Turbulens, storm och kraftiga vindar

Det här året måste ha slagit något slags rekord med tanke på allt som har hänt. Vi kan ta det i kronologisk ordning för enkelhetens skull. 

1. Vi slår slag i saken efter att ha gått med i två adoptionsförmedlingar och gifter oss! Lycka!

2. En helt fantastisk resa till paradiset i en månad mitt i den mörkaste årstiden och vi kommer tillbaka fulla av energi och hopp om att 2014 är VÅRT år. Året då vi kommer bli föräldrar!

3. Nedskärningar gör att mannen förlorar sitt jobb efter 5 år :(

4. En lyckad operation genomförs och min vätskefyllda äggledare tas bort. Jag är nu officiellt steriliserad och redo för IVF. 

5. Ett IVF försök hinns med precis innan sommarstängningen men bara EN äggblåsa. Ett litet ägg plockas ut och befruktas och vi får tillbaka ett riktigt dåligt embryo som inte blir någonting...

6. Efter sommaren gör vi ett nytt försök i Falun som ser ut att gå lite bättre, men inte heller då blir det något topp-embryo tillbaka utan ett som inte ville stanna hos oss utan mensen kommer precis som vanligt. 

7. Min älskade vän får en dödsdom. En kronisk sjukdom. Gråter dag och natt och glömmer bort allt annat. 

8. En undersökning av livmodern genomförs på Sofiahemmet med misstanke om polyper men allt ser bra ut. 

9. Även jag förlorar mitt jobb så vi riskerar att båda stå utan vidare inkomst :(

10. Julen är här! Äntligen ska vi få mysa och äta god mat. Men som tidig julklapp får vi båda varsin vinterkräksjuka av jultomten. Tack tomten!!!! 

11. Jag får ett samtal från en gammal chef som erbjuder mig jobb under våren! :-D

Nu är jag helt matt efter detta turbulenta år. Nästa år hoppas jag blir ett stabilt år, sa jag till mannen och han kunde inte annat än hålla med. Och allt som snurrar runt i mitt huvud idag är ett citat jag en gång läste men inte lade så stor vikt vid. 

"Life isn't about waiting for the storm to pass. It's about learning how to dance in the rain."

Alla dessa "tänk om"...

På Flashback finns en tråd som heter "Den värsta fysiska smärtan du upplevt" där folk listar sina mest horribla upplevelser. Ben som går rakt av, märgpipor som sticker ut genom skinnet, gallstensanfall, urinstenar stora som hönsägg osv. I den tråden har någon skrivit rakt upp och ner "mensvärk". 

Jag antar att den personen har endometrios. Min mensvärk är definitivt uppe bland topp tre på smärtskalan. Jag har haft kramp i gallgångarna en gång och mitt knä har hoppat ur led och den smärtan var värre men kortare då jag av ren reflex slog tillbaka knät på plats igen. Men det är de enda. 

Först av allt brukar magen balla ur. Jag springer mao på toaletten stup i kvarten någon dag/dagar innan mensen börjar. Sen brukar jag nästan ALLTID vakna på natten eller riktigt tidigt på morgonen av att det spänner i hela nedre delen av magen och i alla dessa år lurar mitt halvsovande "jag" mig själv att det "visst kommer gå över". Och sådär håller det på tills jag får en käftsmäll av en värk som stegrats successivt under några timmar till nivåer där det känns som någon ordagrant kokar mina inre organ i magen och rör runt med en slev. Jag sätter mig upp, kräkfärdigt och vimmelkantig stapplar jag, stönandes av smärta, ut i köket för att desperat proppa i mig piller. Vad som helst duger i denna stund kan jag lova. Helst flera av varje sort och så starkt som möjligt. I det ögonblicket när smärtan skär genom kroppen tänker man inte logiskt. Sen fortsätter denna skärseld i flera dagar. Ja, så har det sett ut en gång i månaden för mig i många år. Jag lärde mig leva med smärtan. 

Jag kommer ihåg när jag var runt 23-24 och det onda nådde såna nivåer jag aldrig upplevt då. Jag satt på golvet hemma och fick kraftig frossa av smärtan och mina läppar var kritvita. Min dåvarande pojkvän ringde ambulansen. Men samtidigt som han pratade med personen på 112 så började värktabletten verka och jag bad honom lägga på luren. 

Det är värktabletterna som har hjälp, men även stjälpt mig. Jag har reagerat bra på smärtstillande vilket har varit skönt i stunden. Men det har tyvärr bidragit till att det tog så lång tid för mig att få en diagnos och hjälp. Om jag hade fått diagnosen tidigare hade endometriosen kanske aldrig hunnit sätta sig på tarmen. Tarmen som ger mig extrema trängningar med blod och slem. Den kanske aldrig hade hunnit ge mig alla dessa sammanväxningar i buken. De sammanväxningarna som blockerade mina äggledare. Den kanske aldrig hade gått så långt att jag blev tvungen att operera bort chokladcystor från min äggstock. Äggstocken som krympte ihop och slutade producera nya ägg. 

Om jag hade fått diagnosen tidigare så hade jag kanske varit mamma nu. 

Mensen är här. Jippi.

