Vägskäl, tårar och robotar

Så närmar sig det nya året med stormsteg. Inte trodde väl jag att jag fortfarande skulle vara barnlös 2014. Jag trodde absolut att vi skulle lyckas, kanske inte efter första eller andra försöket, men kanske tredje kunde man hoppas på eller i varjefall femte?

Och här sitter jag fortfarande på ruta ett efter 1,5 års krigande i ivf karusellen. Det har varit mycket kämpande i motvind, många tårar och nedslag. Men jag har rest mig på 9,5 varje gång. Även om det har varit nära att jag legat nere för räkning ett antal gånger. 

Så vad säger vi om framtiden då? Jo, jag har bestämt mig för att försöka få en second opinion angående en operation av min äggledare. Den ska väck! Annars blir det inga fler ivf. Det är ingen idé. Jag är helt övertygad om att det är min säcktuba som sätter käppar i hjulet för mig. Har gjort väldigt mycket research på detta. En blogg jag hittade, vars författare gjort resultatlösa försök i 13(!) år. En operation av två äggledare fyllda med cystor och sammanväxningar senare är hon nu gravid för andra gången inom ett år. Vilken kämpe! När jag hittade hennes blogg fick jag återigen hopp. Nu gäller det bara att lyckas få till en operation. 

Den 9e januari ska vi till ivf kliniken för starten av det tredje och sista försöket på KS. Då kommer jag fråga om en remiss till endometrioscentrum. Utan säcktuban kommer jag känna att jag har en chans. En stor chans att nå våra drömmars barn. 

Det finns olika sätt att operera på. Antingen genom titthål, men det har jag gjort och det gick inte att göra så mycket pga sammanväxningarna i buken. Så då finns det två andra tekniker: öppen bukkirurgi och robotkirurgi. Jag hoppas på det sistnämnda. Så sci fi att bli opererad genom en robot! 

Om att önska sig en Saab

På stan kollar man in den där gulliga bilen som åker förbi till och från. Kanske skulle man ta sig i kragen och skaffa körkort för att få köra runt i en sån! En dag bestämmer man sig: Vi ska skaffa Saab! 

Så man börjar övningsköra och läsa teori. Jaha det här går ju bra, kommer ha det där körkortet när som helst. Men tyvärr misslyckas man på första försöket, andra med. Nähe, det kanske inte var så lätt iaf? Jag kanske inte övar tillräckligt? Så man övar och läser. Tycker att nu måste det bara gå! Men nej. Läser teori med andra människor, en del klarar det på första försöket andra tar det några fler försök innan de lyckas. Jag sliter mitt hår, läser varenda rad till jag kan alla ord utantill i boken, övar tills jag somnar vid ratten. Men jag sitter fortfarande i samma teorisal. Jag kommer inte därifrån. Jag ser leende människor som åker omkring i sina Saabar. En sån som jag vill ha! 

Förtvivlad pratar jag med vänner om den där bilen jag så gärna vill ha. Men jag lyckas inte ens få körkort! Bil och körkort är det enda som jag kan tänka på just nu. Inget annat. Blir som besatt av tanken på att få köra runt den där lilla bubblan. En efter en får jag samtal och veta att det är andra som jag känner som också funderat på att köpa Saab och helt plötsligt har de fått körkort! Men vänta nu, det är väl min tur? Börjar bli riktigt stressad nu. Kan Saabarna ta slut? Fabriken kanske lägger ner? Måste skynda mig innan isåfall! Tillslut är det det enda jag gör, tränar och läser teori. 

Folk skickar bilder på sina nyinköpta Saabar och bara "Titta vilken fin Saab vi köpt!", "Att köpa Saab är det bästa vi gjort i vårt liv", "Saab är så fantastiskt att köra". VAFAN! Orkar inte se en Saab till nu. Vill bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och gömma mig från världen. Fly till en Saab-fri värld. Men det går inte. För varje dag måste jag gå ut, se dessa bilar överallt och dessa leende människor som kör omkring i dem.

16 orsaker att misströsta

Under 6 försök har allt som kunnat gå snett gått snett. Maximal otur. Men när oturen blir en rutin, är det fortfarande slumpen? Detta är vad som gått fel sedan vi började med att försöka bli gravida för 2.5 år sedan:

1. Efter 6 mån egna försök på uppmaning av min gyn får jag en tid pga oregelbundna blödningar där hon upptäcker en säcktuba på vänster sida. Remiss skickas till ivf och en första operation bokas. 

