Ledsen

Har börjat blöda mer nu. Så mycket så jag måste ha trosskydd iaf. Känner att jag måste kolla upp detta innan vi gör vår sista ivf. Allt kommer troligtvis bli uppskjutet. Igen. Orkar inte mer motgångar snart.

Men för i helv***

Nu har det börjat komma rosa från fiffin när jag gör nr 2!? Har ju inte ens hunnit börja med mina Primolut-nor för de ska man börja med på dag 16 i cykeln. Kan det verkligen vara hormonrubbning om jag blöder innan ägglossning? Förstår ingenting och när jag googlar på detta symtom kommer det upp folk som fått missfall som börjar på detta sätt och såklart livmoderhalscancer. 

Med två fingrar kan man ju räkna ut att jag är ju iaf inte gravid så då återstår ju bara ett alternativ av dessa diagnoser :(

Och hela dagen igår försökte jag få en tid hos min Gyn och min ivf Gyn är ju som sagt på semester. Men det finns inga tider! Jag ska ju börja spruta vid nästa mens, men hur ska jag veta om det ens går när man redan börjat blöda? 

Nu ringde jag prick kl 8 och berättade allting om ivf och blödningen, då sa hon att jag fick ringa på måndag och att jag då kunde fråga om en akuttid. 

Jag har väntat 5 månader på att få sätta igång ORKAR inte vänta mer nu!

Blev också inspirerad av Libra att skriva något som är positivt varje gång så man inte bara fokuserar på det negativa :)

Så dagens positiva är: 

Det är fredag! Då brukar det vara skön stämning på jobbet. Och imorgon är det planerat en middag med vänner som inte heller har barn (än). Sen har jag börjat kolla på en serie som heter "Jordskott" på SVT och den är faktiskt rätt spännande! :)

Skicka iväg sin mens?

Alla mina underlivsproblem har fått mig att fundera på att skicka iväg mitt mensblod för analys i Grekland. De har tydligen experter därborta som kollar bakterier, svamp och dylikt för ett par tusen kronor. Så idag stod jag på Apoteket och höll i en menskopp. Perfekt sätt att samla in blodet på! Någon som använder menskopp? Är det lätt och är det helt tätt? Jag blöder rätt mycket så känner mig skeptisk. 

Äggstocksmolandet håller i sig och inatt blev jag tvungen att ta en alvedon för att få sova. Pillerknaprandet har även fortsatt under dagen. 

Trivs så himla bra på jobbet just nu också. Alla är så snälla och trevliga och idag fick jag en present från min gamla chef som var värd 2000 kr(!) Skickade ett sms och frågade om det blivit nåt fel men tydligen var det en present. Otroligt generöst måste jag säga. Jobbet håller mig på fötterna dessa tider. Är tacksam för att jag kan och ffa orkar gå till jobbet, för vet att många inte gör det. Dessutom måste jag dra in pengar så eg har jag inget val för som konsult får man ingen sjukpenning.

Men iaf mensblod ----> Grekland. Någon som testat?

Onda äggstockar

Ja, det molar, nyper och gör ont så jag har svårt att sova. Det känns precis som jag är mitt uppe i en ivf behandling på dag 10 med Gonal-f. Men det är jag inte, så varför har jag så mycket känningar? Snälla låt det vara äggstockarna som vaknar till liv. För nästa behandling ligger runt hörnet och jag vill gärna få ruva en sista gång med mina egna ägg, ett fint sådant. Vill gärna ha ett litet plus också men det är nog för mycket begärt. 

Har dessutom börjat rasa i vikt. Byxorna sitter inte längre kvar utan hasar sakta söderut. Antar att det var Synarelan som gjorde att jag gick upp. Vill helst inte gå under 50 kg strecket igen, men nu vet jag iaf hur jag ska hålla vikten uppe :) 

Det är mycket nu!

Idag ringde Gyn upp mig och vi bestämde att jag ska börja med Primolut-nor den 3:e mars och äta i 10 dgr för att slippa mina mellanblödningar, få en bra mens som blöder ut all gammal slemhinna, och bygga upp en helt ny fin inför sista ivf:n som blir nästa månad! Halleluja! Trodde aldrig den här tiden skulle komma. 5 låååånga månader har snart gått och jag har nästan blivit knäpp på kuppen. Och på det fick vi en kallelse till återbesök inför ÄD! Vi får räkna vår kötid ifrån den sista återföringen vilket var i juni förra året. Vet inte exakt hur långa köerna är för ÄD men uppfattade det som runt ett år när jag pratade med kuratorn i telefon. Så om vi har riktig tur får vi göra vårt försök precis innan eller efter semestern i sommar. Kan inte fatta det ännu, men det kan vara vår chans till ett barn. På riktigt. Inte med mina låtsasägg som vi tragglat med i alla år. Inte ETT enda har fastnat vilket är ett f*cking skämt! Först kunde de inte fastna pga säcktuban. Sen när den var borta blev äggen för dåliga. Ett moment 22 på ett annat. Det är som att det inte är meningen att vi skulle få ett barn. Som att naturen jobbar emot allt vad det kan? Men nu ligger vi steget före, en ung tjejs ägg in i min kropp. BOM! (=baby)

Äggdonationstankar och frågor

Vaknade tidigt imorse med återkommande kramper i magen. Förstår inte riktigt vad det kan vara men igår kväll tog jag Dyxofermen på tom mage så funderade på om det kunde ha något samband. Iallafall sjukskrev jag mig idag OM det skulle vara magsjuka så idag har jag haft massor av tid att tänka på just detta med äggdonation.

Det är lätt att bara kasta sig in i saker när man är desperat utan eftertanke, har jag märkt, de här barnlösa åren. Hela tiden vill man vara på "G" med nästa behandling och planering. Vakuumet där mittemellan är det man fruktar mest av allt. Men här är mina tankar om äggdonation:

Positivt

* Större chans för oss att faktiskt få ett barn
* Det kommer vara min mans genetiska barn
* Jag kommer få uppleva en graviditet
* Barnlösheten och att känna sig utanför samhället kommer vara ett minne blott
* Ett nytt liv väntar oss!
* Jag vet att jag kommer älska det lilla barnet över allt som finns

Negativt

* Barnet kommer inte ha några likheter med mig (om det är negativt eller positivt vet jag iofs inte)

Det positiva överväger ju såklart det negativa eftersom jag troligtvis ändå aldrig kommer kunna få ett genetiskt barn, men det finns också en oro inför situationer som kan uppstå när ett barn inte är lik sin mamma. Att tex bekanta som man inte känner så väl, som inte vet om äggdonationen, kommenterar och undrar varför barnet är så olikt mig utseendemässigt. Hur hanterar man det? Är det bäst att bara vara helt öppen med det inför alla som undrar eller låtsas man som att det regnar? Jag tycker att folk i allmänt egentligen inte har med det att göra, men om det blir så tydligt att det inte är mitt genetiska barn? Jag kommer ta upp dessa frågor med kuratorn, men vill framförallt höra från andra som fått barn genom äggdonation och hur de har tänkt kring detta och om det uppstår situationer som man kanske inte hade tänkt på innan? Berätta gärna isf.

Bloody Valentines day

Japp, mer blod. MYCKET mer blod och mensvärk. Så det var nog mensen som kom igång igår. Tur att jag hann med undersökningen i fredags! De här månaderna flyger verkligen förbi. Det är skönt att tiden går fort när man väntar, men det är även lite stressande när det gäller det övriga livet. Min sjuke vän som inte har alltför lång tid kvar bl a. Där vill jag bara att tiden ska gå i ultrarapid så h*n får så mycket tid som möjligt. Nästa mens börjar jag med Gonal-f. Helt sjukt att det gått nästan fem månader!

Nu gör mannen iordning ett bad till mig och sen ska vi gå en långpromenad hem till svärmor på mysmiddag. 

Tänker på er alla som kämpar. Unna er saker för själen ofta <3

Bloody friday the 13th

Idag hade jag tid hos Gyn för att kolla upp mina mellanblödningar. Jag uttryckte min oro för att ivf försöket i mars skulle flyttas fram pga av detta. Han tittade med ultraljudet och såg att jag hade haft ägglossning och en tjock slemhinna. Inget såg konstigt ut och han trodde att jag har obalans i hormonerna men fick för säkerhets skull en antibiotikakur med Doxyferm. Och så planerade vi in att lägga en kur med primolut-nor (progesteron) inför nästa mens för att förhindra mellanblödningar och att blöda ut gammal slemhinna för att kunna bygga upp en ny fin! Så himla lättad gick jag därifrån, att han lyssnade och att vi fick en plan. 

Sen ringde de från Karolinska angående äggdonationen och på måndag ska vi boka en tid hos deras kurator för att först bli godkända som äggmottagare! Äntligen rullar bollen! Wiee!

En bra dag!

Ångestnatt som blev en rolig jobbdag med flera skrattattacker. Välbehövligt och i sista sekunden på randen till ett nervöst sammanbrott. Även om min närmsta kollega gömmer en bebisbubbla under tröjan som hon inte tror någon märker. Nu gräsänkekväll på soffan med Bridget Jones dagbok och en kurrande katt på bröstet. Livet, när det är som bäst. Sug på den småbarnsföräldrar! :D 

Mitt oberäkneliga underliv

Ja, det fortsätter och ökar. Nu måste jag ha trosskydd och blodet droppar när jag går på toaletten. Blir galen snart! Hur mycket motgångar ska man orka med i det här barnmakeriet egentligen? Har haft konstanta problem med mitt underliv de senaste åren. Bakteriell vaginos, svampinfektioner, urinvägsinfektioner, hpv infektion osv. Ätit oräkneliga kurer med antibiotika men ändå kommer det tillbaka... Och nu detta blodet som aldrig vill sluta droppa. Bryter ihop snart! Nu fattas det bara cancer som kronan på verket så kan alla gå hem och lägga sig sen. Godnatt.

Blöder igen!?

Samma visa som förra månaden har jag börjat blöda runt ägglossning igen. Fattar inte vad det kan vara... Det enda jag kan komma på är att det har börjat efter jag gjorde hydrosonografin av livmodern. Kanske en infektion? Tog tag i det och bokade en tid hos min gyn nästa vecka. Vill inte riskera något inför den sista IVFen. Även fast det inte är så stora chanser vill jag att den lilla chans som finns ska få de bästa förutsättningarna. Ett värdigt avslut på en lång kamp helt enkelt.

En bitter kvinna är en arg kvinna

Har en liten svacka just nu i det psykiska måendet. Tyckte att det har varit lättare i ett par månader, men den senaste veckan har ångesten varit påtaglig och jag har fått tvinga tillbaka gråten till och från. Blir gråtfärdig bara av att tänka på något som har med barn att göra. Lättirriterad och arg för småsaker till mannens stora förtret (förlåt, älskar dig). 

Min dödssjuka vän har haft några upp och nergångar på senaste. Stressen och pressen är påtaglig av att konstant vänta på någons bortgång. Hjärtat värker av vetskapen att aldrig mer få träffa min vän, att hen bara ska försvinna. Idag fick jag dock en insikt som fått mig att se det ur ett nytt perspektiv och ger mig ett inre lugn. 

Jag tänker att en person som dör är som en heliumballong som plötsligt spricker. Det som är inuti återförenas med "alltet" och flyter ut bland oss, blir en del av oss. 

Försvinner aldrig. 

När katten går in i garderoben

Om man har haft ett sjukt djur någongång så vet man att dessa gömmer sig när de mår dåligt. Det är en gammal instinkt att gömma sig för rovdjur för att få dö ifred (eller slicka sina sår och återhämta sig). Lustigt nog är mitt nuvarande beteénde väldigt likt ett skadat djur. Jag gömmer mig för omvärlden och ångesten är MITT rovdjur som lurar runt hörnen, listigt utklädd till en Urban Jungle eller Bogaboo. Och när de nyförlösta kvinnorna väller in på jobbet för att visa upp sina underverk åker skygglapparna upp. Med ett snabbt leénde och kaffekopp i högsta hugg ursäktar jag mig till köket och gestikulerar "kaffesugen".

Har fortfarande inte fått någon kallelse från sjukhuset för att diskutera äggdonation så för ett tag sedan ringde mannen och frågade hur det gick. Det var då vi fick veta mitt nya AMH-värde och vi skulle även få en tid för besök, men icke. Nu är det bara 1,5 månad kvar till det sista ivf-försöket. Och denna väntan gör mig tokig. Försöker fylla mina dagar med jobb, lite träning och god mat. Framför Hemnet drömmer jag mig bort till små kalkstensstugor på Gotlands kust. Helst något invändigt renoveringsprojekt som jag kan lägga min tid på... Eller resor till varma länder, spännande kulturer och nya smaker. Att få leva igen och inte bara sitta och vänta i detta gråa slask på att livet ska börja... Ibland fantiserar jag om att jag bara springer rakt ut, tar sats och hoppar från balkongen.

En positiv sak är att jag får ha kvar jobbet fram till sommarn :)