, compassionate person who frequently did volunteer work, a person always focusing on what he could do forothers. And as I heard the pride and love in his father’s voice, a tear slowly made its way down my right cheek as I remembered that very still night when we chose to believe that a fear of failure should never be chosen over a hope for success. 

Without hope, my patients would have never met and been able to love and be loved by their wonderful son. There would have been no Sam, a young man with an unlimited potential to bring happiness and goodness into the many lives he will touch in his life.

I think about him every time I sit across the table from a devastated couple looking hopelessly at a picture of embryos that, at first glance, seem “not suitable for transfer.”

Ruvardag 5

Eller 6 om man räknar med ET. Hur är det där egentligen? Försöker spela cool men innerst inne är jag livrädd. Livrädd för blod, livrädd för negativt test, livrädd för sorgen, livrädd för... barnlösheten. Man tycker ju att det borde bli lättare för varje gång men det är precis tvärtom. För varje misslyckande blir sorgen djupare, intensivare och mer outhärdlig att leva i. Jag har förlorat så mycket pga barnlösheten. Många fina vänskapsband har blivit lidande och jag vet ärligt talat inte om det någonsin kommer att gå att reparera. Så inte bara bär man med sig sorgen varje dag av att inte kunna få barn, utan det är på så mångar olika nivåer av denna situation som påverkar livet. 

Jag läste i någons blogg att de kommit fram till att stressen av ofrivillig barnlöshet påverkar en person lika mycket som ett cancerbesked. Nu är det ju så att barnlöshet inte är en risk för livet på samma sätt som cancer (all heder åt alla som kämpar mot sjukdomen, mina tankar är med er varje dag). Men ibland blir livskvalitén såpass reducerad av en depression att man inte ser någon mening med att leva vidare. Och vid de tillfällena blir barnlöshet en indirekt "dödsdom" med en väldigt låg livskvalité. 

Och om vi ska diskutera ruvarsymtom så har jag inga fler än jag brukar ha. Jag har varje ruvning känt mig gravid med ömma bröst, livmoderkramper, starka drömmar och att plötsligt vaknat upp med illamående. Allt detta brukar börja från ruvardag 4 och jag har varje gång trott att det har fäst då, eftersom det passar rent tidsmässigt. Men det har det ju uppenbarligen inte så jag försöker se förbi sånt. Det ENDA som har hänt utöver det vanliga är att jag vaknade upp någon dag i veckan (tror det var i torsdags) och mådde illa (som jag brukar vid ruvning) men det gick inte över. Det blev värre och innan jag hann reagera så satt jag med huvudet i toaletten och kräktes. Efter att ha kräkts försvann det fort och jag somnade om. Jag tror dock inte det hade med ruvningen att göra för det var så otroligt tidigt! Det skulle alltså vara bara 6 dagar efter "ägglossning". Och dessutom har jag inte mått illa igen efter det. Men ni som själva varit med om detta vet att det ändå väcker hopp. Man har ju blivit expert på att sträcka sig efter halmstrån och jag har även analyserat varenda strå de senaste åren till den punkt att jag borde få en doktorshatt. Men dessvärre har varenda en varit fejk. 

En stjärna i mitt universum

Det var 4 äggblåsor som plockades på 3  ägg. Det var vi nöjda med :) alla på kliniken var så gulliga och snälla och precis när jag hade klätt på mig och vi var påväg att gå kom doktorn in och sa att de ville erbjuda mig il-dropp pga alla mina misslyckade försök och pga endometriosen. Härligt! Tänkte jag. Äntligen någon som anstränger sig för att hjälpa mig bli gravid. Så jag lade mig glatt i sängen och gav sköterskan armen. Men när kliniken ringde nästa dag för att berätta hur befruktningen gått var det bara ett ägg som befruktats. Nej, nej, nej! Det får inte hända igen! Den här oturen som förföljt oss, de dåliga beskeden som regnat tätt de senaste åren. Lite SOL tack. Ett par nervösa dagar där livet tycktes gå i ultrarapid följde. Och eftersom jag plockades på en fredag skulle återföringen ske på måndagen veckan efter. Herregud! Kommer det där lilla embryot överleva? Kommer vi få något tillbaka? Massor av tankar snurrade runt i huvudet de dagarna och jag började googla äggdonation. Nu fick det räcka med mina ägg. De vill uppenbarligen inte vara med och leka längre. Men på måndagen ringde ingen oss och nervösa med klappande hjärtan åkte vi dit för återföring. Livmoderslemhinnan var gigantisk. Den såg ut som den fetaste droppen någon sett och långt därinne såg vi det skimra till på skärmen där embryot låg. Som en liten stjärna i rymden som hägrar långt, långt borta. Lika ouppnåeligt långt bort som vårat drömmars barn känns. Men den finns där. Jag såg den i några sekunder. 3 dagar och 7 celler stor flyttade den in. De sa att skalet var lite tjockt så de hade gjort något som kallas assisted hatching (AHA) vilket man även kan se på höger sida av bilden. Och när vi frågade om kvalité fick vi en vag kommentar som sa det mesta. "Vi har iaf gjort allt vi kunnat." Och det hade han rätt i. 

Ruvardag 1

Förlåt för dålig uppdatering. Har varit en riktigt jobbig helg. Psykiskt alltså. Men efter att ha blivit kastad mellan hopp och förtvivlan (mest förtvivlan) kan jag numera kalla mig ruvare. Inget "topembryo" den här gången heller dock men med allt som hänt de här dagarna är man glad att man fick chansen att ruva överhuvud taget...

Berättar allt nästa gång. Nu måste jobba igen allt jag missat här hemma. Bjuder på en embryobild. Vet inte om det är etiskt korrekt att lägga ut bild på sitt embryo för allmän beskådan. Men det här kanske är den enda bild av vårt "barn" jag får lägga ut på sociala medier så jag tar den chansen :)

Infertilast i hela världen

Med diagnoser som avancerad endometrios, stopp i äggledarna, säcktuba, lågt AMH, svårstimulerad, sammanväxningar, cystor och efter 5 ivf behandlingar, 3 frysåterföringar och inte ett enda plus känner jag mig som den mest infertila personen i världen. Snacka om att ha oddsen emot sig? Och om vi otroligt nog skulle lyckas att få ett barn med mina ägg och min livmoder så är det en högoddsare utan dess like. De senaste 3 åren har verkligen avslöjat många otrevliga hemligheter som försiggått inuti mitt reproduktionssystem. Man är ju inte oförklarligt barnlös direkt. Det finns istället FÖR många förklaringar till det problemet och nu tycker jag att det räcker. 

Ikväll tar jag ägglossningssprutan och hoppas på ett mirakel. Imorgon bär det av till Falun.

Hopp(san)!