2. Efter en titthålsoperation på Sofiahemmet får jag reda på att allt nedanför naveln är en enda röra. Ingenting görs pga för stora risker för tarmen. Dock kommer de åt en liten chokladcysta på höger äggstock som de "försiktigt" avlägsnar. 

3. Får ingen behandling mot endometriosen efter operationen utan går flera månader obehandlad till första besöket hos ivf kliniken och endo. Får fritt spelrum i min mage. 

4. Har på familjeliv själv läst att det är bra att behandla endon med synarela och tar upp detta på första besöket med läkaren på ivf kliniken. Det går hon med på. 

5. Ivf 1 får hög dos menopur, som sägs ska ge mig fler ägg eftersom det var svårt att se de antrala folliklarna genom VUL. Det antogs att jag hade få ägg men enligt prover innan op har jag normalt AMH värde.

6. Ivf 1 resulterar i endast 3 ägg. Dock ett toppfint tillbaka men minus på td. 

7. Ivf 2 resulterar i endast 2 ägg och ingen återföring pga att de inte delade sig korrekt. 

8. Ett nytt AMH prov visar på en störtdykning från 1.3 till 0.34 på 6 månader! Min tidigare operation är troligtvis boven i det hela. När de tog bort cystan tog de även bort mina ägg :( varför blev jag inte varnad för detta?

9. Läkaren börjar diskutera äggdonation men vi vill göra ett sista försök med annan hormonmedicinering.

10. Läser på familjeliv att chanserna att lyckas med ivf minskar radikalt med säcktuba!? Varför har ingen sagt något?

Diskuterar med läkaren som säger att de inte ska göra något åt den. MEN om jag går vidare med ÄD DÅ är det viktigt att fixa den!?

11. Lyckas på nåt magiskt sätt klämma ut 9 ägg med nya hormoner. De hormonerna läkaren sa att det inte skulle bli bättre med!

12. Efter skriverier i tidningarna visar det sig att just den period när jag tog om mitt AMH värde var det något vajsing med deras reagenser så ALLA proverna visade mycket lägre resultat. 

13. Tar upp med flertalet läkare och barnmorskor ang mitt säcktubeproblem dock inför döva öron. Det är bara otur att inget embryo vill fästa i min livmoder säger man. 

14. Kontaktar Falun där de går med på att tömma tuban vid äggplock och köper ett 3-pack. 

15. Av någon outgrundlig anledning hittar de bara 2 ägg ur 7 äggblåsor trots bra östradiolvärden (som visar på fler ägg). Läkarna står som frågetecken. Får ett päronformat litet embryo tillbaka. Sött men nej, det gick inte.

16. Fet 3 Äntligen efter mycket oro att det inte skulle bli någon ägglossning får vi stoppa tillbaka de 2 kvarvarande embryona från frysen på KS men börjar blöda redan på ruvardag 6 :( trodde det var mens utan värk, men 1 vecka efter kom den med buller och bång. 

Nu är jag helt slut av alla negativa besked. Vet inte om jag orkar kriga mer. Själen värker efter en bebis att älska men psyket och kroppen har lagt ner. 

Vill ha barn men vägen är för krokig. Det ser inte ens ut som en väg. Jag får inte ens komma ut på vägen, jag går bara mot en vägg och hoppas att ett mirakel ska ske. Att väggen mirakulöst öppnar sig en dag och att jag får fortsätta gå framåt på den här, till synes, fruktlösa barnresan.

Blodet

Ja det stämmer, nej jag skojar inte. Idag gick jag upp som vanligt och satte mig på toaletten, gör min grej och automatiskt (så ivf skadad som man är) tittar jag lite nonchalant på pappret efter jag torkat mig och hoppar till. BLOD! Men va i helv*** inte redan!? Detta måste varit den kortaste ruvningen någonsin. Är bara på ruvardag 6 och redan över! Brukar ju ha en cykel på 30 dagar och är nu på dag 23 men helt plötsligt bestämde min kropp att det skulle vi minsann ändra på nu. Dock verkar jag vara befriad från mensvärk vilket jag inte är så van vid eftersom jag har endometrios.

På ett sätt är jag glad (hur konstigt låter det?) för jag slipper en veckas psykisk terror plus att nu kan vi dessutom göra den där resan i februari som vi längtat efter. Men det är ju klart, en bebis hade ju inte varit fy skam...

