"Finnes sorg. Sökes tröst."

Jag kan leva och bete mig som vanligt, men den där sorgen känns som en knytnäve i bröstet. Först blir man ledsen, varför jag? Sen blir man förbannad och vill slå någon, men kan bara slå på mig själv, min kropp som är så oduglig i detta sammanhang att jag bara vill ge den en rejäl omgång! Sen blir man förkrossad när man börjar inse vart detta bär åt. Och efter ett tag ger man upp och blir stirra-in-i-väggen apatisk. Tillslut blir man van vid det där tunga. Man blir inte starkare, man blir bara...van. 

Känner inte så mycket längre när jag passerar en gravidmage. Känns mest obekvämt och som att jag precis passerat en alien. Eller är det jag som känner mig som en utomjording kanske. Har börjat förlika mig med tanken att aldrig få uppleva det där själv. Men ibland känner jag bara att det är så KONSTIGT. Hur kan det vara så svårt? Folk sprutar ut bebisar till höger och vänster. De sociala medierna svämmar över med nyfödda. Känner ingen i min ålder som velat ha barn men aldrig lyckats bli gravid (med elr utan hjälp). ALLA har lyckats!

Ensamheten är jobbig. Dock vill jag inte någon annan detta onda men det är så ambivalent alltihop. 

Jag har börjat forska i sorg. Det finns massor med olika sorger människor går igenom, inte bara när det gäller barnlöshet som jag hade snöat in på. Förlorat barn, cancer, skiljsmässor, förlorad förälder, cancer, otrohet, cancer, missfall etc etc. Cancer är ett återkommande ämne och det är horribelt att läsa om vad människor går igenom. Har blivit en aning morbid, men det hjälper i mitt sorgearbete. Så det får väl vara så. Tillsvidare iallafall.