Drömmen

Jag ligger på operationsbordet och ser hur kirurgen skär upp min hud. Han gör ett långt snitt över buken och jag ser mina tarmar som väller ut genom öppningen. Jag vill skrika men hejdar mig. Är det här en dröm? Tänker jag. Läkarna är klädda i heltäckande vita dräkter med skydd för både ögon och mun. Jag tittar förskräckt på mitt innanmäte och undrar hur det här ska sluta? Jag försöker se vad de gör därinne. Jag vill vara med och bestämma hur de ska göra. Vad som ska bort och vad som ska vara kvar, det är min kropp! Tillslut syr de igen mig med en grov nål och svart sytråd. Jag förväntar mig att det ska göra ont när de trär nålen genom huden, men det gör det inte.

Har googlat ihjäl mig på bukoperationer vid endometrios. Behöver jag säga att jag är ängslig? Imorgon ska jag på ett första besök hos en terapeut och diskutera mitt mående över barnlösheten. För det är inte speciellt bra...

I stormens öga

Bland magar som växer så det knakar och oräkneliga bebisbilder på sociala medier, står jag med ett par hopplöst ofunktionella äggledare och drömmer mig bort till en bättre värld. I den världen sitter jag i skuggan av en hammock utanför ett kalkstenshus på Fårö och tittar ner på en nyfödd liten bebis som ligger i min famn. Affirmerar lyckliga tankar om framtiden mitt i  stormens öga. 

En operation är planerad. Vi kan börja med titthål och sen gå över till öppen buk om det skulle behövas, sa överläkaren på KS i torsdags efter att ha läst igenom min gamla operationsjournal. Det ligger en tarm där i vägen så vi får lossa på den, det kan vara komplicerat men brukar inte vara omöjligt la han till. Och vid dessa ord klamrar jag mig fast som en skeppsbruten vid drivved på ett stormigt hav.

Så om 2-3 månader kommer jag få opereras. Det finns inga garantier, för jag kan fortfarande vakna upp efter ingreppet och få veta att det inte gick att göra något. Men jag tar den risken. Då har jag gjort allt jag kan i min makt. Då kanske endometriosen vann över min kropp men inte mitt sinne. Då är det dags att gå vidare.

From hell and back

Det känns som att jag återuppstått från de döda.

Eller kanske mer som att jag bodde i helvetet, reste till himlen och landade på jorden? Mao jag har varit på bortrest. I en månad. Jag tror jag aldrig någonsin har behövt en semester så mycket. Tips till er som är deppiga, åk till himlens lustgård. Det blev så oerhört stora kontraster, så jag hade svårt att ta in allt. Det känns mest som en dröm och när det var dags att åka tillbaka kände jag hur det knöt sig i bröstet. Jag vill inte åka tillbaka till ångest. Nu har jag känt på det några dagar och jag tror jag kommit ur min depression. Halleluja!

Jag tog en paus från min andra resa, fertilitetsresan, men måste nu återkoppla till den. Jag fick en tid hos endometrioscentrum om ett par veckor och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag ska få bli opererad. Annars är det slut med behandlingar. Det har jag kommit fram till och bestämt. Punkt.

Innan resan fick jag ett samtal av gynekologen som tog provet från min livmoderhals. Allt såg normalt ut. Puh! En sak mindre att oroa sig över åtminstone. Men det är ju något där. Han sa att såna förändringar är vanligvis orsakade av virus. "HPV?" frågade jag då. "Kan vara det, men det är svårt att säga" svarade han. Så officiellt har jag en könssjukdom :-o  Men vad är oklart. Troligast HPV (kondylom). Det kunde ta flera år innan en sån förändring läkte ut berättade han.

Nu står jag iallafall här, tillbaka till mitt vägskäl. Vilken väg ska jag gå? Det ligger i min läkares händer. Att få operera eller inte operera. Det är frågan.

