När man har gjort så många ivf försök som jag faller det sig naturligt att man börjar göra en del research. Främst för att få svar på frågor som de stressade läkarna inte har tid med, men även för att i sin frustration försöka hitta en lösning.
Förtroendet för vården tryter. Jag har kommit fram till den bistra sanningen att det är jag själv som måste driva processen framåt. Jag måste läsa milslånga texter om nya rön. Sånt som de stressade läkarna inte hinner.
Under två ivf och två frysförsök gjordes inget åt min sk säcktuba elr hydrosalpinx som det också heter. Det är en vätskefylld äggledare som är igenväxt i ytteränden och samlar på sig vätska. Denna vätska gör det svårt för embryot att inplantera i livmodern. Det är en reducerad chans på nästan 50% om man har en sån. Och många får aldrig sitt plus förrän den är åtgärdad.
Läkaren konstaterade att jag hade en säcktuba vid ultraljudet innan min första ivf. Inget sades om att det skulle finnas en reducerad chans. Efter ivf2b råkade jag hitta en diskussion om detta på ett forum. Där sades det att läkaren sagt att de inte ville göra ivf på den kvinnan innan den var bortopererad pga att just chansen minskar så radikalt.
Tog upp detta med min läkare vid nästa möte och hon erkände motvilligt att det var som jag befarat. Men hon var inte heller villig att hitta en lösning utan tyckte att jag skulle fortsätta med behandlingarna.
Ivf är ingen lätt resa. Det är väldigt påfrestande för både psyket, kroppen och förhållandet att gå igenom dessa behandlingar. Så varför lät de mig gå igenom detta med vetskapen om att jag kanske aldrig skulle kunna lyckas?
Sen den dagen har jag tappat allt förtroende för vita rockar. De är människor, som vem som helst. De går till jobbet, de följer sina rutiner. In med nästa patient. De tittar på klockan, de vill hem. Och när de väl hemma lägger upp sina trötta ben på soffan framför Halv åtta hos mig, så har de för längesen glömt bort mig och min säcktuba.