Tanken är snabbare än skuggan

Tycker så otroligt illa om att ruva. Hopp och förtvivlan som byts av om vartannat, känslor som bubblar upp till ytan. Man kan ju förstå hur det känns att leva som manodepressiv ett helt liv. Det är som att allt är svart eller vitt. Min hjärna kan spinna iväg i 180 från en sekund till en annan. Ett litet stick i livmodertrakten och innan den känslan försvunnit har jag redan hunnit tänka dessa saker i ultrarapid: 

-förslag på namn

-vem som ska vara gudmor

-vem som ska vara gudfar

-vilken slags barnvagn

-hur jag ska berätta om graviditeten för min sambo 

-att jag inte ska berätta för någon överhuvud taget på x antal månader

HUR är det möjligt att spinna iväg på det här viset undrar ni? Det undrar jag med. För när jag kommer på mig själv med detta ger jag mig en tankemässig örfil som väcker mig ur mitt dilirium. 

Ruvardag 4 är snart till ända och är idag bitchslappad x antal gånger.

1,5

Idag fick vi två embryon tillbaka eller rättare sagt en och en halv. Den ena hade tappat 2 celler men vi fick tillbaka den ändå. Embryologen kände igen oss och vi är mao nu officiellt stammisar på ivf kliniken. "Nu vill vi inte se er här igen!" Var det sista vi hörde innan vi gick ut från rummet. Det hoppas jag så innerligt också, men det är inget jag förväntar mig.

Nu är alla frysta embryon slut och jag måste säga att vi hade väldigt bra överlevnadsstatus på dem. Alla 4 överlevde men en tappade 2 celler. Ingen graviditet dock så de överlevde att frysas och tinas, men att överleva i min livmoder, det var svårare. 

En sak jag reagerade över var att det var blod på katetern när hon drog ut den. Blev så distraherad av det så jag missade att titta på skärmen när embryona var på plats. Men de ligger väl där inne hoppas jag. Barnmorska sa att man kan ha känslig livmoderhals och att den kan blöda lite. Jag har aldrig gjort det förut dock. Detta är försök nr 6. Helt galet.

: )

"Finnes sorg. Sökes tröst."

Jag kan leva och bete mig som vanligt, men den där sorgen känns som en knytnäve i bröstet. Först blir man ledsen, varför jag? Sen blir man förbannad och vill slå någon, men kan bara slå på mig själv, min kropp som är så oduglig i detta sammanhang att jag bara vill ge den en rejäl omgång! Sen blir man förkrossad när man börjar inse vart detta bär åt. Och efter ett tag ger man upp och blir stirra-in-i-väggen apatisk. Tillslut blir man van vid det där tunga. Man blir inte starkare, man blir bara...van. 

Känner inte så mycket längre när jag passerar en gravidmage. Känns mest obekvämt och som att jag precis passerat en alien. Eller är det jag som känner mig som en utomjording kanske. Har börjat förlika mig med tanken att aldrig få uppleva det där själv. Men ibland känner jag bara att det är så KONSTIGT. Hur kan det vara så svårt? Folk sprutar ut bebisar till höger och vänster. De sociala medierna svämmar över med nyfödda. Känner ingen i min ålder som velat ha barn men aldrig lyckats bli gravid (med elr utan hjälp). ALLA har lyckats!

Ensamheten är jobbig. Dock vill jag inte någon annan detta onda men det är så ambivalent alltihop. 

Jag har börjat forska i sorg. Det finns massor med olika sorger människor går igenom, inte bara när det gäller barnlöshet som jag hade snöat in på. Förlorat barn, cancer, skiljsmässor, förlorad förälder, cancer, otrohet, cancer, missfall etc etc. Cancer är ett återkommande ämne och det är horribelt att läsa om vad människor går igenom. Har blivit en aning morbid, men det hjälper i mitt sorgearbete. Så det får väl vara så. Tillsvidare iallafall. 

Adoption och äggblåsor

Står nu i kö för adoption. Skickade in ansökningshandlingar och mamma fick betala köavgiften detta år :). Någongång ska det väl bli ett barn på ett eller annat sätt. Den här månaden verkar iaf körd. De två dagarna jag inte får ha ägglossning på är onsdag eller torsdag, för då blir återföring på en helg och det går ju inte för då är KS stängt. Var på VUL igår (måndag) och då var den största follikeln 12mm. Hon trodde på fre-lör. Men idag fick jag ett halvstarkt streck och befarar att ägglossningen denna månad kommer tidigt. Nästa månad är det julstängt så ingen återföring då heller. Januari möjligtvis. Hm. Nej nu får det blåsa lite medvind i den här uppförsbacken tycker jag. Snälla lilla äggblåsa, ha inte så bråttom. Vänta tills på fredag!