Vägskäl, tårar och robotar

Så närmar sig det nya året med stormsteg. Inte trodde väl jag att jag fortfarande skulle vara barnlös 2014. Jag trodde absolut att vi skulle lyckas, kanske inte efter första eller andra försöket, men kanske tredje kunde man hoppas på eller i varjefall femte?

Och här sitter jag fortfarande på ruta ett efter 1,5 års krigande i ivf karusellen. Det har varit mycket kämpande i motvind, många tårar och nedslag. Men jag har rest mig på 9,5 varje gång. Även om det har varit nära att jag legat nere för räkning ett antal gånger. 

Så vad säger vi om framtiden då? Jo, jag har bestämt mig för att försöka få en second opinion angående en operation av min äggledare. Den ska väck! Annars blir det inga fler ivf. Det är ingen idé. Jag är helt övertygad om att det är min säcktuba som sätter käppar i hjulet för mig. Har gjort väldigt mycket research på detta. En blogg jag hittade, vars författare gjort resultatlösa försök i 13(!) år. En operation av två äggledare fyllda med cystor och sammanväxningar senare är hon nu gravid för andra gången inom ett år. Vilken kämpe! När jag hittade hennes blogg fick jag återigen hopp. Nu gäller det bara att lyckas få till en operation. 

Den 9e januari ska vi till ivf kliniken för starten av det tredje och sista försöket på KS. Då kommer jag fråga om en remiss till endometrioscentrum. Utan säcktuban kommer jag känna att jag har en chans. En stor chans att nå våra drömmars barn. 

Det finns olika sätt att operera på. Antingen genom titthål, men det har jag gjort och det gick inte att göra så mycket pga sammanväxningarna i buken. Så då finns det två andra tekniker: öppen bukkirurgi och robotkirurgi. Jag hoppas på det sistnämnda. Så sci fi att bli opererad genom en robot! 

16 orsaker att misströsta

Under 6 försök har allt som kunnat gå snett gått snett. Maximal otur. Men när oturen blir en rutin, är det fortfarande slumpen? Detta är vad som gått fel sedan vi började med att försöka bli gravida för 2.5 år sedan:

1. Efter 6 mån egna försök på uppmaning av min gyn får jag en tid pga oregelbundna blödningar där hon upptäcker en säcktuba på vänster sida. Remiss skickas till ivf och en första operation bokas. 

2. Efter en titthålsoperation på Sofiahemmet får jag reda på att allt nedanför naveln är en enda röra. Ingenting görs pga för stora risker för tarmen. Dock kommer de åt en liten chokladcysta på höger äggstock som de "försiktigt" avlägsnar. 

3. Får ingen behandling mot endometriosen efter operationen utan går flera månader obehandlad till första besöket hos ivf kliniken och endo. Får fritt spelrum i min mage. 

4. Har på familjeliv själv läst att det är bra att behandla endon med synarela och tar upp detta på första besöket med läkaren på ivf kliniken. Det går hon med på. 

5. Ivf 1 får hög dos menopur, som sägs ska ge mig fler ägg eftersom det var svårt att se de antrala folliklarna genom VUL. Det antogs att jag hade få ägg men enligt prover innan op har jag normalt AMH värde.

6. Ivf 1 resulterar i endast 3 ägg. Dock ett toppfint tillbaka men minus på td. 

7. Ivf 2 resulterar i endast 2 ägg och ingen återföring pga att de inte delade sig korrekt. 

8. Ett nytt AMH prov visar på en störtdykning från 1.3 till 0.34 på 6 månader! Min tidigare operation är troligtvis boven i det hela. När de tog bort cystan tog de även bort mina ägg :( varför blev jag inte varnad för detta?

9. Läkaren börjar diskutera äggdonation men vi vill göra ett sista försök med annan hormonmedicinering.

10. Läser på familjeliv att chanserna att lyckas med ivf minskar radikalt med säcktuba!? Varför har ingen sagt något?

Diskuterar med läkaren som säger att de inte ska göra något åt den. MEN om jag går vidare med ÄD DÅ är det viktigt att fixa den!?

