Jag ljög, jag drömde, jag segrade?

Var på någon slags återträff med ett gäng tjejer som jag umgicks med på högstadiet. Väldigt trevligt! Det uppdaterades vilt om vad som hänt de senaste 20 åren. Alla hade barn, såklart, och jag kände hela kvällen att snart kommer frågan jag helst inte vill ha. 

"När ska ni skaffa barn?" 

Fan! Hur ska jag komma ur den här rävsaxen tänkte jag, sväljer gråten i halsen och hör mig själv klämma fram "Jag tror inte jag vill ha barn..."

Och hoppades på att denna ofantliga lögn skulle accepteras enkelt. 

Efter detta utbryter det någon slags diskussion mellan parterna om huruvida jag minsann kommer komma med en stor mage om några månader (i wish) till en diskussion om att ALLA faktiskt inte behöver skaffa barn. OM de bara visste. 

Igår natt hade jag en så verklig dröm. Eller dröm var det inte riktigt, utan jag befann mig någonstans mellan sömn och verklighet. I det gränslandet hade jag en inre syn om en pojke, sisådär runt 5 år skulle jag gissa, med brunt halvlångt hår och fantastiskt vackra ögon. Dessa ögon som jag såväl känner igen. Min sambos. Jag förstod inte riktigt var denna syn kom ifrån men jag har fått för mig att det ÄR vår framtida son. En liten inre bild som har etsat sig fast på min hornhinna och får mig att sträva målmedvetet mot mitt mål. Ett barn.