Kuratorbesök inför ÄD

Vi fick tummen upp av kuratorn! Pratade lite om hur vi träffades, familjesituation och intressen. Drygt en timme var vi där och kuratorn var supergullig. Nu hoppas vi att vi även blir godkända av klinikchefen och de som sitter i ÄD konferensen och om vi får grönt ljus där så får vi vårt försök inom ett halvår. Hoppas SÅ att det kommer funka!

E2 från 1800 till 1200?

Vad betyder det när östradiolvärdet sjunker? Mitt hade tydligen sjunkit från förra veckan och min gyn ringde och sa att man inte vet om det finns ägg i blåsorna. Jag valde att chansa och åka ändå. Det är sista försöket, nu blir det inga mer sprutor för mig. Om mina äggblåsor väljer att lägga ner såhär precis innan plock... ja då får det bli så. För det blir f*n inte bättre än såhär. -_-

Ibland funkar det med hot

Det blir plock! De tre på vänster äggstock hade växt på sig rejält den största var 20 mm och möjligtvis en till hade poppat upp. Alla var förvånade. 

Att acceptera och släppa kontrollen

I veckan som gått började jag känna av en trötthet som inte verkar gå att vila bort. Så fort jag tar mig till med något, tex vika tvätt, blir jag helt vimmelkantig och nästan andfådd och måste lägga mig ner att vila. Igår när jag åkte hem från jobbet gick ögonen i kors och jag kände mig svimfärdig. Jag hoppas att detta beror på hormonerna för det här funkar inte. Jag måste vara alert på jobbet, kan inte vara en zombie. 

Imorgon får vi se om det hänt något med äggblåsorna. Jag har inte kännt någonting i dem tyvärr så det är nog rätt troligt att vi avbryter. Korta protokollet funkade ännu sämre på mig :( nåväl, det är ju alltid värt att testa något nytt! Om vi inte hade testat hade vi grämt oss och undrat hela livet men nu känner jag verkligen att vi försökt ALLT. Man kan bara göra sitt bästa, sen måste ju kroppen sammarbeta också och det kan man inte påverka. Just det här att släppa kontrollen har jag gjort och det känns underbart. Jag kan inte göra mer än såhär och det är inte mitt fel. Livets nitlott hamnade tyvärr på mig när det gällde detta men jag har i hela mitt liv faktiskt haft väldigt mycket som legat mig i fatet också även om jag fått kämpa mycket för det. Jag är en van kämpare och vanligtvis brukar kämpandet ge utdelning men så blev det inte nu. Så nu går vi vidare och jag är mentalt förberedd på att släppa mina ägg. För barn ska det bli, det tänker jag aldrig ge upp <3

Äggsnack

Jaa, det ser ju inte jättepositivt ut just nu. Har aldrig avbrutit en behandling förut. Det har hänt en gång att vi inte fick tillbaka något eftersom äggen inte delade på sig men vi har alltid kommit till plock. Det känns som min kropp är på stadig kurva neråt fertilitetsmässigt. Det blir bara sämre och sämre för varje försök och jag har gett upp på min kropp till 99% nu. Det enda som växer är livmoderslemhinnan som låg på 12mm i tjocklek medan 5 blåsor låg och tryckte runt 10 mm och vägrar växa sig större. Det ska bli så skönt att slippa känna denna besvikelse över att ens kropp inte funkar som den ska. Tänk att bara få ta emot ett fint embryo och veta att nu finns det faktiskt en chans att det blir ett barn. 

Nu har ni helgen på er att växa, hör ni det äggisar. Annars blir det inget av er, det är er sista chans nu förstår ni det? 3 år, 7 ivf behandlingar och 3 frysförsök. Det är tionde gången gillt nu fler försök får ni inte.

VUL sprutdag 11

Snigelfart är dagens ord. 10 sprutor har nu tagits. Ingenting hade hänt på höger sida. De två äggblåsorna var fortfarande 8 mm och 10 mm. Dock hade de tre på vänster växt från 6 mm till 9, 10 och 11 mm. Nytt VUL på måndag och då kommer vi få veta om vi ska avbryta eller inte. Höjde även dosen på gonalen till 375 iu så får se om det hjälper med slutspurten. Känner mig knappt besviken längre. Känner nästan ingenting. Har blivit så van att min kropp sviker så att förvänta sig något annat är bara dumdristigt. Det som ger mig ett lugn är att på tisdag ska vi till kurator och förhoppningsvis bli godkända för äggdonation! :D

VUL sprutdag 8

Imorse var jag på mitt första VUL efter att ha tagit 7 sprutor. Resultatet var lika oklart som de varit de senaste gångerna. Mina äggstockar håller väl på att klappa ihop, stänga fabriken. På höger äggstock fanns det två äggblåsor på 8-10 mm och på vänster tre st som alla var 6 mm... Frågade vad idealet skulle varit och han sa runt 12 mm. Det händer ju grejer men lite långsamt. Men, nu kör vi ju "lågdos" stimulering (lågdos för att vara mig) och det är ingen skillnad på resultaten från första VUL:en fast jag har 150 ie lägre dos. Mystiskt. Nåväl, snart får min stackars kropp vila. Inga fler IVF, nu är det verkligen stopp efter den här gången. 