Kontrollen imorse gav oss en strimma hopp. De långsamma hade tjockat på sig bra under helgen. Så 1-19mm, 1-15mm, 1-14mm och 1-12mm och några som var för små för att hinna växa till sig. Så nu väntar vi på svaret från blodvärdet och om det ser bra ut så blir det plock på fredag. Tillåter mig att vara lite glad även om man vet att det kan vända rätt fort i den här branschen. Men jag har upptäckt att känna glädje är en lyx som man ska ta tillvara på varje tillfälle det går. Glädje är inget man ska snåla på. Känslan läker själen och det behövs kan jag säga...

Till högre makter

Efter en välbehövlig helg, som jag i princip sovit mig igenom, försöker jag förbereda mig inför kontrollen imorgon. Får vi åka eller inte? VILL vi åka med så dåliga förutsättningar? Vi har diskuterat lite fram och tillbaka och kommit fram till att vi iaf vill ha två potentiella ägg. Det är väl inte så mycket begärt? Komsi komsi nu små äggisar. Mer svårflörtade får man leta efter... Slemhinnan var gigantisk som vanligt. Han mätte den inte ens för den var så tjock. Kan man ha FÖR tjock slemhinna? frågade jag. Han sa att ibland kan det bero på polyper i livmodern. Men jag gjorde ju hysteroskopi och den var "utan anmärkning" stod det i protokollet. Åh gud, tänk att bara ligga lite och sen vips var man gravid... *drömmen*

Äggstra! Äggstra! Read all about it!

Vet fortfarande inte hur det kommer att bli nu. Äggstockarna verkar ha vaknat till marginellt och äggblåsorna växer långsamt. En enda blåsa är i bra storlek på 15mm. De andra är mellan 8-11mm. Det som fortfarande är positivt är att det faktiskt finns fler än en den här ggn. Men hur de utvecklar sig är det som avgör. Så de skulle rådgöra med Falun och möjligtvis att behandlingen förlängs med ny kontroll på måndag. Ja då får man väl hoppas lite till. Lika bra, så blev inte helgen förstörd :)

Torka aldrig tårar utan vattenfast mascara

2,5 år i ivf karusellen tar ut sin rätt. Jag är trött. Ledsen. Sliten. Och mina äggstockar värker i takt med känslan av uppgivenhet. Ja, det värker men äggen gömmer sig och vill inte titta fram. Nu har jag fortfarande ett besök kvar för att se hur det utvecklar sig men jag är inte hoppfull... Jag känner att det är finito i denna ivf värld jag levt i. Jag tror inte jag orkar mer. För varje negativt besked, för varje bakslag och för varje tår jag fällt har mitt hjärta fått ta alla slag och just nu känns det som ett enda stort blåmärke i mitt bröst. Jag vill skona mitt hjärta från misshandeln jag utsätter det för. Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte vara ledsen. Jag orkar inte kriga mig igenom varje dag, jag vill LEVA. Inte bara överleva. 

På fredag kommer det troligtvis sättas punkt för en lång resa och INGEN kan säga att jag inte försökte. Jag gjorde allt jag kunde och lite till.

4, 5 eller 1?

Jaha, inte vart man klokare av besöket hos gyn. Han sa att det gick långsamt för flera folliklar och att det eg bara är en som har en bra storlek. Så jag frågade om vi skulle avbryta men det tyckte han inte. "Vi är ju bara i början av behandlingen" tröstade han. Hm, jag är glad att det faktiskt fanns fler än EN äggblåsa men det finns alltid ett men... Hoppas de växt till sig till på fredag! Jäkla rysare det här...

Imorgon, domedagen

Ikväll tog jag min femte spruta och imorgon ska jag på hormonkontroll och VUL för att kolla äggblåsorna. Alltså om det bara är en äggblåsa så avbryts hela försöket och det kommer kännas riktigt jobbigt. Vi har sagt att om så är fallet så testar vi EN omgång till helt utan spray/nedreglering och om det blir avbrutet då... Då blir det inga fler försök med mina ägg. Då har vi verkligen gjort ALLT vi kunnat och vi kommer kunna gå vidare med den vetskapen att det fanns inget mer att göra. Så imorgon är en spännande dag. En dag som avgör hur vår framtid kommer se ut. 

Skvaller

Ibland blir man så trött. För mig har denna barnresa blivit högst privat. Jag vill inte diskutera det med någon och framförallt inte på jobbet. Men idag träffade jag på min chefs vän (som jobbar som PT) som hälsade på och vi stod och snicksnackade med en kollega om träning bl.a. Varpå jag frågar henne (PT:n) om det går att punktträna magen eftersom jag lagt på mig en sk "muffinsmage". "Men du har väl ingen mage?" Säger hon. Mjoo har ju fått det det senaste året. Då tittar hon på mig och utbrister (läs framför min kollega) "Jamen visst försöker du bli gravid? Då kan det lätt hända." säger hon och ser medlidsamt på mig. O_O WHAT!? Blir helt stum och vet inte riktigt vad jag ska säga men hör mig själv hosta fram nåt om hormoner. Får lite smått panik och känner hur hjärtat dunkar och svetten rinna till i pannan. Ursäktar mig och gråter en skvätt i ett annat rum men samlar mig rätt fort. 

Alltså! Min chef skvallrar med sina kompisar om mina ivf försök som jag blivit TVUNGEN att berätta för henne pga att jag inte bara ville sjukskriva mig utan anledning till och från. Det kan man väl tycka är respektlöst. Men att sen stå och outa mig inför min kollega helt öppet på min arbetsplats? Nä nu orkar jag inte mer. Ska fan säga upp mig!!! *#$€#€*

Första sprutan

Nedregleringskontroll idag och nedreglerad var jag, så ikväll tog jag första sprutan. Känner mig jäkligt ruttad med sprutorna. Jag tar ju två stycken. Både Menopur och Gonal F eftersom den gången vi fick ut nio ägg hade vi den blandningen. Men sist fick vi ju bara en endaste äggblåsa så det ska bli spännande och se hur det går den här gången... Om det inte blir några ägg så fine, jag kan acceptera det och gå vidare, men jag vill ge mina stackars äggstockar en chans utan sju månaders nedreglering i ryggen. Kom igen nu äggisar, it's now or never! 

Ett par dödsdömda äggstockar

"Du kommer aldrig få barn med dina ägg" säger hon till mig. Läkaren på kliniken ser bekymrat och allvarligt på mig när hon sedan förklarar mina alternativ som är adoption och äggdonation. Återbesöket på KS blev en aning omtumlande. Läkaren gjorde en undersökning av äggstockarna och bedömde att jag hade en stor cysta på höger äggstock, troligtvis en endometrioscysta och den vänstra hittade hon inte. Den var borta av oförklarlig anledning. Jag kommer ta om mitt AMH prov om någon månad eller två och efter det kommer vi påbörja en resa med äggdonation. Vi FÅR ett äggdonationsförsök även fast vi gjort alla våra försök. De bedömde väl att det senaste försöket inte räknades... Det kommer inte bli några fler ivf försök där iaf. 

