Ser fram emot en måndag med benen i vädret

Imorgon ska jag på inte mindre än två gynekologbesök. Det första är för att ta prover från livmoderhalsen och hoppas på att allt ser bra ut därinne. För om det inte gör det måste man ta till något slags ingrepp och det innebär att alla ivf försök måste skjutas upp på obestämd tid. Det vill vi inte.

Det andra besöket är för att kolla hur aktiviteten ser ut i mina äggstockar. Om de har vaknat upp ur dvalan som jag höll dem i ett halvår med Synarelan. OM de har vaknat kommer vi planera vårt nästa IVF i Falun med start så snart som möjligt! Mycket spännande morgondag alltså. 

Jag har även fått ett brev från KS reproduktionscentrum om att vi har en tid där i mitten av september. Vet ej varför vi har fått detta då vi avverkat våra tre försök där. Jag ringde inte ens för att meddela mitt minus i juli eftersom jag kände mig så besviken (och sviken) när de satte tillbaka ett embryo med mindre än 10% chans att bli något. Det kändes så respektlöst efter att jag gått igenom operationen och tagit bort mina trasiga äggledare för att få bästa möjliga förutsättningar. Då hade jag hellre haft ett försök kvar än ett dåligt embryo tillbaka. Och det sa jag till dem. Sköterskan tittade medlidsamt på mig och sa "du får det här gravtestet iaf" med en underton av att jag nog inte kommer behöva använda det. Blev så ledsen, så ledsen och luften gick ur mig efter allt kämpande... Men vi får väl ändå gå dit och se vad de vill, förhoppningsvis får vi en ny chans men troligtvis vill de nog avsluta vårt ärende och stryka oss från deras patientlista. Tack och hej!

HPV vs HIV

Eftersom gynekologen hittade någon slags (troligen HPV) virusinfektion i min livmoderhals känner jag mig smått paranoid och hittar bara hemskheter kopplat till detta på nätet. Cancer, cancer och åter cancer! Vi har cancer i släkten på den kvinnliga sidan. Mamma, mormor och mormorsmor har alla haft cancer medans männen verkar dö av hjärt och kärlsjukdomar. 

Jag ska snart på återbesök för att kolla upp detta. Var sjätte månad ska man tydligen göra koll för att se att det inte utvecklar sig åt fel håll så att säga. Har även försökt hitta statistik över antalet cancerfall per år orsakat av detta virus och det verkar ligga runt 500 personer. Ungefär samma antal insjunknar i HIV varje år. 150 personer dör av livmoderhalscancer/år och har även försökt hitta statistik över antalet döda i aids men inte hittat något. Det tolkar jag som att det ändå är rätt ovanligt att dö av aids idag i Sverige med tanke på alla bromsmediciner. 

Det får mig att undra över denna hiv panik i detta land men hpv anses inte vara lika farligt? Inte för större delen av befolkningen men fler människor dör faktiskt i livmoderhalscancer än hiv idag. 

Sen läste jag på vaccin.me att INGEN kvinna som går på sina cellprovtagningar dör i livmoderhalscancer. Vilket verkar konstigt då jag läst om otaliga fall där personen i fråga inte ens påvisade cellförändringar med en flera cm stor tumör i cervix!? Cellprovtagningarna är inte 100%-iga tyvärr. 

Jag är livrädd att den här virusinfektionen ska utvecklas till cancer och att jag ska bli tvungen att operera bort hela livmodern och att mina chanser att bli gravid ska bli lika med noll. Jag vet, jag tar ut förlusten i förskott, men om man kämpat som jag i flera år att bli gravid blir man smått paranoid med saker som kan gå emot en. 

Man får vara glad trots att man är ledsen

Jag har blivit en fena på att mota bort ångest. Den ligger bakom örat och lurar, ibland hoppar den fram och visar sin fula nuna och då klappar jag till den tillräckligt hårt så att den lägger sig på sin plats igen. Jag vet vilka situationer som göder den, dessa håller jag mig borta ifrån så gott jag kan. Men ibland måste jag utsätta mig för "farligheter" eftersom jag inte vill bli FÖR socialt handikappad. Som för ett par dagar sedan när vi var bjudna på födelsedagsmiddag hos en gammal vän. Han och flickvännen har för några månader sedan blivit föräldrar och när alla kom höll de precis på att natta lillan. Sen satt jag bredvid flickvännen under middagen och motvilligt lyssnade jag på bebisprat och tittade på bilder där bebisen gör si och så. Jag nickade och log men försökte avleda till andra konversationsämnen. Det gick sådär. Sen kom jag ihåg hur svårt det var att få henne att sluta prata om sin graviditet och gravidkrämpor när det begav sig. Kom ihåg att jag tänkte att det måste ju vara så svårt för folk att förstå hur jobbigt det faktiskt är att lyssna på sånt som ofrivilligt barnlös. Få skulle väl babbla på en hel kväll om hur underbart det är att springa midnattsloppet med en rullstolsburen? Ofrivillig barnlöshet är ett handikapp. Men eftersom det inte syns utanpå (förutom bristen på bebisar i famnen) så tänker inte många på det. Jag märker att jag blir mer påverkad än jag vill erkänna för mig själv. Det märks på sömnen. 

Nu har jag dock hittat en sak som får mig att helt koppla bort verkligheten, oron för framtiden och känna lycka i stunden. Här och nu.  Som en slags meditation. Basket. Kan tyckas vara märkligt och jag håller med. Men sålänge det funkar så spelar det egentligen ingen roll vad det är. Jag har inget lag så jag spelar med mig själv. Så om ni någongång är ute i skymningen och råkar se en ensam tjej  som går loss på basketplanen kan det vara jag som bara bollar bort lite ångest :) 

Planering inför ivf fyrahundrafemtioelva

Ok ok. Det är skitjobbigt med ivf. Vidrigt! Ändå lyckas man skrapa ihop sig själv efter varenda misslyckande och tänker "Nästa gång kommer det gå!". So here we go again. Jag och min man har kommit överens om att göra exakt likadant som den gången vi fick ut 9 ägg. Hur faen det gick till är ett mysterium, men jag ska försöka komma ihåg. 

1. Bara 2 veckors nedreglering med start cd 21.

2. Akupunktur 3-4 ggr (tips på bra och inte svindyr i Sthlm?).

3. Chlorella tabletter 2 ggr om dagen.

4. Dhea i 2-3 veckor innan sprutstart.

5. Träning 2 ggr i veckan. 

6. Apis varannan dag.

Hm, tror det var allt. Om detta inte fungerar så får vi tänka om helt. Har läst rätt mycket om lågstimulerad ivf för de som har lågt amh. Få ut få ägg med låg dos (det blir ju ändå inte bättre med monsterdoserna de ger en!) men av bättre kvalité. Läs här: 

http://www.dailymail.co.uk/health/article-2463640/mini-IVF-boosts-chance-getting-pregnant-half-price.html

Horribla hormoner

Efter att ha varit i ett medicinskt klimakterie i cirkus 7 månader i sträck har jag för ett tag sen slutat med Synarelan. Skönt! Tänkte jag. Inga mer vallningar, sömnstörningar och kanske tom hoppas på lite viktnedgång? Men igår natt vaknade jag med de mest horribla smärtorna. Mensvärk! Tänkte jag och knaprade mina starkaste piller jag fått utskrivet. Men det fungerade inte för efter 3 timmar kom jag på mig själv helt plaskblöt av svett, kräkfärdig med frossa och kvidande av smärta i sängen fortfarande. Mensvärken hade nått nya höjder! Sen knaprade jag lite mer piller och bad mannen hämta min varmvattenkudde och då gav den faktiskt med sig litegrann. Somnade utmattad efter något som kändes som ett krig! Nu har jag inte fått någon mens ännu och jag känner fortfarande molande värk i äggstockarna. Så vad var det där?! Kan det bli så mycket värre av en operation? Jag är ju rätt sammanväxt mellan organen i pelvis pga endometriosen och jag brukar ha ont, men det här var liksom helt sjukt! Det är en pulserande smärta som spänner, drar och sliter i de inre organen och helt plötsligt längtar jag tillbaka till klimakteriet, som känns som en dans på små rosa moln, åter igen. 

Vikten och annat oviktigt

Jag har alltid varit den där lilla spetan så långt jag kommer ihåg. Alla anklagande, dömande och oroliga blickar runtomkring. "Hur kan du äta så mycket och ändå vara så smal!?", "Har du anorexia?" Fick jag ofta höra. 

