Mitt liv som hormonell

Har tagit det sista misslyckade försöket väldigt bra faktiskt. Tror att jag är så utmattad av alla känslostormar under åren som gått så jag ORKADE helt enkelt inte bry mig så mycket. Jag orkade inte rent psykiskt (elr fysiskt). Men jag tror det bubblar under ytan för minsta lilla motgång i vardagen gör mig så ledsen så  ögonen tåras och jag får kämpa med att hålla fulgråten tillbaka. 

Tex idag så skulle jag träffa en kompis, men hon ställde in i sista sekund och jag blev JÄTTE ledsen. Såg så himla mycket fram emot att få umgås och prata lite tjejsnack, äta på någon god restaurang och sen ta en drink (elr två). Fick verkligen behärska mig för att hålla tårarna i schack. Istället skulle jag träffa upp mannen och äta lite takeaway och hänga med honom, men så hände en sak som gjorde att han blev tvungen att åka så jag gick hem med min takeaway påse och åt ensam med en ÄNNU större klump i halsen. Maten var inte ens god så nu ligger jag i sängen och gråter en skvätt och känner mig allmänt oönskad :'( 

Så...jag kanske inte tog misslyckandet så bra som jag trodde eller så är det alla ivf hormoner som vill ut. För det jobbigaste med det här försöket är att jag ändå måste ta lutinus två ggr om dagen fast jag inte ens ruvar! Frågade om det verkligen var nödvändigt eftersom det är jäkligt jobbigt och att man blir påmind om misslyckandet varje gång och det var det "för att din kropp ska komma i fas". I fas till vad undrar jag?

Har även, förhoppningsvis, fått en hemmorojd. Förhoppningsvis säger jag för att jag hellre har hemmorojder än cancer i röven (eller någonstans alls för den delen) men jag vet inte säkert förrän jag har kollat upp det och det bidrar till min pågående ångest att inte veta helt säkert vad det är och att jag även måste gå till doktorn för att bli undersökt. Som om det inte är nog med att man visat upp fiffin för halva Sveriges gynkår, nu ska man börja med nästa kroppsöppning. Gah!