Han med de vackraste blå ögonen som såg på mig med en blick som sa att jag var något, att jag betydde något. Han med det största hjärtat som någon har ägt. Han har vaggat mig i sin famn när jag gråtit och pussat bort mina förtvivlade tårar.
Jag önskar att han fick veta hur ovärdelig han är. Att jag är ledsen för att jag inte kan skratta varje dag. Just nu. För det förtjänar han. Bara det bästa. Jag önskar att han fick veta att även om han inte ser det, så fylls hela min själ av glädje när jag ser honom komma gåendes emot mig och ger mig den där kärleksfulla kramen, en sån där jag får när vi varit ifrån varann en hel dag. När jag tar hans fina hand och vi promenerar iväg. Då galopperar mitt hjärta av lycka.
Jag vill ge honom den ultimata kärleksgåvan. I mina drömmar har jag gjort det. Men så vaknar jag med bultande hjärta och inser till min förtvivlan att det inte hände på riktigt. En del av mig och en del av honom sammansmält i en fysisk form.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar