När man är i den situationen jag befinner mig i, efter flera år av konstant besvikelse, så är det lätt att man läser in mer än vad som faktiskt sägs. Åt det negativa hållet eftersom man ständigt är på spänn inför dåliga besked.
Tydligen var det inte så hopplöst som jag trodde. Det finns en liiiten chans att vi hinner försöket innan sommarn, annars blir det i höst någongång. Sen påpekade barnmorskan att även om donatorn har mörkt hår och bruna ögon kan hon ha andra gener som gör att barnet ändå blir ljushårig och blåögd. Hon ville att vi skulle vara beredda på det. Och det är jag. Jag vet att chansen är rätt stor att det barnet skulle kunna se helt svenskt ut, men för mig så känns det ändå bättre om donatorn har mörkare färger. Jag har ju också andra ljusa gener som ligger bakom, så jag skulle ju kunna få ganska ljusa barn tom med mina ägg. Min syster fick ett nästan blont barn (dock med bruna ögon) och jag tror inte någon skulle gissa rätt på det barnets ursprung. Alla vi syskon blev mörka som pappa, men man ser ju även drag från mamma. Och när man blandar ut 1/4 del brunt med 3/4 vitt så blir det ju...beige :)
Min man var superblond när han var liten, vilket verkar vara väldigt vanligt bland etniskt svenska barn. För att senare mörkna ju äldre man blir. Och hans syster fick precis lika blonda barn fast pappan är mörkhårig med bruna ögon så den är rätt stark den där lintott genen :)
Iaf så känns det lite bättre nu. För även om efter sommarn känns som en evighet och en dag så är det bättre att veta på ett ungefär än inte alls. Man har något att förhålla sig till.
Hej! Känner igen mig i mycket du skriver. Alla dessa tankar gällande genetik och hur det känns att barnet blir likt pappan men inte sig själv och hur man ska hantera kommentarer från utomstående som säger att barnet är lik en själv.
SvaraRaderaJag har själv barn via äggdonation som kom till oss efter fem års kämpande. Som du förstår en väldig glädje och lättnad. Det var inte bara en glädje att få ett barn utan även en stor lättnad och så mycket ångest och sorg som försvann.
Jag och framförallt min man hade många funderingar gällande gener inför behandlingen men när vi fick ett positivt gravidtest så försvann alla sådana tankar. Då kändes det 200% som vårt barn. Vilket det givetvis var men då förstod vi det även känslomässigt. Förstår om du känner en extra utmaning med att du själv inte har typiskt svenskt utseende men som du själv skriver vet man inte vilka gamla gener som kan dyka upp när ett barn skapas, hur det än kommer till. Om ni får barn via äggdonation är du fortfarande en väldigt viktig byggsten. Barnet kommer inte kunna bli till utan dig. Och du påverkar barnet massor. Jag tycker det är bra i Sverige att vi har öppen donator eftersom man inte ska skoja bort gener men man ska inte heller hänga upp sig på dem.
Skönt att läsa att ni fått mer info om väntetiden. Vi fick också hjälp via landstinget och jag tyckte att informationen gällande väntetid och processen var otydlig och inte så anpassad till mig. Jag var heeelt slut efter massa år av kämpande och såklart väldigt känslig.
Lycka till!!
Tack för ett väldigt informativt och givande svar! Skönt att höra att allt kämpande faktiskt kan leda till ett barn i slutänden. Den här resan är den absolut jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, utan tvekan. Alla positiva historier uppskattas. Funderade på om man skulle söka sig utomlands, men helt ärligt, jag är så TRÖTT och helt slut av allt kämpande så orkar nog inte ta tag i ett sånt projekt. Skulle behöva en projektledare som bokade flyg och gynundersökningar isf :)
SvaraRadera