På mitt sommarjobb när jag var 17 år trodde arbetskamraterna att jag hade anorexia (enligt mormor som jag var vikarie åt). När jag var riktigt liten, runt 6-7 år, utvecklade jag en ohälsosam relation till mat eftersom ALLA hela tiden oroade sig över min vikt och ville att jag skulle äta mer och mer. Det var ett sånt fokus på min vikt från alla håll att jag tillslut utvecklade en ätstörning. Jag tvingade i mig portion efter portion. Gömde mig i stora bylsiga kläder, lager på lager, i hopp om att ingen skulle kommentera min kropp. Fick PANIK om jag inte fick i mig tillräckligt med mat och mådde oerhört dåligt över tanken att gå ner i vikt. Som någon slags omvänd anorexia. Allt detta var min omgivnings fel. Föräldrar, föräldrars kompisar (som kallade mig "Twiggy" och skrattade), klasskamrater, vänner, bekanta, främlingar osv. Jag använde aldrig kjol på sommarn och skulle hellre dö än att visa upp mina ben. Ingen brydde sig om att jag faktiskt mådde bra fysiskt i min kropp. Jag såg ut så. Det var så jag var skapt och inget gick att göra åt saken hur mycket jag än åt. Tills nu.
Jag är tjock. I mina mått mätt alltså. De 2 åren med IVF försök har fått min vikt att skjuta till oanade höjder. Främst över magen. Någonstans under resan upptäckte jag att vågen betedde sig ovanligt. Den rörde sig sakta uppåt och jag blev, med tanke på mitt förflutna, uppspelt och glad! Det var för sisådär 5 kg och 3 bilringar på magen sedan skrattet fastnade i halsen. Vad är värre än att inte vara gravid? Jo att SE UT att vara gravid fast man inte är det. Så min fråga är, kommer det någonsin försvinna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar