Torka aldrig tårar utan vattenfast mascara

2,5 år i ivf karusellen tar ut sin rätt. Jag är trött. Ledsen. Sliten. Och mina äggstockar värker i takt med känslan av uppgivenhet. Ja, det värker men äggen gömmer sig och vill inte titta fram. Nu har jag fortfarande ett besök kvar för att se hur det utvecklar sig men jag är inte hoppfull... Jag känner att det är finito i denna ivf värld jag levt i. Jag tror inte jag orkar mer. För varje negativt besked, för varje bakslag och för varje tår jag fällt har mitt hjärta fått ta alla slag och just nu känns det som ett enda stort blåmärke i mitt bröst. Jag vill skona mitt hjärta från misshandeln jag utsätter det för. Jag orkar inte gråta mer. Jag orkar inte vara ledsen. Jag orkar inte kriga mig igenom varje dag, jag vill LEVA. Inte bara överleva. 

På fredag kommer det troligtvis sättas punkt för en lång resa och INGEN kan säga att jag inte försökte. Jag gjorde allt jag kunde och lite till.

4, 5 eller 1?

Jaha, inte vart man klokare av besöket hos gyn. Han sa att det gick långsamt för flera folliklar och att det eg bara är en som har en bra storlek. Så jag frågade om vi skulle avbryta men det tyckte han inte. "Vi är ju bara i början av behandlingen" tröstade han. Hm, jag är glad att det faktiskt fanns fler än EN äggblåsa men det finns alltid ett men... Hoppas de växt till sig till på fredag! Jäkla rysare det här...

Imorgon, domedagen

Ikväll tog jag min femte spruta och imorgon ska jag på hormonkontroll och VUL för att kolla äggblåsorna. Alltså om det bara är en äggblåsa så avbryts hela försöket och det kommer kännas riktigt jobbigt. Vi har sagt att om så är fallet så testar vi EN omgång till helt utan spray/nedreglering och om det blir avbrutet då... Då blir det inga fler försök med mina ägg. Då har vi verkligen gjort ALLT vi kunnat och vi kommer kunna gå vidare med den vetskapen att det fanns inget mer att göra. Så imorgon är en spännande dag. En dag som avgör hur vår framtid kommer se ut. 

Skvaller

Ibland blir man så trött. För mig har denna barnresa blivit högst privat. Jag vill inte diskutera det med någon och framförallt inte på jobbet. Men idag träffade jag på min chefs vän (som jobbar som PT) som hälsade på och vi stod och snicksnackade med en kollega om träning bl.a. Varpå jag frågar henne (PT:n) om det går att punktträna magen eftersom jag lagt på mig en sk "muffinsmage". "Men du har väl ingen mage?" Säger hon. Mjoo har ju fått det det senaste året. Då tittar hon på mig och utbrister (läs framför min kollega) "Jamen visst försöker du bli gravid? Då kan det lätt hända." säger hon och ser medlidsamt på mig. O_O WHAT!? Blir helt stum och vet inte riktigt vad jag ska säga men hör mig själv hosta fram nåt om hormoner. Får lite smått panik och känner hur hjärtat dunkar och svetten rinna till i pannan. Ursäktar mig och gråter en skvätt i ett annat rum men samlar mig rätt fort. 

Alltså! Min chef skvallrar med sina kompisar om mina ivf försök som jag blivit TVUNGEN att berätta för henne pga att jag inte bara ville sjukskriva mig utan anledning till och från. Det kan man väl tycka är respektlöst. Men att sen stå och outa mig inför min kollega helt öppet på min arbetsplats? Nä nu orkar jag inte mer. Ska fan säga upp mig!!! *#$€#€*

Första sprutan

Nedregleringskontroll idag och nedreglerad var jag, så ikväll tog jag första sprutan. Känner mig jäkligt ruttad med sprutorna. Jag tar ju två stycken. Både Menopur och Gonal F eftersom den gången vi fick ut nio ägg hade vi den blandningen. Men sist fick vi ju bara en endaste äggblåsa så det ska bli spännande och se hur det går den här gången... Om det inte blir några ägg så fine, jag kan acceptera det och gå vidare, men jag vill ge mina stackars äggstockar en chans utan sju månaders nedreglering i ryggen. Kom igen nu äggisar, it's now or never! 

