Inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat ana HUR jobbigt detta skulle vara att gå igenom. Nätterna är jobbigast. Tankarna snurrar och ångesten i bröstet blir mer påtaglig. Det känns som att någon har gått bort. Någon jag stod oerhört nära. Jag är rädd. Fruktansvärt rädd.
Men jag kämpar på iallafall. Jag måste. Även fast jag ofta känner att jag bara vill lägga mig ner på slagfältet och blotta strupen mot fienden. Det skulle vara lättare så. Men måste kämpa, kämpa för den som aldrig fanns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar