Hej klimakteriet!

Så igår ringde jag till kliniken och tackade JA till att bli äggmottagare 2 :) och jag kommer redan börja behandlas inför detta på fredag med en spruta Procren som jag ska ge mig själv i magen. Procren är tydligen en långtidsverkande nedregleringsspruta. Det betyder klimakteriet, värmevallningar, viktuppgång och torra slemhinnor. Men hey! vad gör man inte för att nå sina drömmars mål?

Hänger inte riktigt med själv, för det var ju bara en vecka sedan som jag i princip trodde att äggdonationen aldrig skulle bli av. Det svänger fort i den här branschen! 

Längtar så efter att få ruva på en liten fining även om det är jobbiga veckor... Vågar inte hoppas på att få tillbaka något och det sa jag till barnmorskan imorse. Men då sa hon att det fanns goda förhoppningar om att det skulle bli av efter sommaren isf. Och sommaren är ju faktiskt snart här. Idag tex köpte jag en tunnbrödsrulle efter jobbet, eftersom mannen inte är hemma, och satt i parken i solen och åt. Försöker ta vara på tiden, även om livet känns rätt tungrott just nu. Men livet är för kort för att slösas bort! När man blir gammal så vill man ju inte se tillbaka och ångra något. Att vara ofrivilligt barnlös är så otroligt jobbigt men de dagar man känner en liten gnista av energi ska man försöka ta vara på och hitta på roliga saker! Helst saker som inte involverar något med barn. Som att gå på bio, gå ut och äta, ta en drink, promenad, fika... Man mår så mycket bättre efteråt, även om det var jobbigt att komma iväg. 

Men livet kan vara rätt jobbigt även om man har barn. Det lärde jag mig i helgen när jag träffade mina väninnor. Satt och lyssnade på deras klagosång om hur tråkiga deras män är, hur de aldrig hinner något eller har tid för sig själva, att barnen har problem i skolan och utreds för olika diagnoser, hur de blir förälskade i diverse män på jobbet och önskade att de inte hade någon familj...

Efter det har jag känt att, jo, jag har det nog rätt bra iallafall. 

När man känner sig som ett uttänjt gummiband

Ibland grubblar jag på hur denna resa påverkar mig och min personlighet. Vissa säger att man blir starkare av kriser men jag vet inte om jag kan hålla med. 

Jag har större delen av mitt liv varit en glad och social person. Vissa perioder har jag varit deppig men det har berott på sjukdom eller hormontillskott som tex p-piller. 

Efter de här 3 åren med misslyckade IVF försök kan jag lista upp en rad obekväma personlighetsdrag som dykt upp. 

- rädd för sociala situationer 

- kan helt plötsligt välla upp kraftig ångest  som gör det svårt att hålla tårarna tillbaka

- bitter

- avundsjuk (på gravida eller folk som har små barn)

- låg sexlust (pga att konstant vara under behandling eller i klimakteriet)

- rädd för att hamna i diskussioner när folk pratar om sina barn

- "tappat" kontakten med vänner som blivit gravida

- känsla av hopplöshet/orättvisa

- sömnproblem

- negativ syn på livet i allmänt

Väldigt ocharmigt när man ser det såhär svart på vitt. Jag vet faktiskt inte hur alla dessa känslor som jag bär på skulle kunna göra mig starkare? För mig känns det mer som att jag är ett gummiband som sträcks ut mer och mer för varje besvikelse. Och ni vet när man släpper efter, så har gummit blivit lite skört, tunnare och större i omfång. Jag hoppas att mitt gummi är så pass starkt att det inte brister, men ibland känns det faktiskt väldigt nära. 

Men det positiva är att idag ska jag träffa två gamla vänner och gå ut och äta på stan. Ingen har ställt in :)

Future so bright have to wear shades

Totalvändningen imorse när jag yrvaket, efter endast tre timmars sömn och fem timmar ångest, svarade i telefonen på det okända numret som ringde. Hade totalt glömt bort att jag ringt ÄD sköterskan på deras telesvar och bett dem ringa upp mig. Skulle nämligen lämna uppgifter om min menscykel. 

Kommer inte ihåg exakt allt som sades, MEN jag vet i mitt sömndruckna tillstånd att hon erbjöd oss att bli mottagarpar nr 2 redan innan sommaren! Mottagarpar nr 2 får dela ägg med mottagarpar nr 1 OM det blir fler än 10 ägg. Vi ska prata ihop oss och svara i helgen. Allt är rätt osäkert för det kan bli knepigt att få in mig i rätt fas, lite tajt med tid. Sen KAN det ju bli så att jag förbereds för återföring och att det inte blir några ägg till oss... Men vafan, jag har ju ändå inget bättre för mig :-) 

Om vi tackar nej eller om det inte blir ägg över till oss så blir vi mottagarpar nr 1 efter sommaren.  

Sen har jag även tagit kontakt med en klinik i utlandet som erbjuder ÄD och fått tillgång till deras databas med BILDER på äggdonatorer (när de är under 10 år). Har dock inte hunnit/orkat kolla igenom den ännu, men mannen har gjort det och han tyckte det var helt galet! (På ett positivt sätt hoppas jag) tydligen fanns det någon tjej som påminde om mig när jag var liten :) Detta kommer bli plan B för jag hoppas att vi lyckas i Sverige. Men i denna karusell vet jag att för det psykiska måendet måste jag alltid ligga steget före om plan A inte funkar. Hoppas så att vår otur vänder nu!

Genetik och lintottar

Efter flera sömnlösa nätter pga tankar som snurrar runt i huvudet, där allt känns hopplöst och uppgivet, så ringde min man till ÄD barnmorskan för att reda ut vad som egentligen menades vid det senaste samtalet. 

När man är i den situationen jag befinner mig i, efter flera år av konstant besvikelse, så är det lätt att man läser in mer än vad som faktiskt sägs. Åt det negativa hållet eftersom man ständigt är på spänn inför dåliga besked. 

Tydligen var det inte så hopplöst som jag trodde. Det finns en liiiten chans att vi hinner försöket innan sommarn, annars blir det i höst någongång. Sen påpekade barnmorskan att även om donatorn har mörkt hår och bruna ögon kan hon ha andra gener som gör att barnet ändå blir ljushårig och blåögd. Hon ville att vi skulle vara beredda på det. Och det är jag. Jag vet att chansen är rätt stor att det barnet skulle kunna se helt svenskt ut, men för mig så känns det ändå bättre om donatorn har mörkare färger. Jag har ju också andra ljusa gener som ligger bakom, så jag skulle ju kunna få ganska ljusa barn tom med mina ägg. Min syster fick ett nästan blont barn (dock med bruna ögon) och jag tror inte någon skulle gissa rätt på det barnets ursprung. Alla vi syskon blev mörka som pappa, men man ser ju även drag från mamma. Och när man blandar ut 1/4 del brunt med 3/4 vitt så blir det ju...beige :) 

Min man var superblond när han var liten, vilket verkar vara väldigt vanligt bland etniskt svenska barn. För att senare mörkna ju äldre man blir. Och hans syster fick precis lika blonda barn fast pappan är mörkhårig med bruna ögon så den är rätt stark den där lintott genen :) 

Iaf så känns det lite bättre nu. För även om efter sommarn känns som en evighet och en dag så är det bättre att veta på ett ungefär än inte alls. Man har något att förhålla sig till. 

Jagar skatten vid regnbågens ände

Fick ett samtal från en barnmorska idag på jobbet och letade desperat efter ett ledigt rum att prata i, men det fanns inget! Alla var upptagna så jag gick omkring som en osalig ande och försökte svara diskret på barnmorskans frågor. Tankarna flög som ett virrvarr runt i huvudet när jag såg det dolda numret. Inte kunde de väl hittat någon äggdonator redan? Eller? 

Det visade sig att hon ville ha information om både mitt och min mans utseende för det fanns inte inskrivet konstigt nog. Iaf så frågade hon efter ursprung, hår och ögonfärg och sa att det inte finns någon alls som skulle passa mig... Jag påpekade att vi sagt att vi godkänt ifall det finns någon som har mörkt hår och bruna ögon, oavsett ursprung. Då sa hon bara att de inte hade någon plan för oss just nu och att hon hoppades att vi skulle höras snart för planering. 

Magkänslan efter det samtalet var inte bra alls. Kände hur jag tappade fotfästet och blev deppig igen. Hur länge behöver vi vänta på att de ska hitta någon som kan matchas med mig? Tiden tickar HÖGT och FORT nu när jag fyller 38 i år. Drömmen om ett barn känns lika åtkomligt som skatten vid regnbågens ände. När man tror att man är nära så har den bara flyttats längre bort igen...nånstans långt därborta vid horisonten. 

Måndagsångest, när den är som bäst. Men hey! Jag lever och är frisk iaf!

Sorgen som bor i mitt hjärta

Läste ett så fint inlägg i en blogg av en tjej som gjort äggdonation. Hon tog upp sorgen efter de genetiska barnen som aldrig blev till. Det bara brast för mig och hulkandes av gråt sjönk jag ihop i soffan. 

Hon skrev så vackert om att sorgen över de genetiska barnen inte fanns kvar nu när hon har sina tvillingar. De som hon aldrig skulle fått träffa om livet inte tagit den vändningen det gjorde. 

Den sorgen som bor i mitt hjärta, den jag aldrig trodde jag kunde bli av med. Det bekräftade hon i sitt inlägg, att den försvann. Jag grät av lättnad. För hur det än blir, när jag blir mamma, för det ska jag bli på ett eller annat sätt, så kommer det bara bo lycka i mitt hjärta. Och med den vetskapen ser jag ljuset i slutet av tunneln. 

Mitt liv som hormonell

Har tagit det sista misslyckade försöket väldigt bra faktiskt. Tror att jag är så utmattad av alla känslostormar under åren som gått så jag ORKADE helt enkelt inte bry mig så mycket. Jag orkade inte rent psykiskt (elr fysiskt). Men jag tror det bubblar under ytan för minsta lilla motgång i vardagen gör mig så ledsen så  ögonen tåras och jag får kämpa med att hålla fulgråten tillbaka. 

Tex idag så skulle jag träffa en kompis, men hon ställde in i sista sekund och jag blev JÄTTE ledsen. Såg så himla mycket fram emot att få umgås och prata lite tjejsnack, äta på någon god restaurang och sen ta en drink (elr två). Fick verkligen behärska mig för att hålla tårarna i schack. Istället skulle jag träffa upp mannen och äta lite takeaway och hänga med honom, men så hände en sak som gjorde att han blev tvungen att åka så jag gick hem med min takeaway påse och åt ensam med en ÄNNU större klump i halsen. Maten var inte ens god så nu ligger jag i sängen och gråter en skvätt och känner mig allmänt oönskad :'( 

Så...jag kanske inte tog misslyckandet så bra som jag trodde eller så är det alla ivf hormoner som vill ut. För det jobbigaste med det här försöket är att jag ändå måste ta lutinus två ggr om dagen fast jag inte ens ruvar! Frågade om det verkligen var nödvändigt eftersom det är jäkligt jobbigt och att man blir påmind om misslyckandet varje gång och det var det "för att din kropp ska komma i fas". I fas till vad undrar jag?

Har även, förhoppningsvis, fått en hemmorojd. Förhoppningsvis säger jag för att jag hellre har hemmorojder än cancer i röven (eller någonstans alls för den delen) men jag vet inte säkert förrän jag har kollat upp det och det bidrar till min pågående ångest att inte veta helt säkert vad det är och att jag även måste gå till doktorn för att bli undersökt. Som om det inte är nog med att man visat upp fiffin för halva Sveriges gynkår, nu ska man börja med nästa kroppsöppning. Gah!

Vi blev godkända!

Fick hem brev från KS där det stod att vi blivit godkända av donationsgruppen som mottagarpar! Det är är så spännande så jag vet inte vad jag ska ta mig till.

På jobbet har nu graviditetsmage nr 2 avslöjats. Sitter i en grupp med 4 personer och två av dessa är gravida -_- och vart jag än går ser jag stora magar från höger till vänster, bakom mig, rakt fram herregud är det bara jag eller är det värre än nånsin?

"Jag kommer alltid att älska dig och det håller jag fast vid när jag nu släpper taget"

Söndag, långhelg och inte jobbat på en vecka snart. Känns konstigt men även välbehövligt eftersom jag senaste tiden jobbat 6 dagar i veckan. Har nu fått energin tillbaka och orkar pyssla lite hemma, laga lite goa rätter och så har man ju umgåtts en del med släkten också. Dock har jag haft en liiten gnagande tanke som jag försöker slå bort, men likt en gummiboll studsar den bara tillbaka.

"Tänk om" säger den. Tänk OM det var de rätta äggen som ägglossade innan plocket...

Jag har ju verkligen bestämt att det inte blir några fler försök med mina ägg, men hela grejen att vi aldrig ens fick veta om de skulle befruktats, delat på sig och hur de hade sett ut som embryos ger mig en olustig känsla i kroppen. Som att jag aldrig riktigt fick mitt definitiva avslut. Jag hade velat se med egna ögon att embryona var av dålig kvalité. Det hade känts mer värdigt på något vis... nu blev det ett så abrupt slut, som att jag aldrig fick säga hej då.

Men å andra sidan så kan man ju tänka så i all evighet. För "tänk om" det går bättre nästa gång, "tänk om" äggen ser bättre ut nästa gång. Någon gång måste man släppa taget. Släppa taget om tanken på att få ett genetiskt barn. Det har egentligen inte varit det viktigaste i denna kamp men jag ska inte sticka under stolen att jag hade tyckt det varit fantastiskt att se min mans och mina gener bli en liten egen person. Hur hade han/hon sett ut? Han är blåögd och ljus, jag mörk och brunögd. Det skulle kunnat bli hur som helst. Så spännande! Min syster fick två jättefina barn. Den ena med gröna ögon och mörkt hår, den andra med bruna ögon och ljust hår. Båda är med samma pappa som också är ljus. Så jag kan tänka mig att våra barn hade blivit minst lika vackra...

Men nu är det dags för mig att släppa taget om den drömmen. För jag vet att den nya drömmen kommer bli minst lika fantastisk.

ÄD länder?

Som vanligt ligger jag steget före och börjar redan göra research OM vårt försök med äggdonation i Sverige inte lyckas. Jag undrar vilka länder man som svensk medborgare kan åka till lagligt för att göra ÄD? Jag vet Finland, Grekland, Spanien och Tjeckien. Jag har ju sydamerikanskt påbrå på pappas sida så skulle behöva mer info om mer "sydligare" länder där färgerna är mörkare på befolkningen :) men vet inte hur eller var jag ska börja leta. Man vill ju ha seriösa och inga skojarkliniker. Ett litet annorlunda problem men egentligen är jag bara glad om jag får barn överhuvudtaget, hur det än ser ut. Men om man KAN välja så why not? :)

Sista kapitlet: The end of an era.

Idag var jag på äggplock och tyvärr hade jag redan ägglossat av mig själv trots orgalutran :( :( så sista försöker blev aldrig ett försök utan ett platt fall. Äggen envisades och smet i förväg de små rackarna och det var antagligen därför mina hormonvärden sjönk. Ledsen har jag varit men känner att det bara var den sista spiken i kistan för dessa behandlingar. Det var inte meningen helt enkelt. Nu börjar vi en ny resa och hoppas vi har lite mer tur än de senaste tre åren som varit väldigt tuffa mot oss. Ikväll tröstar jag mig med en stoor plankstek :-P