Ett par dödsdömda äggstockar

"Du kommer aldrig få barn med dina ägg" säger hon till mig. Läkaren på kliniken ser bekymrat och allvarligt på mig när hon sedan förklarar mina alternativ som är adoption och äggdonation. Återbesöket på KS blev en aning omtumlande. Läkaren gjorde en undersökning av äggstockarna och bedömde att jag hade en stor cysta på höger äggstock, troligtvis en endometrioscysta och den vänstra hittade hon inte. Den var borta av oförklarlig anledning. Jag kommer ta om mitt AMH prov om någon månad eller två och efter det kommer vi påbörja en resa med äggdonation. Vi FÅR ett äggdonationsförsök även fast vi gjort alla våra försök. De bedömde väl att det senaste försöket inte räknades... Det kommer inte bli några fler ivf försök där iaf. 

Smått chockad åkte vi därifrån. Visste inte om jag skulle vara glad eller ledsen. Men jag antar att det var en blandning av båda två. Sådär som man kan känna när man har fått ett dåligt och ett bra besked på samma gång. Ambivalent. Främst för att jag var på inte mindre än två gynundersökningar på samma dag för bara ett par veckor sedan och då hade jag ingen cysta på höger äggstock. Och min vänstra fanns helt synlig och hade tom ett gäng antrala folliklar i sig. Detta påpekade jag för läkaren på KS men hon skakade bara på huvudet och sa att det inte stämde. "Jag vet inte vad den gynekologen har sett" sa hon. Och cystan som trollats fram från ingenstans? För två veckor sedan sa gynekologen att det var en äggblåsa som var påväg att spricka, men tydligen får jag olika bud från olika håll så hur jag ska veta vad som försiggår i min kropp har jag ingen aning om...

Well, gråtit har jag gjort men nu torkar vi tårarna (som vanligt) och ser framåt. Vi kör på med försöket i Falun och utgår ifrån det. Om det inte ploppar upp några ägg så kan vi iaf trösta oss med att det finns en kvinna därute någonstans, en fantastisk kvinna, som vill hjälpa oss att nå vårt mål. Våra drömmars barn. 

Låt den rätte komma in

37 år fyllda. Det var ju inte riktigt såhär jag hade tänkt mig livet när jag fyllde 37. De senaste 3,5 åren har varit fyllda av tårar, sorg, ångest, besvikelse, ja i princip alla negativa känslor man kan komma på. Men även av villkorslös kärlek, stöttning, glädje, skratt, närhet och framtidstro. Ofta har vågen tippat över mot det negativa men då har vi fyllt på den positiva skålen för att väga upp. Varje dag är ett jäkla finlir med detta kan jag tillägga. 

När jag träffade min man visste jag bara direkt att det var han jag skulle leva med. Innan vi ens sagt ett ord till varandra fick jag en uppenbarelse att det var Han som skulle bli pappan till mina barn. Jättekonstigt eftersom jag, med handen på hjärtat, aldrig innan funderat särskilt mycket över barn. Jag hade ett par halvkassa förhållanden och kom aldrig så långt i tanken. Barn? Nej, då ska de födas in till en stabil tillvaro tänkte jag. Men när jag träffade Honom var det som att hela mitt universum vältes upp och ner. Sånt som jag hade prioriterat fram till dess betydde helt plötsligt ingenting och tvärtom. Som tex arbete och karriär kände jag inte något som helst intresse för längre. Jag ville ta nästa steg i livet, drömmen om en familj, bygga bo, bli vuxen på riktigt! Alla dessa känslor var överväldigande. Det var som att Han var nyckeln till en hemlig port i mitt inre som jag inte visste fanns. Och när den öppnades så vällde dessa uppdämda känslor ut, som om de bara hade legat där, och väntat på att den rätte skulle komma in. Allt detta förändrade mig drastiskt som person. Det gav mig insikt att förstå vad som faktiskt är viktigt i livet. 