På mitt sommarjobb när jag var 17 år trodde arbetskamraterna att jag hade anorexia (enligt mormor som jag var vikarie åt). När jag var riktigt liten, runt 6-7 år, utvecklade jag en ohälsosam relation till mat eftersom ALLA hela tiden oroade sig över min vikt och ville att jag skulle äta mer och mer. Det var ett sånt fokus på min vikt från alla håll att jag tillslut utvecklade en ätstörning. Jag tvingade i mig portion efter portion. Gömde mig i stora bylsiga kläder, lager på lager, i hopp om att ingen skulle kommentera min kropp. Fick PANIK om jag inte fick i mig tillräckligt med mat och mådde oerhört dåligt över tanken att gå ner i vikt. Som någon slags omvänd anorexia. Allt detta var min omgivnings fel. Föräldrar, föräldrars kompisar (som kallade mig "Twiggy" och skrattade), klasskamrater, vänner, bekanta, främlingar osv. Jag använde aldrig kjol på sommarn och skulle hellre dö än att visa upp mina ben. Ingen brydde sig om att jag faktiskt mådde bra fysiskt i min kropp. Jag såg ut så. Det var så jag var skapt och inget gick att göra åt saken hur mycket jag än åt. Tills nu. 

Jag är tjock. I mina mått mätt alltså. De 2 åren med IVF försök har fått min vikt att skjuta till oanade höjder. Främst över magen. Någonstans under resan upptäckte jag att vågen betedde sig ovanligt. Den rörde sig sakta uppåt och jag blev, med tanke på mitt förflutna, uppspelt och glad! Det var för sisådär 5 kg och 3 bilringar på magen sedan skrattet fastnade i halsen. Vad är värre än att inte vara gravid? Jo att SE UT att vara gravid fast man inte är det. Så min fråga är, kommer det någonsin försvinna? 

Barn är ingen rättighet

När man kommer in på ämnet barnlöshet med vänner, får man ibland konstiga kommentarer slängd i ansiktet. Jag vet inte vad det beror på, att de som aldrig varit ofrivilligt barnlösa känner att de måste ha åsikter om ens tillstånd? Ibland KÄNNS det som att vissa personer tycker att man ska finna sig i att vara just barnlös. Är det någon som varit med om samma sak?

Nuförtiden diskuterar jag inte något omkring det längre, eftersom det verkar vara ett högst känsligt ämne för människor. Men under den första tiden (för ca 2-3 år sen) så pratade jag lite smått om det med nära vänner. Det var när jag lite löst fantiserade om olika alternativ för barnlösa som jag märkte att det fanns ett motstånd kring detta. I princip så fick jag känslan av en "lev med det" inställning. 

"Alltså jag skulle aaaldrig kunna tänka mig att donera ägg." 

(Nej jag har inte bett dig vara min äggdonator heller!)

"Surrogat är prostitution! I tex Indien dör alla surrogatmödrar efter de fött barn. JAG skulle aaaldrig kunna tänka mig vara surrogat. Man får ju inte äta vissa saker, och inte dricka vin."

(Vem har bett dig vara surrogat?)

Och så den klassiska: 

"Barn är ingen rättighet."

(Fuck you!)

Barn är uppenbarligen en rättighet för dem som kan skaffa dem själva! Blir så LEDSEN när jag tänker på alla barn som råkar illa ut här i världen. Vem sa till dessa föräldrar att barn inte är någon rättighet? Nej, barn är ingen rättighet för oss som aldrig kan få dem.

Ibland blir man ju så förvånad så jag blir stum. Orkar inte heller argumentera med människor som uppenbarligen inte har en aning om helvetets alla kval man går igenom som barnlös. Det som är lite jobbigare är att den här vännen är sjuksköterska. Borde inte folk inom vården vara lite mer finkänsliga för sjuka människor (jo, ofrivillig barnlöshet klassas som en sjukdom. Och endometrios är det definitivt). Men även som vän? Behöver jag säga att den här kvinnan blev gravid en månad senare, efter en vild sommar av diverse festdroger i blodet. Där tog tydligen moralen slut.