Smått chockad åkte vi därifrån. Visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen. Men jag antar att det var en blandning av båda två. Sådär som man kan känna när man har fått ett dåligt och ett bra besked på samma gång. Ambivalent. Främst för att jag var på inte mindre än två gynundersökningar på samma dag för bara ett par veckor sedan och då hade jag ingen cysta på höger äggstock. Och min vänstra fanns helt synlig och hade tom ett gäng antrala folliklar i sig. Detta påpekade jag för läkaren på KS men hon skakade bara på huvudet och sa att det inte stämde. "Jag vet inte vad den gynekologen har sett" sa hon. Och cystan som trollats fram från ingenstans? För två veckor sedan sa gynekologen att det var en äggblåsa som var påväg att spricka, men tydligen får jag olika bud från olika håll så hur jag ska veta vad som försiggår i min kropp har jag ingen aning om...

Well, gråtit har jag gjort men nu torkar vi tårarna (som vanligt) och ser framåt. Vi kör på med försöket i Falun och utgår ifrån det. Om det inte ploppar upp några ägg så kan vi iaf trösta oss med att det finns en kvinna därute någonstans, en fantastisk kvinna, som vill hjälpa oss att nå vårt mål. Våra drömmars barn. 

Låt den rätte komma in

37 år fyllda. Det var ju inte riktigt såhär jag hade tänkt mig livet när jag fyllde 37. De senaste 3,5 åren har varit fyllda av tårar, sorg, ångest, besvikelse, ja i princip alla negativa känslor man kan komma på. Men även av villkorslös kärlek, stöttning, glädje, skratt, närhet och framtidstro. Ofta har vågen tippat över mot det negativa men då har vi fyllt på den positiva skålen för att väga upp. Varje dag är ett jäkla finlir med detta kan jag tillägga. 

När jag träffade min man visste jag bara direkt att det var han jag skulle leva med. Innan vi ens sagt ett ord till varandra fick jag en uppenbarelse att det var Han som skulle bli pappan till mina barn. Jättekonstigt eftersom jag, med handen på hjärtat, aldrig innan funderat särskilt mycket över barn. Jag hade ett par halvkassa förhållanden och kom aldrig så långt i tanken. Barn? Nej, då ska de födas in till en stabil tillvaro tänkte jag. Men när jag träffade Honom var det som att hela mitt universum vältes upp och ner. Sånt som jag hade prioriterat fram till dess betydde helt plötsligt ingenting och tvärtom. Som tex arbete och karriär kände jag inte något som helst intresse för längre. Jag ville ta nästa steg i livet, drömmen om en familj, bygga bo, bli vuxen på riktigt! Alla dessa känslor var överväldigande. Det var som att Han var nyckeln till en hemlig port i mitt inre som jag inte visste fanns. Och när den öppnades så vällde dessa uppdämda känslor ut, som om de bara hade legat där, och väntat på att den rätte skulle komma in. Allt detta förändrade mig drastiskt som person. Det gav mig insikt att förstå vad som faktiskt är viktigt i livet. 

En familj. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får äran att bli det en dag. 

Hellre bröstcancer än barnlös

Det sägs att man inte kan jämföra sorger då sorgen är konstant. Däremot så känner jag att som ofrivilligt barnlös så är sorgen så otroligt långdragen. Den blir inte lättare med tiden, som den kanske blir när någon nära går bort, utan en lång seg tillvaro i evigt mörker. Sen finns det lite ljusglimtar här och där såklart. Då känns det som att någon tänder lampan i en kort stund och plötsligt så ser man allt det där vackra i världen igen. Tills man ser en gravidmage. Då släcks lampan igen och det blir åter svart. 

Jag gör så gott jag kan för att undvika "lampsläckarna" och försöker inte känna efter så himla mycket hela tiden jämt och ständigt. Som ordspråket jag skrev med snirklig stil i min poesibok när jag var liten "Du kan inte hindra sorgens fåglar flyga över ditt huvud men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår". Livet har tagit den här vändningen och det finns inget jag kan göra åt saken i nuläget. Förutom miljoner ivf försök och att ställa oss i kö för adoption. Jag brukar tänka att det finns värre öden i världen än att vara barnlös, som cancer tex. Hemska, horribla cancer. Men nu har jag läst två "cancerbloggar" där båda kvinnorna skriver att de HELLRE har cancer än inget barn. Alltså hellre tappa allt hår, ta cellgifter, strålas, kräkas, leva i ovisshet om livet och få en dödsdom än ofrivilligt barnlös. Den ena kvinnan hade obotlig cancer och den andra förklarade att om hon inte hade haft cancer och varit barnlös hade hon varit förkrossad. De hade cancer men tänkte att de hade tur, de var ju iaf inte barnlösa. 

Blev rätt ställd när jag läste det och påmindes om att driften i en kvinna att bli mamma är så otroligt stark, att hon hellre ser döden i vitögat än att gå miste om det. 

Super Mario

Duckar, gömmer mig, tar omvägar, genvägar, senvägar, blundar, springer, ålar. Som ett plattformspel från förr där jag är Super Mario som försöker klara den här leveln med läskiga barnvagnar, gravida mumier och eldsprutande bebisar. Ptja, så ser en dag ut för tillfället. Allt för att behålla fokus på att se rakt fram, gå rakt fram, inte stappla och falla ner i bråddjup sorg igen. Jag lyckas ganska bra. Dock bävar jag för bossen i slutet som är det ultimata testet. Gravtestet. 

På tisdag går startskottet för ivf nr 6. Den här gången ska jag klara hela banan, nu vill jag vidare i det här spelet. 

Första gången infektionsfri!

Läkarbesöket igår gick bra! "Stor skillnad sen sist!" Utbrast gynekolog nr 1 när han tittade på mitt sekret i mikroskopet. Inga tecken på infektion eller svamp. Men när han öppnade och tittade upp i livmoderhalsen så fanns den lilla "förändringen" kvar där. Däremot var jag inte lika lättblödande från tappen längre vilket jag tolkar som positivt. Vi tog ett cellprov. Han sa att det kan ha varit säcktuban som rörde till det "där nere". Att bakterier lättare samlas där och kan rinna ner och orsaka besvär. Men nu är den väck! :D

Gynekolog nr 2 tittade på mina äggstockar och såg att jag hade haft ägglossning från höger äggstock. Den som är liten och bortopererad. 3 blåsor hade jag där (vart var dom vid mitt senaste ivf??). På vänster äggstock hade jag 5-6 antrala folliklar, så vi planerade in ett ivf försök i Falun i nästa cykel. 9 sep är satt som spraystart och idag började jag knapra lite dhea (för äggens skull). Omg in i karusellen igen...

