Happy Ofrivilligt barnlösas dag!

Ok, nu är verkligen alla gravida. ALLA. Jag tyckte att alla var gravida för ett tag sen. Jag hade fel. NU är alla gravida. Det gör att allt känns ännu jobbigare och pissigare än innan. Känner mig så ensam! Dessutom är min älskade hund dödssjuk och kommer nog få somna in idag... Hjärtat går typ sönder i tusen bitar. Orkar knappt ta in vad det är som händer just nu. Skjut mig någon?

Progynonstart

Igår ringde barnmorskan och sa att jag skulle börja idag med progynon/1 tablett 3 ggr om dagen för att bygga upp slemhinnan. I och med det samtalet blev allting helt plötsligt en aning verkligare. Det finns en liten chans att jag kommer få ruva innan sommarn. Vill inte skriva ut exakta datum för att inte avslöja mig. Tänk om det blir ett barn? En galen tanke. Jag brukar inte ens gå dit i tanken, för på något sätt så blir ett misslyckande så mycket jobbigare när man tänker så. Försöker bara se det som ett ingrepp och inget mer. 

Igår fick jag reda på att en gammal kompis väntar tvillingar. Fick höra på omvägar att hon sagt att hon hatar att vara gravid och inte ens vill ha barn. Att de blev till av misstag. Så inatt drömde jag om henne och hennes mage. Hon klämde på magen och då såg man bebisarna genom huden på något konstigt sätt. Freaky. Blev dock inte ett dugg ledsen när jag fick reda på det. Men jag tror det är för att vi inte umgåtts på flera år så det är ingen jag behöver förlora kontakten med. För det är en av det jobbigaste sakerna med denna resa. Alla förlorade vänner...

Ett skarpladdat vapen mot embryon

Igår gick jag och tog blodprovet som ska visa om jag är nedreglerad. På planeringen står det att någon kommer ringa och meddela när/om jag ska sätta igång med östrogentabletter. Jag småblöder fortfarande men börjar bli van vid detta konstanta blödande. 

Fick en snilleblixt igår och googlade "hpv infertility" och fick upp en massa studier och sidor där det stod att kvinnor som har hpv och gör ivf behandlingar har sämre förutsättningar. Ungefär 50% mindre chans att lyckas än om man inte har hpv. Dessutom kan det leda till missfall upp till vecka 20. Alltså nu måste dessa negativa beskeden bara sluta komma. Det jobbigaste är att hpv går inte att bota. Det är ett virus och kroppen ska läka ut det av sig själv. Men jag har haft mitt i flera år nu och det händer ingenting. Har även eksem som blivit värre de senaste åren och på nåt sätt tror jag att det kunde hänga ihop. Så googlade på det med och det stämmer. Viruset triggar immunförsvaret som i sin tur triggar eksemen. 

Fick en klump i magen och smsade mannen om min upptäckt av den reducerade chansen att lyckas. Så nu ska han kolla upp sig. 

Fick dock ett tips att man kan testa äta antivirala tabletter mot herpes. Och antibiotika. Så jag får väl testa detta och bara hålla tummarna att det lyckas. För nu har jag börjat fundera på alternativa vägar att gå. Jag är så trött på min kropp som verkar vara ett skarpladdat vapen mot embryon. Självhatet har aldrig varit så stort som det är just nu. 

Men idag är det soool och inatt sov jag helt ok. Så snart snörar jag på mig mina löparskor och tar en runda för att skingra tankarna.

Blöder ur alla kroppsöppningar

Fortfarande dyningar kvar efter monsterblödningen som resultat efter nedregleringsprutan. Näsblod pga en jobbig förkylning som pågått i en månad och idag tittade jag storögt ner i toaletten och upptäckte att vattnet var klarrött av färskt blod. Och det kom inte från det vanliga stället. Har haft problem med detta till och från i flera år och varit hos VC som tittat och gett mig bl.a. någon salva mot sprickor i ändtarmen som inte hjälpte. Det enda som hände var att jag fick huvudvärk, yrsel och illamående av salvan(!) 