Bitter Barnlös B*tch

Har mått lite bättre de senaste månaderna. Jag har tagit bort alla sociala medie-appar och väljer mitt umgänge lika noggrant som en hönsmamma väljer dagisplats åt sina barn. Det verkar funka för mig. Däremot känns det lite ensamt ibland för det är ganska mycket jag drar mig undan för. Men det är viktigare att inte rasa ner i det där mörka hålet igen. Med flit satsar jag mest på aktiviteter jag vet att småbarnsföräldrar har svårt att genomföra. Som bio, restaurangbesök. Njuter av långa sovmorgnar på helgerna, podcastlyssning i bubbelbad. Försöker se det positiva med att vara barnlös. Inga måsten utan kan bara sådär en fredag bestämma träff med vänner på en bar. Vilket jag gjorde för första gången på lääänge i fredags. Såklart skulle den tjejen dit som jag skrivit om förut. Hon som blev mamma för ett halvår sen och aldrig kunde sluta prata om sin graviditet med mig och som aaaldrig skulle kunna tänka sig donera ägg (vem har frågat henne?) osv. Såg framför mig hur jag hamnar bredvid henne och blir tvungen att titta på otaliga bebisbilder hela kvällen, fick lite second thougts ifall jag skulle gå, men bestämde mig för att åka iaf trots iskallt regn. Och vad är det människan slänger upp det första hon gör i mitt ansikte? Jo, bebisbilder, bebisbilder, bebisbilder! Bebisen åker shoppingvagn för första gången, bebisen myser med pappan, bebisen sover, bebisen badar i en balja osv osv. Alltså hur kan en människa vara så taktlös? Hon vet om mina problem men har inte under dessa år frågat mig EN enda gång om hur jag mår? Men jag har suttit och lyssnat på hennes självupptagna (lite enerverade malliga) babbel om sin graviditet och nu bebishistorier till leda. Ibland vill jag bara ta henne åt sidan och säga till henne exakt vad jag tycker. Men jag är inte tillräckligt nära med henne för att känna att det är värt det. Dessutom kan det tas fel. Så jag bet ihop och log, försökte visa mig ointresserad "den har jag sett" men då slängdes en ny bild upp istället. Gah! 

Mvh

Bitter Barnlös B*tch

IVF utan hormoner

Har nog skrivit om detta förut och inte kunnat släppa tanken på detta. På Sofiahemmet i Stockholm erbjuder de ett ivf protokoll helt utan hormoner som för mig, utan äggledare, är rätt lockande eftersom jag inte kan göra några "hemmaförsök" mellan ivf:andet. Det går helt enkelt ut på att man följer den naturliga cykeln och plockar ut det/de enda äggblåsorna man själv har. Sen befruktas de som i en vanlig ivf och återförs. Detta har visat sig, i olika nyare studier, att vara om inte lika mycket så mer effektivt som en full ivf för sk "poor responders" med alla hormoner som det innebär. De tror att den belastning som dessa monsterdoser av hormoner man får som poor responder påverkar äggen negativt. Speciellt om man är äldre. Därför är jag rätt sugen på att testa detta men det kostar fortfarande mycket pengar... Runt 18000 om jag inte missminner mig. Funderar på att försöka få till detta innan mitt sista ivf som inte kommer bli förrän i mars. Någon som har gjort detta eller vet någon som testat?

Livet suger! Nej det är underbart!

Så blev det dags för undersökningen imorse. Gynekologen tittade i datorn och sa att de inte kunde ge bedövning där och att det var en konstig remiss. Ah men det var väl väntat. Varför ska saker gå lätt när det kan vara krångligt? Såg framför mig hur jag fick en ny remiss och ytterligare väntetid. Men gynekologen gjorde ett försök iaf och efter mycket om och men så genomfördes hydrosonografin. Det fanns inget därinne. Allt såg alltså bra ut. Är inte så van att få höra de orden så det kändes som en oerhörd lättnad. Inga fler operationer!  Han hittade två misstänkta endometrioscystor i min högra äggstock, den andra såg bra ut. Yeay! Nu kör vi! Eller nej det gör vi inte alls för vi måste vänta till i mitten av MARS! Hade ju funderingar på att betala en ny hemortsgyn men fick ett jäkla bakslag förra veckan. Tyvärr läggs min avdelning på jobbet ner och det innebär att jag blir av med mitt älskade jobb :'( Har stormtrivts där i nästan fem år så det känns som en knytnäve i magen. Jag började avancera och fick mycket cred för det jag gjorde och har haft så otroligt roligt! Ett drömjobb helt enkelt! Så efter nyår är jag arbetslös... 

Negativa besked duggar lite väl tätt för tillfället och jag ska inte sticka under stolen att livet är en aning tungrott just nu. Så fick man ett gravidbesked samma dag och då kände jag bara... Skjut mig någon! Men i slutet av dagen är jag härdad. Man blir det när man lever i konstant smärta. Så jag har lärt mig att le mellan tårarna och uppskattar varje dag jag får med min älskade vän som kämpar för att få leva! Glädje och smärta i ett enda stort virrvarr och där står jag nu. 

Livet: Ett så fantastiskt, underbart, äckligt, vidrigt, horribelt tillstånd.