Ser fram emot en måndag med benen i vädret

Imorgon ska jag på inte mindre än två gynekologbesök. Det första är för att ta prover från livmoderhalsen och hoppas på att allt ser bra ut därinne. För om det inte gör det måste man ta till något slags ingrepp och det innebär att alla ivf försök måste skjutas upp på obestämd tid. Det vill vi inte.

Det andra besöket är för att kolla hur aktiviteten ser ut i mina äggstockar. Om de har vaknat upp ur dvalan som jag höll dem i ett halvår med Synarelan. OM de har vaknat kommer vi planera vårt nästa IVF i Falun med start så snart som möjligt! Mycket spännande morgondag alltså. 

Jag har även fått ett brev från KS reproduktionscentrum om att vi har en tid där i mitten av september. Vet ej varför vi har fått detta då vi avverkat våra tre försök där. Jag ringde inte ens för att meddela mitt minus i juli eftersom jag kände mig så besviken (och sviken) när de satte tillbaka ett embryo med mindre än 10% chans att bli något. Det kändes så respektlöst efter att jag gått igenom operationen och tagit bort mina trasiga äggledare för att få bästa möjliga förutsättningar. Då hade jag hellre haft ett försök kvar än ett dåligt embryo tillbaka. Och det sa jag till dem. Sköterskan tittade medlidsamt på mig och sa "du får det här gravtestet iaf" med en underton av att jag nog inte kommer behöva använda det. Blev så ledsen, så ledsen och luften gick ur mig efter allt kämpande... Men vi får väl ändå gå dit och se vad de vill, förhoppningsvis får vi en ny chans men troligtvis vill de nog avsluta vårt ärende och stryka oss från deras patientlista. Tack och hej!

HPV vs HIV

Eftersom gynekologen hittade någon slags (troligen HPV) virusinfektion i min livmoderhals känner jag mig smått paranoid och hittar bara hemskheter kopplat till detta på nätet. Cancer, cancer och åter cancer! Vi har cancer i släkten på den kvinnliga sidan. Mamma, mormor och mormorsmor har alla haft cancer medans männen verkar dö av hjärt och kärlsjukdomar. 

Jag ska snart på återbesök för att kolla upp detta. Var sjätte månad ska man tydligen göra koll för att se att det inte utvecklar sig åt fel håll så att säga. Har även försökt hitta statistik över antalet cancerfall per år orsakat av detta virus och det verkar ligga runt 500 personer. Ungefär samma antal insjunknar i HIV varje år. 150 personer dör av livmoderhalscancer/år och har även försökt hitta statistik över antalet döda i aids men inte hittat något. Det tolkar jag som att det ändå är rätt ovanligt att dö av aids idag i Sverige med tanke på alla bromsmediciner. 

Det får mig att undra över denna hiv panik i detta land men hpv anses inte vara lika farligt? Inte för större delen av befolkningen men fler människor dör faktiskt i livmoderhalscancer än hiv idag. 

Sen läste jag på vaccin.me att INGEN kvinna som går på sina cellprovtagningar dör i livmoderhalscancer. Vilket verkar konstigt då jag läst om otaliga fall där personen i fråga inte ens påvisade cellförändringar med en flera cm stor tumör i cervix!? Cellprovtagningarna är inte 100%-iga tyvärr. 

Jag är livrädd att den här virusinfektionen ska utvecklas till cancer och att jag ska bli tvungen att operera bort hela livmodern och att mina chanser att bli gravid ska bli lika med noll. Jag vet, jag tar ut förlusten i förskott, men om man kämpat som jag i flera år att bli gravid blir man smått paranoid med saker som kan gå emot en. 

Man får vara glad trots att man är ledsen

Jag har blivit en fena på att mota bort ångest. Den ligger bakom örat och lurar, ibland hoppar den fram och visar sin fula nuna och då klappar jag till den tillräckligt hårt så att den lägger sig på sin plats igen. Jag vet vilka situationer som göder den, dessa håller jag mig borta ifrån så gott jag kan. Men ibland måste jag utsätta mig för "farligheter" eftersom jag inte vill bli FÖR socialt handikappad. Som för ett par dagar sedan när vi var bjudna på födelsedagsmiddag hos en gammal vän. Han och flickvännen har för några månader sedan blivit föräldrar och när alla kom höll de precis på att natta lillan. Sen satt jag bredvid flickvännen under middagen och motvilligt lyssnade jag på bebisprat och tittade på bilder där bebisen gör si och så. Jag nickade och log men försökte avleda till andra konversationsämnen. Det gick sådär. Sen kom jag ihåg hur svårt det var att få henne att sluta prata om sin graviditet och gravidkrämpor när det begav sig. Kom ihåg att jag tänkte att det måste ju vara så svårt för folk att förstå hur jobbigt det faktiskt är att lyssna på sånt som ofrivilligt barnlös. Få skulle väl babbla på en hel kväll om hur underbart det är att springa midnattsloppet med en rullstolsburen? Ofrivillig barnlöshet är ett handikapp. Men eftersom det inte syns utanpå (förutom bristen på bebisar i famnen) så tänker inte många på det. Jag märker att jag blir mer påverkad än jag vill erkänna för mig själv. Det märks på sömnen. 

Nu har jag dock hittat en sak som får mig att helt koppla bort verkligheten, oron för framtiden och känna lycka i stunden. Här och nu.  Som en slags meditation. Basket. Kan tyckas vara märkligt och jag håller med. Men sålänge det funkar så spelar det egentligen ingen roll vad det är. Jag har inget lag så jag spelar med mig själv. Så om ni någongång är ute i skymningen och råkar se en ensam tjej  som går loss på basketplanen kan det vara jag som bara bollar bort lite ångest :) 

Planering inför ivf fyrahundrafemtioelva

Ok ok. Det är skitjobbigt med ivf. Vidrigt! Ändå lyckas man skrapa ihop sig själv efter varenda misslyckande och tänker "Nästa gång kommer det gå!". So here we go again. Jag och min man har kommit överens om att göra exakt likadant som den gången vi fick ut 9 ägg. Hur faen det gick till är ett mysterium, men jag ska försöka komma ihåg. 

