Vägskäl, tårar och robotar

Så närmar sig det nya året med stormsteg. Inte trodde väl jag att jag fortfarande skulle vara barnlös 2014. Jag trodde absolut att vi skulle lyckas, kanske inte efter första eller andra försöket, men kanske tredje kunde man hoppas på eller i varjefall femte?

Och här sitter jag fortfarande på ruta ett efter 1,5 års krigande i ivf karusellen. Det har varit mycket kämpande i motvind, många tårar och nedslag. Men jag har rest mig på 9,5 varje gång. Även om det har varit nära att jag legat nere för räkning ett antal gånger. 

Så vad säger vi om framtiden då? Jo, jag har bestämt mig för att försöka få en second opinion angående en operation av min äggledare. Den ska väck! Annars blir det inga fler ivf. Det är ingen idé. Jag är helt övertygad om att det är min säcktuba som sätter käppar i hjulet för mig. Har gjort väldigt mycket research på detta. En blogg jag hittade, vars författare gjort resultatlösa försök i 13(!) år. En operation av två äggledare fyllda med cystor och sammanväxningar senare är hon nu gravid för andra gången inom ett år. Vilken kämpe! När jag hittade hennes blogg fick jag återigen hopp. Nu gäller det bara att lyckas få till en operation. 

Den 9e januari ska vi till ivf kliniken för starten av det tredje och sista försöket på KS. Då kommer jag fråga om en remiss till endometrioscentrum. Utan säcktuban kommer jag känna att jag har en chans. En stor chans att nå våra drömmars barn. 

Det finns olika sätt att operera på. Antingen genom titthål, men det har jag gjort och det gick inte att göra så mycket pga sammanväxningarna i buken. Så då finns det två andra tekniker: öppen bukkirurgi och robotkirurgi. Jag hoppas på det sistnämnda. Så sci fi att bli opererad genom en robot! 

Om att önska sig en Saab

På stan kollar man in den där gulliga bilen som åker förbi till och från. Kanske skulle man ta sig i kragen och skaffa körkort för att få köra runt i en sån! En dag bestämmer man sig: Vi ska skaffa Saab! 

Så man börjar övningsköra och läsa teori. Jaha det här går ju bra, kommer ha det där körkortet när som helst. Men tyvärr misslyckas man på första försöket, andra med. Nähe, det kanske inte var så lätt iaf? Jag kanske inte övar tillräckligt? Så man övar och läser. Tycker att nu måste det bara gå! Men nej. Läser teori med andra människor, en del klarar det på första försöket andra tar det några fler försök innan de lyckas. Jag sliter mitt hår, läser varenda rad till jag kan alla ord utantill i boken, övar tills jag somnar vid ratten. Men jag sitter fortfarande i samma teorisal. Jag kommer inte därifrån. Jag ser leende människor som åker omkring i sina Saabar. En sån som jag vill ha! 

Förtvivlad pratar jag med vänner om den där bilen jag så gärna vill ha. Men jag lyckas inte ens få körkort! Bil och körkort är det enda som jag kan tänka på just nu. Inget annat. Blir som besatt av tanken på att få köra runt den där lilla bubblan. En efter en får jag samtal och veta att det är andra som jag känner som också funderat på att köpa Saab och helt plötsligt har de fått körkort! Men vänta nu, det är väl min tur? Börjar bli riktigt stressad nu. Kan Saabarna ta slut? Fabriken kanske lägger ner? Måste skynda mig innan isåfall! Tillslut är det det enda jag gör, tränar och läser teori. 

Folk skickar bilder på sina nyinköpta Saabar och bara "Titta vilken fin Saab vi köpt!", "Att köpa Saab är det bästa vi gjort i vårt liv", "Saab är så fantastiskt att köra". VAFAN! Orkar inte se en Saab till nu. Vill bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och gömma mig från världen. Fly till en Saab-fri värld. Men det går inte. För varje dag måste jag gå ut, se dessa bilar överallt och dessa leende människor som kör omkring i dem.

16 orsaker att misströsta

Under 6 försök har allt som kunnat gå snett gått snett. Maximal otur. Men när oturen blir en rutin, är det fortfarande slumpen? Detta är vad som gått fel sedan vi började med att försöka bli gravida för 2.5 år sedan:

1. Efter 6 mån egna försök på uppmaning av min gyn får jag en tid pga oregelbundna blödningar där hon upptäcker en säcktuba på vänster sida. Remiss skickas till ivf och en första operation bokas. 

2. Efter en titthålsoperation på Sofiahemmet får jag reda på att allt nedanför naveln är en enda röra. Ingenting görs pga för stora risker för tarmen. Dock kommer de åt en liten chokladcysta på höger äggstock som de "försiktigt" avlägsnar. 

3. Får ingen behandling mot endometriosen efter operationen utan går flera månader obehandlad till första besöket hos ivf kliniken och endo. Får fritt spelrum i min mage. 

4. Har på familjeliv själv läst att det är bra att behandla endon med synarela och tar upp detta på första besöket med läkaren på ivf kliniken. Det går hon med på. 

5. Ivf 1 får hög dos menopur, som sägs ska ge mig fler ägg eftersom det var svårt att se de antrala folliklarna genom VUL. Det antogs att jag hade få ägg men enligt prover innan op har jag normalt AMH värde.

6. Ivf 1 resulterar i endast 3 ägg. Dock ett toppfint tillbaka men minus på td. 

7. Ivf 2 resulterar i endast 2 ägg och ingen återföring pga att de inte delade sig korrekt. 

8. Ett nytt AMH prov visar på en störtdykning från 1.3 till 0.34 på 6 månader! Min tidigare operation är troligtvis boven i det hela. När de tog bort cystan tog de även bort mina ägg :( varför blev jag inte varnad för detta?

9. Läkaren börjar diskutera äggdonation men vi vill göra ett sista försök med annan hormonmedicinering.

10. Läser på familjeliv att chanserna att lyckas med ivf minskar radikalt med säcktuba!? Varför har ingen sagt något?

Diskuterar med läkaren som säger att de inte ska göra något åt den. MEN om jag går vidare med ÄD DÅ är det viktigt att fixa den!?

11. Lyckas på nåt magiskt sätt klämma ut 9 ägg med nya hormoner. De hormonerna läkaren sa att det inte skulle bli bättre med!

12. Efter skriverier i tidningarna visar det sig att just den period när jag tog om mitt AMH värde var det något vajsing med deras reagenser så ALLA proverna visade mycket lägre resultat. 

13. Tar upp med flertalet läkare och barnmorskor ang mitt säcktubeproblem dock inför döva öron. Det är bara otur att inget embryo vill fästa i min livmoder säger man. 

14. Kontaktar Falun där de går med på att tömma tuban vid äggplock och köper ett 3-pack. 

15. Av någon outgrundlig anledning hittar de bara 2 ägg ur 7 äggblåsor trots bra östradiolvärden (som visar på fler ägg). Läkarna står som frågetecken. Får ett päronformat litet embryo tillbaka. Sött men nej, det gick inte.

16. Fet 3 Äntligen efter mycket oro att det inte skulle bli någon ägglossning får vi stoppa tillbaka de 2 kvarvarande embryona från frysen på KS men börjar blöda redan på ruvardag 6 :( trodde det var mens utan värk, men 1 vecka efter kom den med buller och bång. 

Nu är jag helt slut av alla negativa besked. Vet inte om jag orkar kriga mer. Själen värker efter en bebis att älska men psyket och kroppen har lagt ner. 

Vill ha barn men vägen är för krokig. Det ser inte ens ut som en väg. Jag får inte ens komma ut på vägen, jag går bara mot en vägg och hoppas att ett mirakel ska ske. Att väggen mirakulöst öppnar sig en dag och att jag får fortsätta gå framåt på den här, till synes, fruktlösa barnresan.

Blodet

Ja det stämmer, nej jag skojar inte. Idag gick jag upp som vanligt och satte mig på toaletten, gör min grej och automatiskt (så ivf skadad som man är) tittar jag lite nonchalant på pappret efter jag torkat mig och hoppar till. BLOD! Men va i helv*** inte redan!? Detta måste varit den kortaste ruvningen någonsin. Är bara på ruvardag 6 och redan över! Brukar ju ha en cykel på 30 dagar och är nu på dag 23 men helt plötsligt bestämde min kropp att det skulle vi minsann ändra på nu. Dock verkar jag vara befriad från mensvärk vilket jag inte är så van vid eftersom jag har endometrios.

På ett sätt är jag glad (hur konstigt låter det?) för jag slipper en veckas psykisk terror plus att nu kan vi dessutom göra den där resan i februari som vi längtat efter. Men det är ju klart, en bebis hade ju inte varit fy skam...

Tanken är snabbare än skuggan

Tycker så otroligt illa om att ruva. Hopp och förtvivlan som byts av om vartannat, känslor som bubblar upp till ytan. Man kan ju förstå hur det känns att leva som manodepressiv ett helt liv. Det är som att allt är svart eller vitt. Min hjärna kan spinna iväg i 180 från en sekund till en annan. Ett litet stick i livmodertrakten och innan den känslan försvunnit har jag redan hunnit tänka dessa saker i ultrarapid: 

-förslag på namn

-vem som ska vara gudmor

-vem som ska vara gudfar

-vilken slags barnvagn

-hur jag ska berätta om graviditeten för min sambo 

-att jag inte ska berätta för någon överhuvud taget på x antal månader

HUR är det möjligt att spinna iväg på det här viset undrar ni? Det undrar jag med. För när jag kommer på mig själv med detta ger jag mig en tankemässig örfil som väcker mig ur mitt dilirium. 

Ruvardag 4 är snart till ända och är idag bitchslappad x antal gånger.

1,5

Idag fick vi två embryon tillbaka eller rättare sagt en och en halv. Den ena hade tappat 2 celler men vi fick tillbaka den ändå. Embryologen kände igen oss och vi är mao nu officiellt stammisar på ivf kliniken. "Nu vill vi inte se er här igen!" Var det sista vi hörde innan vi gick ut från rummet. Det hoppas jag så innerligt också, men det är inget jag förväntar mig.

Nu är alla frysta embryon slut och jag måste säga att vi hade väldigt bra överlevnadsstatus på dem. Alla 4 överlevde men en tappade 2 celler. Ingen graviditet dock så de överlevde att frysas och tinas, men att överleva i min livmoder, det var svårare. 

En sak jag reagerade över var att det var blod på katetern när hon drog ut den. Blev så distraherad av det så jag missade att titta på skärmen när embryona var på plats. Men de ligger väl där inne hoppas jag. Barnmorska sa att man kan ha känslig livmoderhals och att den kan blöda lite. Jag har aldrig gjort det förut dock. Detta är försök nr 6. Helt galet.

: )