En familj. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får äran att bli det en dag. 

Hellre bröstcancer än barnlös

Det sägs att man inte kan jämföra sorger då sorgen är konstant. Däremot så känner jag att som ofrivilligt barnlös så är sorgen så otroligt långdragen. Den blir inte lättare med tiden, som den kanske blir när någon nära går bort, utan en lång seg tillvaro i evigt mörker. Sen finns det lite ljusglimtar här och där såklart. Då känns det som att någon tänder lampan i en kort stund och plötsligt så ser man allt det där vackra i världen igen. Tills man ser en gravidmage. Då släcks lampan igen och det blir åter svart. 

Jag gör så gott jag kan för att undvika "lampsläckarna" och försöker inte känna efter så himla mycket hela tiden jämt och ständigt. Som ordspråket jag skrev med snirklig stil i min poesibok när jag var liten "Du kan inte hindra sorgens fåglar flyga över ditt huvud men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår". Livet har tagit den här vändningen och det finns inget jag kan göra åt saken i nuläget. Förutom miljoner ivf försök och att ställa oss i kö för adoption. Jag brukar tänka att det finns värre öden i världen än att vara barnlös, som cancer tex. Hemska, horribla cancer. Men nu har jag läst två "cancerbloggar" där båda kvinnorna skriver att de HELLRE har cancer än inget barn. Alltså hellre tappa allt hår, ta cellgifter, strålas, kräkas, leva i ovisshet om livet och få en dödsdom än ofrivilligt barnlös. Den ena kvinnan hade obotlig cancer och den andra förklarade att om hon inte hade haft cancer och varit barnlös hade hon varit förkrossad. De hade cancer men tänkte att de hade tur, de var ju iaf inte barnlösa. 

Blev rätt ställd när jag läste det och påmindes om att driften i en kvinna att bli mamma är så otroligt stark, att hon hellre ser döden i vitögat än att gå miste om det. 

Super Mario

Duckar, gömmer mig, tar omvägar, genvägar, senvägar, blundar, springer, ålar. Som ett plattformspel från förr där jag är Super Mario som försöker klara den här leveln med läskiga barnvagnar, gravida mumier och eldsprutande bebisar. Ptja, så ser en dag ut för tillfället. Allt för att behålla fokus på att se rakt fram, gå rakt fram, inte stappla och falla ner i bråddjup sorg igen. Jag lyckas ganska bra. Dock bävar jag för bossen i slutet som är det ultimata testet. Gravtestet. 

På tisdag går startskottet för ivf nr 6. Den här gången ska jag klara hela banan, nu vill jag vidare i det här spelet. 

Första gången infektionsfri!

Läkarbesöket igår gick bra! "Stor skillnad sen sist!" Utbrast gynekolog nr 1 när han tittade på mitt sekret i mikroskopet. Inga tecken på infektion eller svamp. Men när han öppnade och tittade upp i livmoderhalsen så fanns den lilla "förändringen" kvar där. Däremot var jag inte lika lättblödande från tappen längre vilket jag tolkar som positivt. Vi tog ett cellprov. Han sa att det kan ha varit säcktuban som rörde till det "där nere". Att bakterier lättare samlas där och kan rinna ner och orsaka besvär. Men nu är den väck! :D

Gynekolog nr 2 tittade på mina äggstockar och såg att jag hade haft ägglossning från höger äggstock. Den som är liten och bortopererad. 3 blåsor hade jag där (vart var dom vid mitt senaste ivf??). På vänster äggstock hade jag 5-6 antrala folliklar, så vi planerade in ett ivf försök i Falun i nästa cykel. 9 sep är satt som spraystart och idag började jag knapra lite dhea (för äggens skull). Omg in i karusellen igen...