1. Bara 2 veckors nedreglering med start cd 21.

2. Akupunktur 3-4 ggr (tips på bra och inte svindyr i Sthlm?).

3. Chlorella tabletter 2 ggr om dagen.

4. Dhea i 2-3 veckor innan sprutstart.

5. Träning 2 ggr i veckan. 

6. Apis varannan dag.

Hm, tror det var allt. Om detta inte fungerar så får vi tänka om helt. Har läst rätt mycket om lågstimulerad ivf för de som har lågt amh. Få ut få ägg med låg dos (det blir ju ändå inte bättre med monsterdoserna de ger en!) men av bättre kvalité. Läs här: 

http://www.dailymail.co.uk/health/article-2463640/mini-IVF-boosts-chance-getting-pregnant-half-price.html

Horribla hormoner

Efter att ha varit i ett medicinskt klimakterie i cirkus 7 månader i sträck har jag för ett tag sen slutat med Synarelan. Skönt! Tänkte jag. Inga mer vallningar, sömnstörningar och kanske tom hoppas på lite viktnedgång? Men igår natt vaknade jag med de mest horribla smärtorna. Mensvärk! Tänkte jag och knaprade mina starkaste piller jag fått utskrivet. Men det fungerade inte för efter 3 timmar kom jag på mig själv helt plaskblöt av svett, kräkfärdig med frossa och kvidande av smärta i sängen fortfarande. Mensvärken hade nått nya höjder! Sen knaprade jag lite mer piller och bad mannen hämta min varmvattenkudde och då gav den faktiskt med sig litegrann. Somnade utmattad efter något som kändes som ett krig! Nu har jag inte fått någon mens ännu och jag känner fortfarande molande värk i äggstockarna. Så vad var det där?! Kan det bli så mycket värre av en operation? Jag är ju rätt sammanväxt mellan organen i pelvis pga endometriosen och jag brukar ha ont, men det här var liksom helt sjukt! Det är en pulserande smärta som spänner, drar och sliter i de inre organen och helt plötsligt längtar jag tillbaka till klimakteriet, som känns som en dans på små rosa moln, åter igen. 

Vikten och annat oviktigt

Jag har alltid varit den där lilla spetan så långt jag kommer ihåg. Alla anklagande, dömande och oroliga blickar runtomkring. "Hur kan du äta så mycket och ändå vara så smal!?", "Har du anorexia?" Fick jag ofta höra. 

På mitt sommarjobb när jag var 17 år trodde arbetskamraterna att jag hade anorexia (enligt mormor som jag var vikarie åt). När jag var riktigt liten, runt 6-7 år, utvecklade jag en ohälsosam relation till mat eftersom ALLA hela tiden oroade sig över min vikt och ville att jag skulle äta mer och mer. Det var ett sånt fokus på min vikt från alla håll att jag tillslut utvecklade en ätstörning. Jag tvingade i mig portion efter portion. Gömde mig i stora bylsiga kläder, lager på lager, i hopp om att ingen skulle kommentera min kropp. Fick PANIK om jag inte fick i mig tillräckligt med mat och mådde oerhört dåligt över tanken att gå ner i vikt. Som någon slags omvänd anorexia. Allt detta var min omgivnings fel. Föräldrar, föräldrars kompisar (som kallade mig "Twiggy" och skrattade), klasskamrater, vänner, bekanta, främlingar osv. Jag använde aldrig kjol på sommarn och skulle hellre dö än att visa upp mina ben. Ingen brydde sig om att jag faktiskt mådde bra fysiskt i min kropp. Jag såg ut så. Det var så jag var skapt och inget gick att göra åt saken hur mycket jag än åt. Tills nu. 

Jag är tjock. I mina mått mätt alltså. De 2 åren med IVF försök har fått min vikt att skjuta till oanade höjder. Främst över magen. Någonstans under resan upptäckte jag att vågen betedde sig ovanligt. Den rörde sig sakta uppåt och jag blev, med tanke på mitt förflutna, uppspelt och glad! Det var för sisådär 5 kg och 3 bilringar på magen sedan skrattet fastnade i halsen. Vad är värre än att inte vara gravid? Jo att SE UT att vara gravid fast man inte är det. Så min fråga är, kommer det någonsin försvinna? 

Barn är ingen rättighet

När man kommer in på ämnet barnlöshet med vänner, får man ibland konstiga kommentarer slängd i ansiktet. Jag vet inte vad det beror på, att de som aldrig varit ofrivilligt barnlösa känner att de måste ha åsikter om ens tillstånd? Ibland KÄNNS det som att vissa personer tycker att man ska finna sig i att vara just barnlös. Är det någon som varit med om samma sak?

Nuförtiden diskuterar jag inte något omkring det längre, eftersom det verkar vara ett högst känsligt ämne för människor. Men under den första tiden (för ca 2-3 år sen) så pratade jag lite smått om det med nära vänner. Det var när jag lite löst fantiserade om olika alternativ för barnlösa som jag märkte att det fanns ett motstånd kring detta. I princip så fick jag känslan av en "lev med det" inställning. 

"Alltså jag skulle aaaldrig kunna tänka mig att donera ägg." 

(Nej jag har inte bett dig vara min äggdonator heller!)

"Surrogat är prostitution! I tex Indien dör alla surrogatmödrar efter de fött barn. JAG skulle aaaldrig kunna tänka mig vara surrogat. Man får ju inte äta vissa saker, och inte dricka vin."

(Vem har bett dig vara surrogat?)

Och så den klassiska: 

"Barn är ingen rättighet."

(Fuck you!)

Barn är uppenbarligen en rättighet för dem som kan skaffa dem själva! Blir så LEDSEN när jag tänker på alla barn som råkar illa ut här i världen. Vem sa till dessa föräldrar att barn inte är någon rättighet? Nej, barn är ingen rättighet för oss som aldrig kan få dem.

Ibland blir man ju så förvånad så jag blir stum. Orkar inte heller argumentera med människor som uppenbarligen inte har en aning om helvetets alla kval man går igenom som barnlös. Det som är lite jobbigare är att den här vännen är sjuksköterska. Borde inte folk inom vården vara lite mer finkänsliga för sjuka människor (jo, ofrivillig barnlöshet klassas som en sjukdom. Och endometrios är det definitivt). Men även som vän? Behöver jag säga att den här kvinnan blev gravid en månad senare, efter en vild sommar av diverse festdroger i blodet. Där tog tydligen moralen slut.

The Truman show part 2

Med den sinande vänkretsen är Google min BFF aka Best Friend Forever. Nonchalant klickar jag mig igenom the world wide web. Letar efter något, hittar ingenting. Eller jo, hittar massor men inget som gör någon egentlig skillnad. Det är som det är liksom. Livet alltså. Kommer in på en blogg om en tjej med stopp i äggledarna som gjorde ivf (bloggen är gammal) och läser intresserat. Hon blev gravid på första försöket. Och sen ville hon ha syskon och blev gravid direkt igen. 

Herregud vad jag önskar att jag kunde vara som henne. En "vanlig" barnlös tjej som gör ett ivf och faktiskt blir på smällen! För som det är just nu så börjar jag bestämt tvivla på detta med ivf. Funkar det verkligen? Har ju hört om folk som blir gravida, läst om dem, men det kan ju lika gärna vara fiktion. 

