The Truman show part 2

Med den sinande vänkretsen är Google min BFF aka Best Friend Forever. Nonchalant klickar jag mig igenom the world wide web. Letar efter något, hittar ingenting. Eller jo, hittar massor men inget som gör någon egentlig skillnad. Det är som det är liksom. Livet alltså. Kommer in på en blogg om en tjej med stopp i äggledarna som gjorde ivf (bloggen är gammal) och läser intresserat. Hon blev gravid på första försöket. Och sen ville hon ha syskon och blev gravid direkt igen. 

Herregud vad jag önskar att jag kunde vara som henne. En "vanlig" barnlös tjej som gör ett ivf och faktiskt blir på smällen! För som det är just nu så börjar jag bestämt tvivla på detta med ivf. Funkar det verkligen? Har ju hört om folk som blir gravida, läst om dem, men det kan ju lika gärna vara fiktion. 

Kan hela den här ivf grejen bara vara en stor komplott? Man tror man får hjälp, men egentligen sprutar de bara in lite vatten i livmodern och säger att det visst är ett embryo däri. De berättar kvalité och hur många man fått i frysen. Allt är bullshit. Det finns ingenting nånstans! Det är en kuliss, ett gigantiskt Truman show där en publik applåderar och gråter åt mitt liv och en empatilös manusförfattare rafsar ihop handlingen varteftersom. "How is it going to end?". 

Under tiden är Google min BFF 

(best friend forever)

Samtidigt som jag är ofrivilligt BFF (ofrivilligt barn fri forever)

(Planerar att trötta ut mina sk tittare så att det sker en förändring i programmet någongång.)

Man kan inte få allt här i världen

Efter ett par veckors filosoferande efter ännu ett minus har jag väl inte blivit mycket klokare. Värmen har hjälpt till att ta bort udden av ältandet. Planering av en längre resa i vinter likaså. "Man kan inte få allt här i livet. Men om jag inte kan få barn, då ska jag iallafall få resa!" Är mitt nya motto. Just nu känns det überviktigt att ha saker att se fram emot. Det handlar om liv eller död. Nåja, iallafall om att överleva någorlunda med sinnena i behåll. Det gör otroligt stor skillnad när man står och vinglar med tårna över djupets brant, som man ofta gör i denna kamp. Det kommer bli ett försök till i Falun i höst och jag garderar mig redan inför dess utgång. Jag förstår inte längre hur jag skulle kunna få ett plus, men jag gör det ändå. "Det är sen gammalt" som vi brukar säga hemma hos oss :)

Ovanlig i ovanlighetens land

I obäddad säng med oborstat hår och i väntan på ett par svårväckta äggstockar. Anstränger mig för att inte låta resten av livet glida obemärkt förbi. Fånga dagen! osv. Tick tack den biologiska klockan tickar på. Sveper med handen över telefonen och förbi glider femtioelva barnbilder med kärleksförklaringar under på instagram. Ett rus av lycka, jag är priviligierad på många sätt. Men med ett enormt hål i bröstet och ett tomt eko som studsar planlöst mot väggarna. 

Ett hål som bara kan fyllas med den oändliga kärleken till ett barn. 

K.O.

Usch denna resa är verkligen jobbig. Just nu känner jag mig uppgiven och tankar om att lägga ner kommer upp till och från. Att faktiskt acceptera ett barnlöst liv! Trodde aldrig jag skulle göra det, men resan har varit för lång och hård. Har alltid tänkt att det är värt det, men i nu börjar jag faktiskt undra... 

När vet man att enough is enough? 

Men sen tänker jag att jag fortfarande inte gett det chansen ännu. Utan den dumma säcktuban. Det var så dumt av KS att sätta tillbaka ett embryo med så små chanser tycker jag. Det var ju inte såhär det skulle bli. Det blev platt fall och luften gick ur mig. Sen tänker jag på Bebiskarusellen som kämpat i 14 år och nu äntligen kommer få hålla om sina tvillingar. Ge aldrig upp! Piper en liten röst långt därinne i bröstet. Hoppet som krampaktigt och dåraktigt håller sig fast. Hon har fått gå några ronder nu. Hon är utmattad, ligger på golvet medans domarn räknar till tio. Kommer hon upp i sista sekunden?

Tog tjuren vid hornen

Fick ett infall! Orkade inte med ovissheten och väntan längre. Det förstör min semester...och mitt psyke. 

Det var negativt. 

Fan fan fan! Hur lite man tror att det ska funka så blir man ändå helt ledsen varje gång. Jag vet att vi hade dåliga förutsättningar med vårt lilla embryo, men ändå tänker man att kanske, kanske kan det gå vägen den här gången. 

Kavlar upp ärmarna och tar nya tag i höst igen. Men nu väntar sommarn☀️

Ruvardag 14

Igårkväll kände jag en välbekant känsla, svag mensvärk som kom och gick 2-3 gånger på ett par minuter och endotarmen gjorde att jag blev tvungen att springa på toaletten. Jag brukar känna av i tarmen innan mensen sätter igång. Den blir väldigt okontrollerbar, känslig och slem och blod därifrån är då standard. Har ju troligtvis endometrios som sitter på tarmen. Blev lite deppig så jag gick och la mig, nu verkar det ha lagt sig iaf. Det har inte kommit nåt blod än, inte ens på Lutinusstaven (grävde runt lite extra bara för att jag VILLE få slut på plågan igår). Tror jag aldrig har kommit såhär långt i en ruvning förut O_O

Det torde vara endast två anledningar till det:

1. Lutinus funkar skitbra 90% troligt

2. Jag är på tjocken 10% troligt

Hur som haver, inga speciella andra symtom. Önskar att jag hade svinont i brösten, men det har jag inte :( jag vaknar på nätterna och "får för mig" att jag har ont, men det tror jag inte jag har för jag känner inte av det på dagarna. Däremot har jag fått en svampinfektion i hela underlivet pga att jag har missbrukat bindor. Jag vågar inte INTE ha binda då det rinner till mellan benen i tid och otid av Lutinusrester. Sen har jag trott att mensen skulle komma fort också. 

TD är på fredag, vågar nog inte tjuvtesta tyvärr :-/ har utvecklat någon slags fobi för gravtest och vill helst inte testa alls. Brukar ju inte göra det utan låter mensen tala sitt tydliga språk. Men om mensen håller sig borta till på fredag så MÅSTE jag ju testa (hemska tanke). 

Ruvardag 12

Segt det här. Har räknat ut att jag har någon slags BIM (beräknad ickemens) idag eller imorgon (vet inte säkert då jag inte haft normal mens på snart ett år). Vet inte riktigt hur det blir med det nu då jag kör med Lutinus, har nästan alltid börjat blöda innan BIM när jag gjort färskförsök.

Inga speciella symtom heller som skvallrar om utgången av detta. Statistiken på mindre än 10% chans säger väl mer. Kände en släng av mensvärk när jag gick promenad imorse, så vi får se om den behagar dyka upp, men helst inte... 

Ruvardag 10 (det sista som överger människan är hoppet osv)

Har nu ruvat på den här lilla trecelliga saken i tio dagar. Har känt som små förnimmelser av början på mensvärk som lika fort lagt sig igen. Molade på rätt rejält i livmodern för några dagar sen men det har lagt sig. Lutinus ger livmoderkramper läste jag på fass. 

Mina jordgubbssaftflytningar har lugnat ner sig men får fortfarande lite rosa på Lutinusstaven då och då. Försöker att inte trycka upp den för långt och det verkar hjälpa. 

Varje gång jag går på toaletten förväntar jag mig att se den där bruna flytningen som skvallrar om början på slutet på ruvandet. Hatar den bruna flytningen. 

Uppdatering från Bitterruvaren

Drömde för någon natt sen att jag fick mens... Kan jag får vara ifred i mina drömmar åtminstone? Har fortsatt läcka rosa vatten varje dag nu. Använde Lutinus vid mitt förra ivf försök och kommer faktiskt inte ihåg att jag läckte dessa mängder vatten då. Någon med erfarenhet? 

Känner fortfarande ingenting. Möjligtvis lite molande men det har jag känt vid alla hundrafemtioelva ruvningar. Såklart man vill tro på mirakel men det slutade jag med för längesen. Det gör för ont i slutändan.

Mvh Bitterruvaren

Kortaste ruvningen i historien

Idag har jag läckt något slags rosa vattnigt. Ser lite ut som väldigt utspädd jordgubbssaft. Hur kan det börja redan nu!? Varför kan jag aldrig få ruva klart... 4 dgr känns ju inte helt normalt väl? Detta är något jag måste ta upp på allvar med kliniken nästa gång. Finns det verkligen ingenting man kan göra åt min superkorta IVF cykel? På KS sa de nej.

Ruvardag... whatever

Orkar inte räkna ruvardagar med mina prognoser. Känner absolut ingenting, nada. Kom lite rosa på Lutinusstaven, kan vara begynnande mens redan eller min lättblödande livmodertapp. Åker på semester en vecka och har bunkrat upp inför syndafloden. Köpte mensskydd för nästan 300 kr O_O En 16mm slemhinna lär ju bli en jobbig blödning om man säger så. 

Ruvardag 0

Idag ringde de såklart från kliniken. "Fan också!" sa jag högt för mig själv och tog luren. 

"Va bara lugn nu, vi undrar om ni kan komma lite tidigare för doktorn har blivit sjuk." 

"Vaddå, finns det ett embryo som ser bra ut?" Sa jag förvånat. 

"Det har befruktats och vi kommer stoppa tillbaka det."

Jaha, vad betyder det? Ett dåligt embryo? Men varför skulle vi få det tillbaka? Tänkte jag.

Väl där så sa de att det var ett 3-celligt och mindre än 10% chans att det skulle bli något... Både läkaren och barnmorskan tittade medlidsamt på mig. Jätteroligt!! NOT

Jag började klaga och sa att om jag hade vetat att de skulle stoppa tillbaka ett dåligt embryo så hade jag bett om att få avbryta försöket och testa om jag kunde klämma ut fler ägg i höst ist. Så hon gick med på att ta upp mitt fall och kolla ifall jag kunde få ett nytt försök. 

Iallafall så ruvar jag nu... Och den här dramakomedin fortsätter i samma anda.

Spänningen är olidlig...

Ja förhoppningarna om att jag ska få tillbaka ett embryo imorgon är väl näst intill obefintlig. Dock är det rätt spännande ändå! Försöker se det som att jag lämnat in en lottorad. Det finns en chans på miljonen att vinna storvinsten. Bättre en chans på miljonen än ingen alls. Eller?