Liv i rymden

Såg en dokumentär där man diskuterade liv på andra planeter. Det enda som behövs är lite H2O. Hittar de vatten är det stor chans för liv. På jorden finns liv på de mest obeboeliga platserna. Långt ner på botten i havets djup där inte en solstråle når fram. I giftig svavelsyra. På toppen av det högsta berget där syrehalten är så låg att man svimmar. ÖVERALLT förutom i min livmoder kan liv uppstå. Där har de något att göra ett program om.

Bitter? Ja.

Ett utdrag ur en konversation

- jag är gravid! YESSS!!!

- vad pratar du om?

- gravid, preggo, på tjocken, bulle i ugnen osv. Vad är det som är svårt att fatta? Woho!

- öh ok, vad får dig att tro detta?

- har typ ALLA gravidsymtom: ömma bröst, molvärk, trött, kissnödig etc etc. ÄNTLIGEN!

- men är du helt dum i huvudet? Det här har ju du upplevt hundra gånger förut och vi vet ju båda hur det har slutat...

- jo jag vet, men den här gången är det på riktigt. Det känner jag! En kropp kan inte luras så här mycket. Det är omöjligt. Ska bli mamma så j***a underbart :-D 

- LÄR DIG! Du kommer aldrig bli gravid! Fatta det! Du är skengravid vänta bara ska du få se. 

- men jag har mått så konstigt... Och igår natt vaknade jag av att jag höll på att kräkas...

- dream on baby

Ett utdrag ur "Barnlösheten vs skengravidheten" by me

Så inte sugen på att ruva. 

Barnlösheten vs mig 1-0

Ringde till Karolinska idag och sa att jag ville köra på ett frysförsök i nästa cykel. Borde få mens inom en vecka, så de bad mig ringa tillbaka när den kommit. Naturlig cykel pga att jag mådde så himla dåligt i den stimulerade. Magen blåstes upp som en ballong, illamående, ont i äggstockarna, ofantligt ont i brösten och bara allmänt krass. Orkar inte må så igen, speciellt inte utan något resultat. Denna gången vill jag ha båda frysisarna tillbaka. De har lovat att diskutera det, så vi får se.

Ber till högre makter: Låt mig ha ägglossning men inte en torsdag eller fredag tack.

Hur mås det då? Jo, det flyter på. Det senaste misslyckandet var riktigt tungt psykiskt. Tidigare har jag varit ledsen och gråtit, men jag har borstat av mig det efter några dagar och lyckats blicka framåt. Den här gången blev jag riktigt deprimerad. Ifrågasatte i princip mitt liv och dess innebörd. Inte sagt att det inte tynger ännu. Jag släpar på tung last. Men efter en tids släpande blir man väl starkare, antar jag. 

Jag sover med ett troll på mitt bröst

Från att ha varit en sjusovare som lugnt kunde snusa till närmare lunch än frukost på helgerna, till att vakna med ett ryck innan gryning. Det är den där obehagliga känslan i bröstet som väcker mig. Det är mörkret som kramar mig för hårt. Rent visuellt så sitter det en lagom stor varelse på mitt bröst. Ett troll med smutsigt stripigt hår och små elaka ögon. Den tynger och river med sina klor över hjärtat så jag får svårt att andas.  

Den låter mig aldrig glömma. 

Att hitta en ny mening

Meningen med livet är att föröka sig, fortplanta sig, sprida sin säd. Men vi som aldrig får några barn, vad har vårt liv för mening? Det är en tanke som snurrar konstant i mitt huvud.

Visst kan man resa och göra livet allmänt behagligt men det känns bara som en kuliss för att dölja ett stort gapande hål. Det handlar om så mycket mer än det. Det handlar om att skapa något helt fantastiskt för att livet ska få ett tyngre värde. Något med substans. Man vill inte lämna det här jordelivet utan att ha utfört något som verkligen betyder något. Något man stolt kan lämna till eftervärlden. 

Så blir det automatiskt när man föder ett barn. Men jag har börjat fundera i alternativa banor. Försöker hitta andra "meningar med livet" så att säga. Kärleken, såklart. Den är ju en grundsten i livet. Men det behövs flera stenar för att bygga ett hus. Att gå helt in i sitt arbete? Men det står och faller på att man har ett jobb som faktiskt betyder något. Som att rädda valar eller kämpa mot onda krafter. 