Kan hela den här ivf grejen bara vara en stor komplott? Man tror man får hjälp, men egentligen sprutar de bara in lite vatten i livmodern och säger att det visst är ett embryo däri. De berättar kvalité och hur många man fått i frysen. Allt är bullshit. Det finns ingenting nånstans! Det är en kuliss, ett gigantiskt Truman show där en publik applåderar och gråter åt mitt liv och en empatilös manusförfattare rafsar ihop handlingen varteftersom. "How is it going to end?". 

Under tiden är Google min BFF 

(best friend forever)

Samtidigt som jag är ofrivilligt BFF (ofrivilligt barn fri forever)

(Planerar att trötta ut mina sk tittare så att det sker en förändring i programmet någongång.)

Man kan inte få allt här i världen

Efter ett par veckors filosoferande efter ännu ett minus har jag väl inte blivit mycket klokare. Värmen har hjälpt till att ta bort udden av ältandet. Planering av en längre resa i vinter likaså. "Man kan inte få allt här i livet. Men om jag inte kan få barn, då ska jag iallafall få resa!" Är mitt nya motto. Just nu känns det überviktigt att ha saker att se fram emot. Det handlar om liv eller död. Nåja, iallafall om att överleva någorlunda med sinnena i behåll. Det gör otroligt stor skillnad när man står och vinglar med tårna över djupets brant, som man ofta gör i denna kamp. Det kommer bli ett försök till i Falun i höst och jag garderar mig redan inför dess utgång. Jag förstår inte längre hur jag skulle kunna få ett plus, men jag gör det ändå. "Det är sen gammalt" som vi brukar säga hemma hos oss :)

Ovanlig i ovanlighetens land

I obäddad säng med oborstat hår och i väntan på ett par svårväckta äggstockar. Anstränger mig för att inte låta resten av livet glida obemärkt förbi. Fånga dagen! osv. Tick tack den biologiska klockan tickar på. Sveper med handen över telefonen och förbi glider femtioelva barnbilder med kärleksförklaringar under på instagram. Ett rus av lycka, jag är priviligierad på många sätt. Men med ett enormt hål i bröstet och ett tomt eko som studsar planlöst mot väggarna. 

Ett hål som bara kan fyllas med den oändliga kärleken till ett barn. 

K.O.

Usch denna resa är verkligen jobbig. Just nu känner jag mig uppgiven och tankar om att lägga ner kommer upp till och från. Att faktiskt acceptera ett barnlöst liv! Trodde aldrig jag skulle göra det, men resan har varit för lång och hård. Har alltid tänkt att det är värt det, men i nu börjar jag faktiskt undra... 

När vet man att enough is enough? 

Men sen tänker jag att jag fortfarande inte gett det chansen ännu. Utan den dumma säcktuban. Det var så dumt av KS att sätta tillbaka ett embryo med så små chanser tycker jag. Det var ju inte såhär det skulle bli. Det blev platt fall och luften gick ur mig. Sen tänker jag på Bebiskarusellen som kämpat i 14 år och nu äntligen kommer få hålla om sina tvillingar. Ge aldrig upp! Piper en liten röst långt därinne i bröstet. Hoppet som krampaktigt och dåraktigt håller sig fast. Hon har fått gå några ronder nu. Hon är utmattad, ligger på golvet medans domarn räknar till tio. Kommer hon upp i sista sekunden?

Tog tjuren vid hornen

Fick ett infall! Orkade inte med ovissheten och väntan längre. Det förstör min semester...och mitt psyke. 

Det var negativt. 

Fan fan fan! Hur lite man tror att det ska funka så blir man ändå helt ledsen varje gång. Jag vet att vi hade dåliga förutsättningar med vårt lilla embryo, men ändå tänker man att kanske, kanske kan det gå vägen den här gången. 

Kavlar upp ärmarna och tar nya tag i höst igen. Men nu väntar sommarn☀️

Ruvardag 14

Igårkväll kände jag en välbekant känsla, svag mensvärk som kom och gick 2-3 gånger på ett par minuter och endotarmen gjorde att jag blev tvungen att springa på toaletten. Jag brukar känna av i tarmen innan mensen sätter igång. Den blir väldigt okontrollerbar, känslig och slem och blod därifrån är då standard. Har ju troligtvis endometrios som sitter på tarmen. Blev lite deppig så jag gick och la mig, nu verkar det ha lagt sig iaf. Det har inte kommit nåt blod än, inte ens på Lutinusstaven (grävde runt lite extra bara för att jag VILLE få slut på plågan igår). Tror jag aldrig har kommit såhär långt i en ruvning förut O_O

Det torde vara endast två anledningar till det:

1. Lutinus funkar skitbra 90% troligt

2. Jag är på tjocken 10% troligt

Hur som haver, inga speciella andra symtom. Önskar att jag hade svinont i brösten, men det har jag inte :( jag vaknar på nätterna och "får för mig" att jag har ont, men det tror jag inte jag har för jag känner inte av det på dagarna. Däremot har jag fått en svampinfektion i hela underlivet pga att jag har missbrukat bindor. Jag vågar inte INTE ha binda då det rinner till mellan benen i tid och otid av Lutinusrester. Sen har jag trott att mensen skulle komma fort också. 

TD är på fredag, vågar nog inte tjuvtesta tyvärr :-/ har utvecklat någon slags fobi för gravtest och vill helst inte testa alls. Brukar ju inte göra det utan låter mensen tala sitt tydliga språk. Men om mensen håller sig borta till på fredag så MÅSTE jag ju testa (hemska tanke). 

Ruvardag 12

Segt det här. Har räknat ut att jag har någon slags BIM (beräknad ickemens) idag eller imorgon (vet inte säkert då jag inte haft normal mens på snart ett år). Vet inte riktigt hur det blir med det nu då jag kör med Lutinus, har nästan alltid börjat blöda innan BIM när jag gjort färskförsök.

Inga speciella symtom heller som skvallrar om utgången av detta. Statistiken på mindre än 10% chans säger väl mer. Kände en släng av mensvärk när jag gick promenad imorse, så vi får se om den behagar dyka upp, men helst inte... 

Ruvardag 10 (det sista som överger människan är hoppet osv)

Har nu ruvat på den här lilla trecelliga saken i tio dagar. Har känt som små förnimmelser av början på mensvärk som lika fort lagt sig igen. Molade på rätt rejält i livmodern för några dagar sen men det har lagt sig. Lutinus ger livmoderkramper läste jag på fass. 

Mina jordgubbssaftflytningar har lugnat ner sig men får fortfarande lite rosa på Lutinusstaven då och då. Försöker att inte trycka upp den för långt och det verkar hjälpa. 

Varje gång jag går på toaletten förväntar jag mig att se den där bruna flytningen som skvallrar om början på slutet på ruvandet. Hatar den bruna flytningen. 

Uppdatering från Bitterruvaren

Drömde för någon natt sen att jag fick mens... Kan jag får vara ifred i mina drömmar åtminstone? Har fortsatt läcka rosa vatten varje dag nu. Använde Lutinus vid mitt förra ivf försök och kommer faktiskt inte ihåg att jag läckte dessa mängder vatten då. Någon med erfarenhet? 