En ängel på KS

Jupp, då har man vart på läkarbesök inför utredningen om äggdonation. Det gick som en dans! Och jag som varit nervös inför detta. Igår sa jag tom till mannen att vi måste se propra ut inför detta. Haha! Som om det skulle spela någon roll vilka kläder vi hade på oss? Vi fick göra en gynundersökning och lämna infektionsprover. Ja, alltså jag fick gynundersökningen och mannen lämna proverna ;) Vi fick även information om hur äggdonationen går till och vilka skyldigheter man har gentemot barnet med att berätta om dennes ursprung. Läkaren var på ett strålande humör och sa att hon inte såg några som helst problem med att vi skulle bli godkända av kuratorn (hon är den sista vi besöker innan vårt fall åker upp i donationsrådet där allt beslutas). Hon sa även att hon fått kämpa för oss då hon mött på motstånd till att vi skulle få ÄD. Vilken ängel! I allt det mörka finns det någon på KS som faktiskt bryr sig om oss. De hade egentligen bara kunnat skriva av oss eftersom vi gjort våra tre försök (det sista var väl på gränsen dock), men istället visar det sig att man inte bara är ett nummer i systemet utan att man har ett värde. Idag åkte vi därifrån med solen i våra ansikten och i våra hjärtan. Det kommer bli bra det här. 

Sprutdag 1

Då kör vi igen då för fyrtioelfte och även sista gången. Korta protokollet (för första gången) med 300 ie Gonal-f på cykeldag 2. Lite lägre dos än de de andra gångerna och det har jag gjort strategiskt. Jag får inte massor med ägg så jag satsar på kvalité istället och det kan man få med lägre hormondoser. Om vi har tur. 

Sprutan togs precis och det går på rutin. Jag har gått från supernålrädd till att sticka in nålen med vänsterhanden samtidigt som jag dammsuger med högerhanden. Typ. 

Har lovat mig själv att inte bli sådär manisk som jag blir vid varje försök. Google är ett big no no för mig just nu. Vi får se hur det går med det. 

Ett litet plus?

-yes please

Idag, en fallen soldat

Bara en liten bebis? Jag är fyllda 37 år och tanken på flera barn börjar sakterligen försvinna. Det kommer kanske inte hinnas med fler än ett, om det ens blir till ett dvs. Det där familjelivet kommer kanske inte bli som jag trodde. Att ha två, eller tre barn som leker, stojar och bråkar med varann. Nu hoppas jag av hela mitt hjärta att det iaf blir ett barn. Resten får vi fundera ut sen. Resten känns för girigt just nu. 

Idag har jag varit sängliggande av mensvärken. Brukar endast kapitulera inför smärtan om jag har en ledig dag och tillåta mig vila. I vanliga fall brukar det vara ett tyst kämpande på jobbet med några omgångar till toaletten där jag kan släppa ut smärtan. Resten av tiden sätter jag på mig en mask och visar ingenting utåt för någon. Det finns tillfällen när jag stått och pratat med en kollega, chef eller kund då jag fått såna magkramper som vill tvinga mig falla ihop i fosterställning, men då har jag kämpat för att hålla mig upprätt och låtsats som ingenting. Men inuti min mage pågår ett krig för fullt. Utanför vet ingen någonting. 

Snart kommer trollet. Fuck endometrios!

Mars är enometriosmånaden då vi uppmärksammar sjukdomen och kämpar för att få den klassad som en folksjukdom. Så jag ger fingret åt sjukdomen som berövat mig så mycket i livet. Inte bara att den berövat mig möjligheten att kunna få barn utan också all smärta. Både den psykiska och fysiska, vet inte vilken som är jobbigast faktiskt. 

Just nu väntar jag på mensen som ska komma inom 1-5 dgr då jag åt min sista tablett Primolut nor igår morse. Jag vaknade precis av en välbekant känsla i livmodern. Det knackar på, det onda trollet som besökt mig sedan jag var tonåring. En gång i månaden måste jag ta emot denna varelse som sliter mina kvinnliga organ i stycken och jag kan inte göra någonting, utan måste titta på när hen misshandlar mina käraste ägodelar. Jag bävar.