11. Lyckas på nåt magiskt sätt klämma ut 9 ägg med nya hormoner. De hormonerna läkaren sa att det inte skulle bli bättre med!

12. Efter skriverier i tidningarna visar det sig att just den period när jag tog om mitt AMH värde var det något vajsing med deras reagenser så ALLA proverna visade mycket lägre resultat. 

13. Tar upp med flertalet läkare och barnmorskor ang mitt säcktubeproblem dock inför döva öron. Det är bara otur att inget embryo vill fästa i min livmoder säger man. 

14. Kontaktar Falun där de går med på att tömma tuban vid äggplock och köper ett 3-pack. 

15. Av någon outgrundlig anledning hittar de bara 2 ägg ur 7 äggblåsor trots bra östradiolvärden (som visar på fler ägg). Läkarna står som frågetecken. Får ett päronformat litet embryo tillbaka. Sött men nej, det gick inte.

16. Fet 3 Äntligen efter mycket oro att det inte skulle bli någon ägglossning får vi stoppa tillbaka de 2 kvarvarande embryona från frysen på KS men börjar blöda redan på ruvardag 6 :( trodde det var mens utan värk, men 1 vecka efter kom den med buller och bång. 

Nu är jag helt slut av alla negativa besked. Vet inte om jag orkar kriga mer. Själen värker efter en bebis att älska men psyket och kroppen har lagt ner. 

Vill ha barn men vägen är för krokig. Det ser inte ens ut som en väg. Jag får inte ens komma ut på vägen, jag går bara mot en vägg och hoppas att ett mirakel ska ske. Att väggen mirakulöst öppnar sig en dag och att jag får fortsätta gå framåt på den här, till synes, fruktlösa barnresan.

Vita rockar

När man har gjort så många ivf försök som jag faller det sig naturligt att man börjar göra en del research. Främst för att få svar på frågor som de stressade läkarna inte har tid med, men även för att i sin frustration försöka hitta en lösning.

Förtroendet för vården tryter. Jag har kommit fram till den bistra sanningen att det är jag själv som måste driva processen framåt. Jag måste läsa milslånga texter om nya rön. Sånt som de stressade läkarna inte hinner. 

Under två ivf och två frysförsök gjordes inget åt min sk säcktuba elr hydrosalpinx som det också heter. Det är en vätskefylld äggledare som är igenväxt i ytteränden och samlar på sig vätska. Denna vätska gör det svårt för embryot att inplantera i livmodern. Det är en reducerad chans på nästan 50% om man har en sån. Och många får aldrig sitt plus förrän den är åtgärdad. 

Läkaren konstaterade att jag hade en säcktuba vid ultraljudet innan min första ivf. Inget sades om att det skulle finnas en reducerad chans. Efter ivf2b råkade jag hitta en diskussion om detta på ett forum. Där sades det att läkaren sagt att de inte ville göra ivf på den kvinnan innan den var bortopererad pga att just chansen minskar så radikalt. 

Tog upp detta med min läkare vid nästa möte och hon erkände motvilligt att det var som jag befarat. Men hon var inte heller villig att hitta en lösning utan tyckte att jag skulle fortsätta med behandlingarna. 

Ivf är ingen lätt resa. Det är väldigt påfrestande för både psyket, kroppen och förhållandet att gå igenom dessa behandlingar. Så varför lät de mig gå igenom detta med vetskapen om att jag kanske aldrig skulle kunna lyckas? 

Sen den dagen har jag tappat allt förtroende för vita rockar. De är människor, som vem som helst. De går till jobbet, de följer sina rutiner. In med nästa patient. De tittar på klockan, de vill hem. Och när de väl hemma lägger upp sina trötta ben på soffan framför Halv åtta hos mig, så har de för längesen glömt bort mig och min säcktuba.