Känner fortfarande ingenting. Möjligtvis lite molande men det har jag känt vid alla hundrafemtioelva ruvningar. Såklart man vill tro på mirakel men det slutade jag med för längesen. Det gör för ont i slutändan.

Mvh Bitterruvaren

Kortaste ruvningen i historien

Idag har jag läckt något slags rosa vattnigt. Ser lite ut som väldigt utspädd jordgubbssaft. Hur kan det börja redan nu!? Varför kan jag aldrig få ruva klart... 4 dgr känns ju inte helt normalt väl? Detta är något jag måste ta upp på allvar med kliniken nästa gång. Finns det verkligen ingenting man kan göra åt min superkorta IVF cykel? På KS sa de nej.

Ruvardag... whatever

Orkar inte räkna ruvardagar med mina prognoser. Känner absolut ingenting, nada. Kom lite rosa på Lutinusstaven, kan vara begynnande mens redan eller min lättblödande livmodertapp. Åker på semester en vecka och har bunkrat upp inför syndafloden. Köpte mensskydd för nästan 300 kr O_O En 16mm slemhinna lär ju bli en jobbig blödning om man säger så. 

Ruvardag 0

Idag ringde de såklart från kliniken. "Fan också!" sa jag högt för mig själv och tog luren. 

"Va bara lugn nu, vi undrar om ni kan komma lite tidigare för doktorn har blivit sjuk." 

"Vaddå, finns det ett embryo som ser bra ut?" Sa jag förvånat. 

"Det har befruktats och vi kommer stoppa tillbaka det."

Jaha, vad betyder det? Ett dåligt embryo? Men varför skulle vi få det tillbaka? Tänkte jag.

Väl där så sa de att det var ett 3-celligt och mindre än 10% chans att det skulle bli något... Både läkaren och barnmorskan tittade medlidsamt på mig. Jätteroligt!! NOT

Jag började klaga och sa att om jag hade vetat att de skulle stoppa tillbaka ett dåligt embryo så hade jag bett om att få avbryta försöket och testa om jag kunde klämma ut fler ägg i höst ist. Så hon gick med på att ta upp mitt fall och kolla ifall jag kunde få ett nytt försök. 

Iallafall så ruvar jag nu... Och den här dramakomedin fortsätter i samma anda.

Spänningen är olidlig...

Ja förhoppningarna om att jag ska få tillbaka ett embryo imorgon är väl näst intill obefintlig. Dock är det rätt spännande ändå! Försöker se det som att jag lämnat in en lottorad. Det finns en chans på miljonen att vinna storvinsten. Bättre en chans på miljonen än ingen alls. Eller?

UNO

Så plockades det lilla ägget idag. Japp det fanns ett ägg därinne. Hade inga förväntningar men tänkte att SÅ infertil kan jag väl bara inte vara ännu så det inte ens kommer ut ETT ägg? Herregud jag släpper ju ett ägg varje månad i vanliga fall utan högsta dosen av dessa hormoner... 

Nåväl, sköterskan var så gullig mot oss och skrev på pappret att det var ett "guldägg" :) Uppskattar hennes försök att muntra upp i en annars rätt meningslös situation. 

Idag drar vi ut på stan och äter något gott som plåster på såren. Because i'm worth it!

Religiöst dravel

Imorgon ska min lilla (fast stora då den i torsdags var 21mm) äggblåsa plockas. Haha alltså blir så matt av det här. Kan inte låta bli att skratta livet i ansiktet som utsätter mig för dessa komiska och mycket irriterande inslag. Just nu är jag trött på den här dramakomedin och börjar undra om någon "däruppe" driver med mig? Det sägs att Gud prövar dem han älskar mest och om det stämmer, då är jag f*n en av hens favoritbarn just nu. 

När ska du börja ogilla mig så jag kan få ha lite flyt?

16mm

Besvikelsen var stor igår när vi bara såg en enda äggblåsa. När äntligen äggledarna var borta ville inte äggen komma fram :( Har otroliga ägglossningsflytningar och värk i äggstockarna så man skulle kunna tro det var 10 äggblåsor på varje sida. 

En slemhinna som mättes till den otroliga tjockleken 16mm! Har aldrig haft så tjock förut. Den brukar ligga runt 11-12 som mest. Varför? Hur kan den bli så tjock med bara en blåsa? Kommer väl aldrig få svar på dessa frågor, men i höst gör vi ett till försök utan 6 mån nedreglering i ryggen och går inte det, då går vi över till äggdonation i vinter. Det SKA bli ett barn. Punkt.

Dagens resultat... Trumvirvel...

En endaste stor äggblåsa som kommer plockas på måndag. Nu får det bära eller brista!

Snigelspår

Japp! Ni som gjort IVF vet nog vad jag menar när jag säger snigelspår 🐌 aka ägglossningsflytningar. Måste ha trosskydd för att det inte ska läcka igenom. Är nervös för VUL:et imorgon, tänk om det inte finns några blåsor? Jag har känningar i äggstockarna men efter i måndags så vet jag att det kan kännas mer än vad som finns. Jag hoppas på tre blåsor men blir glad för två. Två har jag haft tidigare och har fått tillbaka ett fint embryo ändå! 

Vill SÅ gärna få chansen att ruva utan den dumma tuban ivägen. Att ha samma chanser som alla andra som ruvar gör mig helt vimmelkantig. Men då måste jag klämma ut några ägg... Och hade jag det svårt innan så blev det inte lättare efter operationen. Men jag blev tvungen att göra den. För vad skulle jag göra med ägg om jag ändå inte kunde få dem att fästa? Det var ett moment 22. En term som verkar återkommande i mitt liv på olika sätt. 

Uppmaning till mina endometriossystrar!

Dammsugningen av informationen ang vätskefyllda äggledare och den kunskap jag tagit del av vill jag dela med mig. Framförallt till dig som har endometrios och gjort många ivf försök där allt ser bra ut, men inget fäster. 

Kräv en HSG rönten av dina äggledare! 

Har läst flera fall med kvinnor som har tragglat på med ivf efter ivf för att efter flera år komma på att de har vätskefyllda äggledare. Och nej, de syns inte alltid med vanligt VUL. Jag tror att det är en av de vanligare anledningarna till att vi med endometrios har det svårare att bli gravida med hjälp av IVF. 