Men idag blev jag rädd, för det var mer blod än någonsin. Annars brukar jag se lite på pappret efter jag torkat mig. Men nu var vattnet helt rött O_O

Åh jag vill/orkar verkligen inte gå till VC. Så trött på att springa till olika sjukhus hela tiden... Vill bara vara ifred och "mind my own business". Men kroppen jävlas med mig. Samtidigt tänker jag på om det är något knas på riktigt. Om det är något som kan stoppa mitt ÄD försök. Det orkar jag bara inte gå igenom. Känner mig väldigt fragil just nu. En liten vindpust kan få mig ur balans. Kan bero på att jag fått många gravidbesked just nu. Flera vänner som är gravida med sitt andra barn. Ingen har sagt det till mig personligen utan har fått veta via mannen eftersom jag inte träffar folk nuförtiden. 

Just nu suger livet hårt. 

Men det positiva är att alla bladen har slagit ut på träden utanför sovrumsfönstret. 

Slitningar i förhållandet mitt i kampen

Igår somnade jag med smink och alla kläder på i soffan. Mannen hade tydligen försökt få mig att borsta tänderna men det var uppenbarligen omöjligt. Kl 7.30 vaknade jag, gick upp och kom på att jag är ledig idag! :D Helt underbart, den ledigheten kom i sista sekund kan man säga. Jag är så himla trött just nu. Jag orkar precis knappt en hel jobbdag, handla och laga mat. Men sen tar energin helt och hållet slut. Det i sin tur bidrar till att allt är kaos här hemma. Högar av ovikt tvätt, dammtussar och papper ligger utspridda över hela hemmet.

Har haft en jobbig dipp den senaste veckan. Kämpar varje dag med att hålla fasaden uppe på jobbet, men när jag kommer hem rinner det över lätt och jag och mannen börjar bråka. Sist slutade det med att han sa, "Vi kan ju också ta ett beslut att vi inte ska ha några barn." Just för att han tycker jag blir extra ledsen, stressad och nere när ett försök närmar sig. Och det är konstigt, men där är så. Jag borde vara glad att någonting händer, att vi får en chans att försöka. Men istället är jag livrädd. Livrädd för att misslyckas. Igen. Att bli sådär otröstligt ledsen och tappa livsgnistan helt och hållet. Igen. Det skrämmer mig så oerhört. Det enda som skrämmer mig mer är att förbli barnlös resten av mitt liv.

Så jag har inget val än att fortsätta. Är rädd att vårt äktenskap kommer gå i kras pga detta. För det sliter på förhållandet, det går inte att komma ifrån. Ofta är jag förvånad att vi hållit ihop såpass länge. Att han orkar kämpa vid min sida. Han som egentligen inte ens behöver.

Jag önskar så att min man fick tillbaka sin glada fru igen. Men det får jag jobba på sen. Idag är jag ledig och ska unna mig att gråta lite för det varken hinner eller orkar jag annars.

HPV i munnen?!

Var på det årliga tandläkarbesöket och frågade om en vit prick på tandköttet som jag haft ett par år. Har trott det varit en blåsa som aldrig försvunnit. Tandläkaren tittade på den och sa att hon trodde det var ett virus. Hon tittade igenom munnen och sa "Se här! Här finns en till." Och visade i spegeln O_O

Frågade om man kunde ta bort dom, men då skulle de blotta tandhalsen så man låter dem va om de inte växer och blir större. Så googlade såklart och ser att cancer i munnen är kopplat med HPV! 

Ridå. x_x

Vad ska jag göra? Jag måste ta reda på vad det är. Kommer inte kunna sova annars. Måste ta cellprov i munnen. Går man till öra näsa hals doktor? F*ck! Har aldrig haft en könssjukdom i hela mitt liv och nu kanske jag har det i munnen?!

Det positiva är att jag inte hade några hål! Vilket min plånbok gillar :D 

(När man inte kan vara glad för de stora sakerna får man vara glad för de små)

Smider planer

Frustrerad, arg, ledsen, trött och framförallt BARNLÖS. Fan! Just nu känns det som jag bär hela världen på mina axlar. Känner mig helt ensam i denna kamp. Magarna växer på jobbet och i samma takt växer min ångest, vilket betyder snabbt. Måste hänga med i bebissnacket också när man sitter i en sån liten grupp med inte bara en, utan två gravida kvinnor. I hemlighet smider jag lömska planer om hur jag ska ta över dessa kvinnors tjänster när det går på mammaledighet. Jag, den perfekta anställda som aldrig kommer vabba en enda dag, troligtvis aldrig någonsin i hela mitt liv. 