Jag tror att om jag förblir barnlös kommer jag dra mig undan. Bosätta mig i ett hus på Norra Gotland. Helst Fårö. Där kommer jag påta i trädgården, fixa med huset, måla och pyssla och ha massor med djur. Långt bort från storstadspulsen . Därborta tror jag att jag kan finna inre frid och bara vara utan att känna prestationsångest. Kanske är det detta som är meningen med livet?

Ångrat mig

Är påväg upp! Mår bättre. Inte tiptop, för det kommer jag inte göra förrän jag håller i vårt barn, men flyter på ytan någonstans mellan molnen och djupet.

Har tänkt om och känner att jag behöver lite paus utan hormoner. När man går igenom ett misslyckande är det så lätt att bli desperat och vilja göra ett nytt försök så snart som möjligt. Men kroppen och psyket hänger inte med så jag ska vara snäll mot mig själv och låta mig vila. Så för ett par dagar sen slutade jag spraya och mailade barnmorskan om mitt beslut. Nu vila. 

Att sörja någon som aldrig fanns

Nytt planerat IVF vecka 47. Den 4:e! (räknar inte det som aldrig kom till ruvning). Vet inte vad jag ska tycka om det. Skönt att ha en plan men tror inte på att det kan funka längre. Det känns som att det har blivit någon slags sjuk, masochistisk hobby jag håller på med. 

Inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat ana HUR jobbigt detta skulle vara att gå igenom. Nätterna är jobbigast. Tankarna snurrar och ångesten i bröstet blir mer påtaglig. Det känns som att någon har gått bort. Någon jag stod oerhört nära. Jag är rädd. Fruktansvärt rädd. 

Men jag kämpar på iallafall. Jag måste. Även fast jag ofta känner att jag bara vill lägga mig ner på slagfältet och blotta strupen mot fienden. Det skulle vara lättare så. Men måste kämpa, kämpa för den som aldrig fanns.

Memoarer från djupet

Några kilometer under marken, eller är det kanske mil? Ett trångt, becksvart litet utrymme, ruskigt likt en grav, men ändå inte. Här sitter jag, här spenderas den mesta av min tid. Jag ser hösten genom en immig glasruta. Ser även Honom. Han vinkar och ler. Jag tror att han försöker säga att allt kommer bli bra tillslut. Men det är svårt att höra genom det där tjocka glaset. Jag registrerar men har svårt att ta in. Smärtan i själen stör, gnager och ibland slukar den mig med hull och hår för att sen spotta ut mig, detta återupprepas gång på gång tills jag ligger utmattad i en hög av blod, ben och tårar.

Vill härifrån. Vill tillbaka till livet. Men jag antar att det här är mitt hem nu.

Han med stort H som i Hjärta

Hade en smärre livskris. Och så plötsligt en natt. Där stod han. Som att det var som det mest naturliga i världen. Som att alla planeter stod helt rätt i sin bana. Det var vi två från och med då.

Han med de vackraste blå ögonen som såg på mig med en blick som sa att jag var något, att jag betydde något. Han med det största hjärtat som någon har ägt. Han har vaggat mig i sin famn när jag gråtit och pussat bort mina förtvivlade tårar. 

Jag önskar att han fick veta hur ovärdelig han är. Att jag är ledsen för att jag inte kan skratta varje dag. Just nu. För det förtjänar han. Bara det bästa. Jag önskar att han fick veta att även om han inte ser det, så fylls hela min själ av glädje när jag ser honom komma gåendes emot mig och ger mig den där kärleksfulla kramen, en sån där jag får när vi varit ifrån varann en hel dag. När jag tar hans fina hand och vi promenerar iväg. Då galopperar mitt hjärta av lycka. 

Jag vill ge honom den ultimata kärleksgåvan. I mina drömmar har jag gjort det. Men så vaknar jag med bultande hjärta och inser till min förtvivlan att det inte hände på riktigt. En del av mig och en del av honom sammansmält i en fysisk form. 

Vita rockar

När man har gjort så många ivf försök som jag faller det sig naturligt att man börjar göra en del research. Främst för att få svar på frågor som de stressade läkarna inte har tid med, men även för att i sin frustration försöka hitta en lösning.