För tidigt

VUL:et idag gick sådär kan man säga. Fanns väl någon blåsa och några små så nytt VUL på torsdag. Har sprutat 5 omgångar så jag hoppas att detta var för tidigt att se nåt. Jag har varit nedreglerad i ca 6 månader så jag kanske bara är lite trög i starten? Har känningar i båda äggstockar så jag hoppas det bakar på därinne ;)

Svamp och bakterier

Så var det dags för VUL imorgon. Ber till högre makter att någonting har växt och att det växer i bra takt så plocket hinns med innan sommarstängningen. Kan inte riktigt ta in att jag är mitt uppe i ett nytt försök... Dessutom får jag mardrömmar av hormonerna. Om igår var en knäpp dröm var den inatt knepigare. Har även varit väldigt trött de senaste dagarna. Kan även det ha med hormonerna att göra? Känner mig helt slut och ligger mest på soffan där jag växlat mellan dator, tv och mobil. 

Var för några veckor sedan på återbesök hos gynekologen som hittade förändringen i min livmoderhals då jag haft problem med svampinfektion som inte velat ge med sig. Han såg att jag fortfarande hade en del vita blodkroppar i sekretet och svamp. Så jag och mannen fick en till kur med Dyxoferm och svamptablett. Jag hoppas att mitt kön ska vara i bra kondition nu inför ett möjligt ET. Vågar knappt tänka så långt fram om jag ska vara ärlig. Har gått igenom för mycket de senaste två åren och vet att mycket kan hända tills dess. Den som lever får helt enkelt se. 

Att adoptera en thailändsk transvestit

En lyckad midsommarafton med allt vad det innebär. Lekte med barnen och var lite "barnvakt" så mammorna och papporna fick vila lite. Väldigt mysigt att gosa med bäbisar måste jag säga! Inte så jobbigt känslomässigt som jag trodde, men ibland fick jag hålla tillbaka en och annan tår i ögonvrån. Tänkte på den lilla personen som jag kanske aldrig kommer få lära känna. Vårt barn. 

Iaf så kom vi hem i skaplig tid runt midnatt och hela natten drömde jag om bebisar. Hittade en nyfödd i en jättestor kastrull i trapphuset. Hörde gråt och öppnade locket och lyfte upp babyn som var brännhet av feber. Sprang så fort benen bar mig till sjukhuset som bara flyttades längre och längre bort. Kom aldrig fram utan hamnade i någon slags urban labyrint. Helt plötsligt var vi hemma och babyn var inte en baby längre utan en vuxen thailändsk transvestit och grannfamiljen (som var thailändare så jag la ihop 1+1 och kom fram till att det var de som hade lämnat babyn i trapphuset) ville döda mig så jag aldrig skulle kunna avslöja vad de gjort. Jag såg dem genom titthålet i dörren när de stod utanför med spadar, knivar och jag vet inte vad. 

Så. Himla. Knäppt. 

Analys? 

Midsommarafton och ont i nedre regionerna

Har haft tre sprutomgångar nu och vaknade imorse av att det ömmar på sidorna. Jag hoppas att det är pga äggblåsor som växer därinne. Det känns mer på vänster sida och det är där min "bra" äggstock är placerad. Känner mig annorlunda, lättare på något sätt och den där svagt molande huvudvärken jag haft från och till har lättat. Istället känner jag ett lätt illamående. 

Varit i klimakteriet sen december och gått upp i vikt rätt rejält O_O 

Under de 2 åren som jag kämpat med ivf försöken har jag lagt på mig ca 10 kg! Är det möjligt?? Nåväl, vikten är mitt sista problem egentligen nu önskar jag mig bara ett par ägg. Guldägg. Och så önskar jag er en fin midsommar! Det är fruktbarhetens tid och jag vet en som kommer dansa äggdansen runt midsommarstången :)

En oförutsedd uppstart!

Här går det undan. Imorse var en helt vanlig dag, inte visste jag då att allt skulle vända på en femöring om några timmar. Gick upp tidigt och åkte till jobbet. Hade möte på ivf kliniken på eftermiddagen och fick veta att vi skulle hinna ett försök innan sommarstängningen om jag börjar spruta ikväll! Det kommer bli på håret så om äggen inte växt klart på 13 dagar så kommer försöket att avbrytas. Hej och hå let's go och in i karusellen igen. Försök nr... Äsch, har tappat räkningen. 

Alla goda ting är tre?

En av mina närmsta vänner är gravid. Hon och jag har hängt rätt mycket den senaste tiden. Hon hade varken man elr barn och jag, som ni vet, inga barn. Men så träffade hon en man, och efter första ägglossningen var hon på smällen. Ouch. That hurt. Inom tre månader hade hon skaffat man, blivit med barn, köpt radhus och fått två bonusbarn. TRE månader. 

Jag har försökt bli på smällen i TRE år. 

"Lyckan kommer fortare än du tror"

Hade en dröm för några nätter sedan. Att jag är tillbaka i min barndomsstad, går i sagolika, enorma, underjordiska alléer. Drömmen var så stark så jag googlade alléers mening i drömmar. "Lyckan kommer fortare än du tror". Slänger mig runt halsen kring varje positivt tecken jag ser för jag behöver dem! För jag orkar inte leva såhär länge till... Jag isolerar mig från  gravida/bebiskånkande vänner. Och det är typ alla förutom...två? Varav den ena jobbar utomlands. M a o mitt sociala liv är just nu i botten. Men vad ska jag göra? Det funkar liksom inte att umgås med gravida för det enda de vill prata om är bebisar, gravidkrämpor, barnvagnar, barnkläder och jag FÖRSTÅR det. Det är som att alla pratar om att springa marathon medans jag sitter i rullstol. Vill använda benen men tyvärr bär de inte mig. Men i höst, så ska jag till KS och de ska hjälpa mig att gå!

Outsider

Maj har varit en händelserik månad på bebisfronten. Ja, inte på min front då, utan flera vänner och bekanta har fött nu i dagarna och några gravidbesked har ploppat fram här och där. Det känns jobbigt på flera sätt, inte bara för att man längtar ihjäl sig för egen del, utan för att det känns som att man inte riktigt är med i det "normala" samhället. Jag kan väl kalla mig en barnlöshetens zigenare. Jag märker hur människor runt omkring en inte riktigt vet hur de ska hantera min barnlöshet. Fick en konstig (dock välmenande) kommentar av min mans kompis, som kom gående med barnvagnen under sin pappaledighet, där han klappade mig på axeln och sa att han hoppades att det skulle lösa sig. Eh tack?

Det jobbiga är att jag inte ens själv vet hur jag vill bli behandlad. Orkar liksom inte umgås med vänner som är i den där bebisbubblan som folk verkar hamna i när de är alldeles nyförlösta (läs: bitter). Jag hör hur mitt hjärta piper till och krampar, som en döende fågelunge, för att sedan skrumpna ihop till en hård, svart nöt och *poff* så var det bara aska kvar.

Den där j**la askan. Om den bara kunde stanna kvar i det tillståndet, om jag bara kunde slippa känna. Men likt fågel Fenix som reser sig ur askan, så uppstår hjärtat åter för att bli krossat igen och igen och igen och igen och igen...

Kom till mig nu.