Så jobbigt när hjärnan fastnat i en loop som går runt, runt i en evighet. Och den där rösten i hjärnan som säger att inget kommer funka, ÄD kommer aldrig funka, inte heller adoption kommer funka. I slutändan kommer jag bara vara några hundratusen fattigare och för många besvikelser rikare. Bitterheten, mörkret, hålet, djupet och denna oändliga längtan efter ett barn. 

Försvinner den aldrig?

100 ägg innan jag blir gravid

Eftersom jag spenderat hela helgen hemma pga sjukdom har jag haft tid att göra research om lite olika kliniker i Europa som erbjuder ÄD. Den första kliniken i st Petersburg som erbjöd oss att se barnbilder på deras donatorer visade sig även ha hiskeliga priser. För ett försök med en Premiumdonator, alltså donator man får se barnbild på, kostar kalaset ca 110 000 kr plus resekostnader, visum och boende. ETT försök. Och då får man ju hoppas att man får några i frysen men det är ju ingen garanti. Så i princip kan man betala dessa pengar för ett enda embryo. Som kanske inte ens blir något. För sån är jag, jag tror inte längre att embryos kan bli bäbisar i min mage utan jag betalar bara för att få ruva. Konstigt! 

Har iaf redan fått svar från två kliniker, en från Grekland och en från Tjeckien och där ligger priserna lite mer humant på ca 50 000 kr. 

Men innan jag betalar själv för ÄD så vill jag göra en hysteroskopi och se att allt är OK i livmodern. Jag gjorde en hysto 2011 precis innan vi blev remitterade till IVF och då såg faktiskt allt normalt ut. Men det var ju 4 år sedan så det kan ju ha ändrats. Funderar på att göra den i Grekland hos en endometriosexpert på en klinik som heter Serum, för i Sverige lär jag knappast få till en under detta året, om ens alls...

Ikväll upptäckte jag att jag hade en liten bulle under huden på magen där jag tog Procrensprutan. Lite konstigt, borde den inte ha absorberats av kroppen vid det här laget? 19 maj är det dags för blodprovskoll för att se om jag är nedreglerad. Sen ska jag börja med östrogentabletter för att slemhinnan ska växa. Försöker se detta som en "mock" cycle som en del får göra för att kolla hur/om de reagerar på hormonerna och om slemhinnan byggs upp tillräckligt. 

Jag har kommit på en positiv sak med att vara mottagarpar nr 2. Och det är att om man får ägg, så är det minst 5 st eftersom man delar med par 1 om det blir minst 10 ägg. Om man är par 1 KAN det ju bli så att man bara får två ägg. Men, men, det krävs ju bara ett har jag hört. Men för mig tror jag det kommer krävas minst 100. Så känns det just nu iaf.

Rymdspruta i magen: Check!

Kännt mig lite krasslig och gnällig så tog tempen och jo, feber på 38C. Och jag som sjukade mig från jobbet vid senaste IVFen för en dryg månad sen. Orkade inte berätta för chefen om det sista försöket, orkade inte berätta för någon... Förutom för er såklart :) imorgon måste jag in till jobbet en sväng för att förbereda lite saker. Men nu KAN jag ju inte sjuka mig igen för det är skumt om man blir sjuk så tätt. Nej, får knapra lite alvedon och vingla iväg imorgon och förhoppningsvis är jag frisk som en nötkärna på måndag. 

Tog min Procren Depot spruta alldeles nyss också. Så snart kommer mannen få tampas med en klimakteriehäxa ;) Den var större än alla sprutor jag tagit på mig själv hittills och mannens kommentar var "wow, ser ut som en rymdspruta!" samtidigt som jag tittar på den förskräckt. Men den gled mjukt in i magfläsket iaf. Farväl hormonfinnar och ägglossningsflytningar och hej svampinfektioner, vallningar och fin hy. 

Well, you can't win them all!