Isolerad på barnlöshetens öde ö

Snabbt sänker jag blicken när en barnvagn närmar sig och skyndar vidare. Låtsas inte se stora, runda magar. Låtsas inte höra när det pratas blöjor, barnstol, beräknad födsel och diverse attiraljer. Vill fort hem, hem till min trygga öde ö mitt i ett hav av blivande mammor, pappor och barn. Utmattad krälar jag upp för min strand (läs: hall). Man kan bara hålla andan en viss tid under vatten, sen behöver man andas. Andas och vila i min hängmatta (läs: soffa) där de gigantiska vågorna inte når mig. Det där vågorna som är öronbedövande ute på havet och som sliter tag i mig och kastar omkring mig tills jag blir alldeles yr. Hur länge orkar man leva såhär och framför allt, går det någonsin över?

Om tacksamheten över en snöstorm

Idag hade jag ett första möte med kuratorn via ivf kliniken som jag antar är specialiserad på just barnlöshet. Jag har dragit mig länge för att gå dit men på senare tid känner jag att det är oundvikligt. Jag gör VAD som helst för att må bättre.

Jag berättade om tjuren, hur svår den är att leva med och om alla besvikelser under de gångna åren. Både över sjukvården och över min kropp. Grät gjorde jag mycket. Och snorade. Ett paket servetter gjorde jag av med på en timme. 

Där satt jag och min lilla sorgehög av mjukt vitt papper i hennes soffa och plötsligt fick jag en uppenbarelse. Jag har en ny följeslagare i livet. Någon som jag måste acceptera och bli vän med. Jag såg framför mig hur jag tog tag i den där läskigt stora varelsens hand och tittade upp i dennes ansikte. Lite lik Jabba the Hut konstaterade jag. Så ser alltså min barnlöshet ut. Som Jabba the Hut. Och JAG måste bli kompis med den? Då grät jag lite till, tackade för mig och gick mot tåget. Och jag kan ju säga såhär, att jag har aldrig varit så tacksam över en snöstorm. 

Drömmen

Jag ligger på operationsbordet och ser hur kirurgen skär upp min hud. Han gör ett långt snitt över buken och jag ser mina tarmar som väller ut genom öppningen. Jag vill skrika men hejdar mig. Är det här en dröm? Tänker jag. Läkarna är klädda i heltäckande vita dräkter med skydd för både ögon och mun. Jag tittar förskräckt på mitt innanmäte och undrar hur det här ska sluta? Jag försöker se vad de gör därinne. Jag vill vara med och bestämma hur de ska göra. Vad som ska bort och vad som ska vara kvar, det är min kropp! Tillslut syr de igen mig med en grov nål och svart sytråd. Jag förväntar mig att det ska göra ont när de trär nålen genom huden, men det gör det inte.

Har googlat ihjäl mig på bukoperationer vid endometrios. Behöver jag säga att jag är ängslig? Imorgon ska jag på ett första besök hos en terapeut och diskutera mitt mående över barnlösheten. För det är inte speciellt bra...

Tjuren

Det här med gravida och nyförlösta vänner. Det är verkligen jättejobbigt. Jag känner att jag medvetet tar avstånd och glider längre och längre bort. Mest för att skydda mig själv. Barnlösheten blir för påtaglig i deras närhet och det känns som jag får utstå någon slags psykisk misshandel varje gång. Jag ska inte kasta under stolen att jag är oerhört avundsjuk, för det är jag. Jag är så avundsjuk så att jag mår illa och får huvudvärk. Jag får fysiska symtom av min avundsjuka och inom mig bubblar en blandning av självhat och känslan av orättvisa och jag KAN inte hjälpa det.

Jag försöker svälja den där känslan men det blir ungefär lika lyckat som att försöka svälja en hel tjur. Jag gömmer den bakom ryggen till och från men den finns alltid där, frustandes med skrapande hovar, redo att kontrollera mig med sin fulla kraft. Jag blir arg, tråkig, missunsam och bitter så fort jag ser en lycklig mamma med sitt barn och jag hatar att vara den personen. Jag vill inte mer, jag vill vara den där glada. Den som fanns innan allt det här började. Men hur gör man? Hur kontrollerar jag tjuren?

I stormens öga

Bland magar som växer så det knakar och oräkneliga bebisbilder på sociala medier, står jag med ett par hopplöst ofunktionella äggledare och drömmer mig bort till en bättre värld. I den världen sitter jag i skuggan av en hammock utanför ett kalkstenshus på Fårö och tittar ner på en nyfödd liten bebis som ligger i min famn. Affirmerar lyckliga tankar om framtiden mitt i  stormens öga. 

En operation är planerad. Vi kan börja med titthål och sen gå över till öppen buk om det skulle behövas, sa överläkaren på KS i torsdags efter att ha läst igenom min gamla operationsjournal. Det ligger en tarm där i vägen så vi får lossa på den, det kan vara komplicerat men brukar inte vara omöjligt la han till. Och vid dessa ord klamrar jag mig fast som en skeppsbruten vid drivved på ett stormigt hav.

Så om 2-3 månader kommer jag få opereras. Det finns inga garantier, för jag kan fortfarande vakna upp efter ingreppet och få veta att det inte gick att göra något. Men jag tar den risken. Då har jag gjort allt jag kan i min makt. Då kanske endometriosen vann över min kropp men inte mitt sinne. Då är det dags att gå vidare.

Happiness after spell of sufferings

Idag ger jag fingret åt dig

Jag är miljoner gånger starkare än du är och du kommer aldrig att vinna. Jag kommer kämpa tills den sista droppen av blod lämnar min kropp. Jag kommer lämna dig med dina inälvor utspridda över golvet. Du förstod inte ens vad det var som hände. Du hann aldrig reagera, du hade inte en chans. För jag knockade dig direkt som Cassius Clay i första ronden. Om du är uthållig är jag oövervinnerlig. Om du är snabb är jag avgrunden som fångar dig. Och när jag är klar med dig kommer du vara försvunnen ur mitt medvetande likt ett reparerat trauma. Du kommer aldrig någonsin att få ta mer plats i min kropp. 
För idag ger jag fingret åt min endometrios.