Det positiva med klimakteriet

Kanske är jag påväg in i klimakteriet tidigare än väntat. Fick veta provsvaren på hormonvärdena igår och de var väldigt låga (minns inte exakt men typ östradiol, 2 och progesteron, 5) vilket indikerar att jag inte haft ägglossning, eller en "bra" ägglossning som min Gyn sa (vad innebär det eg?). Det som är positivt med det är att det förklarar mina mellanblödningar. Så, troligtvis kommer jag inte dö i livmodercancer den här gången iaf. Det negativa är att det kanske inte finns några bra ägg kvar till vår kommande IVF. Sen är det skönt att slippa spraya. Jag är ju redan nedreglerad ändå enligt proverna >_<

Imorgon hade vi ett läkarbesök inplanerat inför äggdonation. Men idag ringde de och sa att doktorn var sjuk så vi fick en tid nästa vecka. Och idag fick vi hem brev där det stod vilka villkor som gäller för äggdonation och vår kötid. Bollen är verkligen i rullning nu. Känns smått overkligt faktiskt. Är oändligt ödmjuk och tacksam för att det finns kvinnor som gör detta för en främling. Även om det inte blir ett barn, för det kan man aldrig veta. Men av egen erfarenhet vet jag att det är en rätt omständig process att gå igenom. Så om en äggdonator läser detta någongång säger jag bara TACK från djupet av mitt hjärta.  

Om killar hade mens

Det verkar som Primoluten har gjort sitt även om det tagit lite längre tid än väntat. Har märkt hur blödningen avtagit successivt sen i måndags då jag började med den, till att idag bara ha en ljusbrun liten fläck i trosan. 

För ett par dagar sen såg jag mannen öppna toalettdörren och stanna som paralyserad och förskräckt! Det var tydligen jag som glömt en använd binda på badkarskanten -_- De (männen) har ingen aning om allt vi går igenom varje månad. Jag kan lova att om killar hade mens skulle världen se heelt annorlunda ut. Klumpiga bindor och torra tamponger skulle vara ett minne blott. Dessutom skulle det vara obligatorisk frånvaro "den tiden på månaden". Nåja, nu är det vi som blir tvungna att stå ut med skiten så de kan gärna ta att råka se en gammal mensbinda då och då. Det kallas reality check.

Ikväll står det myskväll på schemat med en god gryta, lite rött vin och kattgos <3

Ge mig ett nu!

Jag behöver motivation! Verkligen B E H Ö V E R. Har under dessa år av försök aldrig sett ett plus och jag känner i hela min kropp att jag måste få se ett. Vare sig det är ett superstark, supersvagt, ett som håller eller ett som försvinner. Men jag behöver få se ett plus... Bara för att få motivation till att fortsätta. För att känna att livet inte bara är ett konstant kämpande i motvind. Vad är det för liv?

Jag har lärt mig den hårda vägen att det inte finns någon rättvisa i livet. Allt är bara ett konstant kaos och likaså IVF. Vem som lyckas, vem som misslyckas. Ja, jag har dålig äggreserv suckar läkarna (är det mitt fel eller? Jag är ingen kirurg!). Men många med dålig äggreserv blir gravida både genom IVF och spontant. Jag har endometrios. Men många kvinnor blir gravida fast de har endometrios, både genom IVF och spontant. Jag har inga äggledare... Inga kvinnor blir gravida utan äggledare, vare sig genom IVF eller spontant.

Så jag har inget val annat än att traggla på med behandlingar.

Ber på mina bara knän att jag ska få se det där lilla plusset en dag. Vare sig det blir med mina egna ägg eller med någon annans. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare om det inte funkar. Kan inte, vill inte tänka i de banorna. Det är för skrämmande. Ett liv utan barn? Nej, det finns inte på kartan.

Men tyvärr är det inte jag som ritar kartan.

Satans mensvärk!

Började igår på CD 15 att blöda som en riktig mens och häärlig mensvärk på det. Vad händer i min kropp? Idag har magen gått totalt bananas och jag har sprungit på toaletten konstant. Skulle möta upp mannen och handla efter jobbet men fick så ont och såna trängningar så det kändes som att jag skulle ordagrant skita på mig! Seriöst, ska man behöva känna så vid 37 års ålder? Fick inte tag på mannen så kastade mig på bussen och försökte desperat hålla mig hela vägen hem från ett ytterst pinsamt scenario (tur att det bara är fem min hem med buss). Han hem med nöd och näppe är allt jag säger O_O

Fick som tur var en akuttid till min Gyn som kommit tillbaka från semestern imorse och han gjorde ett VUL och konstaterade att det såg ut som att jag hade haft ägglossning och en rätt tunn slemhinna på 4 mm och blod i livmodern. Så då kan vi ju iaf fastställa att det är därifrån jag blöder. Han trodde också att det var nån vajsing med hormonerna så jag fick även ta ett blodprov. 

Iaf så trodde han att Primolut-noren skulle stoppa blödningen och att jag sen skulle kunna sätta igång med ivf! Har knappt sovit inatt för hade sån ångest över att allt skulle bli uppskjutet. Men ännu är vi på banan. Ska bli väldigt spännande och se om det här kommer gå i hamn. Den som lever får se :)