Förtroendet för vården tryter. Jag har kommit fram till den bistra sanningen att det är jag själv som måste driva processen framåt. Jag måste läsa milslånga texter om nya rön. Sånt som de stressade läkarna inte hinner. 

Under två ivf och två frysförsök gjordes inget åt min sk säcktuba elr hydrosalpinx som det också heter. Det är en vätskefylld äggledare som är igenväxt i ytteränden och samlar på sig vätska. Denna vätska gör det svårt för embryot att inplantera i livmodern. Det är en reducerad chans på nästan 50% om man har en sån. Och många får aldrig sitt plus förrän den är åtgärdad. 

Läkaren konstaterade att jag hade en säcktuba vid ultraljudet innan min första ivf. Inget sades om att det skulle finnas en reducerad chans. Efter ivf2b råkade jag hitta en diskussion om detta på ett forum. Där sades det att läkaren sagt att de inte ville göra ivf på den kvinnan innan den var bortopererad pga att just chansen minskar så radikalt. 

Tog upp detta med min läkare vid nästa möte och hon erkände motvilligt att det var som jag befarat. Men hon var inte heller villig att hitta en lösning utan tyckte att jag skulle fortsätta med behandlingarna. 

Ivf är ingen lätt resa. Det är väldigt påfrestande för både psyket, kroppen och förhållandet att gå igenom dessa behandlingar. Så varför lät de mig gå igenom detta med vetskapen om att jag kanske aldrig skulle kunna lyckas? 

Sen den dagen har jag tappat allt förtroende för vita rockar. De är människor, som vem som helst. De går till jobbet, de följer sina rutiner. In med nästa patient. De tittar på klockan, de vill hem. Och när de väl hemma lägger upp sina trötta ben på soffan framför Halv åtta hos mig, så har de för längesen glömt bort mig och min säcktuba.

Livet som ett brädspel

Så känns det. Som att jag sitter vid ett gigantiskt bord och jag ser alla som får slå tärningen och flytta sin pjäs över spelet. Alla är så långt fram redan. "Vänta på mig!" Min tur att slå har inte kommit än. Jag ser hur personen bredvid mig får slå, den mittemot likaså. Många har varvat mig redan. Tiden går. Dagar blir veckor, veckor blir månader och månader blir år. Jag står fortfarande och trampar på samma ruta. När blir det min tur?

Det var en gång ett litet, litet päron

Såhär såg det ut. Hejdå päronet!

The broken road

Så här ser den ut. Min resa hittills.

Karolinska 2012-13

IVF1
400 menopur
Endast 2 folliklar
3 ägg
2 befruktade
1 perfekt tillbaka
TD negativt

IVF2
450 menopur
Endast 3 folliklar
2 ägg
1 befruktat
Inget tillbaka då de slutade dela sig :(

Här börjar jag tröttna på dåliga resultat och ber om att få byta hormon.

IVF2b
300 gonal-f + 150 menopur
11 folliklar !
9 ägg !
7 befruktade !
1 perfekt tillbaka och 4 till frysen
TD negativt

FET 1 ostimulerat
1 fint som klarade upptiningen
TD negativt

FET 2 stimulerat
1 fint som klarade upptiningen
TD negativt

Väljer att gå vidare från Karolinska till privat i Falun då de kunde tömma min vätskefyllda äggledare som kan vara dåligt för embryon och hoppas på blastocystodling.

Falun 2013

IVF3
300 gonal-f + 150 menopur
slutar med 150 menopur efter 5 sprutdagar pga för högt estradiolvärde
6 folliklar
2 ägg :( ingen blastocystodling pga för få ägg
2 befruktade
1 fint päronformat tillbaka
TD negativt

Hur går det till?

Ja, hur går det egentligen till? Varje dag ser jag lekande barn och gravida kvinnor och ställer mig tyst den frågan. Hur går det till? Är mitt uppe i mitt fjärde misslyckad ivf försök. Nåja, tredje om man inte räknar med den där gången det aldrig kom till ET och femte om vi räknar ruvningar totalt. Inte ett enda plus. Inte ens en tillstymmelse. Inte en färgrest.

Träffade mitt livs kärlek för tre år sedan och det första jag tänkte när jag såg honom var:
-Där är han, pappan till mina barn!

Redan efter ett halvår ville vi ha en egen liten och började försöka. Jag visste sedan innan att jag har endometrios. "Några cystor på äggstockarna" sa man. Det visade sig vara en underdrift och en titthålsoperation satte startskottet för denna resa.

Och det enda jag önskar är ett litet plus.