Hydrosonografi

...om två veckor. Yes! Ett steg närmare...nånting :-D Ska bli intressant och se vad man kan lägga till i sin infertilitetslista den här gången (jag vet, sjukt bitter hehe). Nej, men hoppas de inte hittar någonting för då svimmar jag. Nästan så jag hoppas att det är mina ägg som är värdelösa. Är så himla rädd för cancer. För det betyder ju att jag måste operera bort allt. Och då kommer inte ens äggdonation vara ett alternativ.

Läser i lite bloggar om tjejer som precis börjat sin ivf resa som nojjar över att ivf inte kommer fungera för dem. Vill bara säga att glöm bort det! Faktum är att de flesta som håller på med ivf faktiskt får sitt barn tillslut. Anledningen till att man kan läsa flera bloggar där det inte (ännu) fungerat är pga att vi, efter många och långa år av behandlingar, behöver en ventil. Därav bloggarna. Den största andelen som lyckas direkt med ivf börjar aldrig ens blogga! De hänger på forum som Familjeliv eller Min bebis, blir gravida efter 1-3 behandlingar och lever familjeliv. En värld låångt bort från allt vad ivf-bloggar heter. Den här bloggen kom inte till för att skrämma upp ivf rookies, blir uppriktigt ledsen när jag tänker att det skulle kunna vara så. Den här bloggen kom till av högst personliga skäl, ett ställe för mig att bearbeta alla jobbiga känslor som infertiliteten innebär. Så jag inte skulle bli galen. Och jag tror att det har hjälpt. Det var åtminstone det mina vårdare påstod när de släppte ut mig från psykvården :-P

Skäller ut Gud efter noter

Den senaste veckan har jag tillbringat varje ledig stund med att förbanna Gud. Gett hen den ena utskällningen efter den andra. Det kanske hjälpte, för likt ett mirakel har min väns läge stabiliserats. För en vecka sedan såg det mörkt ut. Riktigt mörkt. Typ lever-h*n-några-timmar till-eller-inte mörkt. Men tyvärr är det en progressiv sjukdom och ingen vet hur lång tid h*n har kvar... Jag vill vaka konstant vid min älskade väns sida, men det går inte. Måste arbeta. Dra in pengar. Betala ny hemortsläkare, körkort, utgifter. Jobbar 6 dagar i veckan nu...sen lite hemmajobb kvällstid på det och ta hand om min sjuka vän. Hjälpa till med mediciner, mat, tillskott, sällskap osv. Sen ska man ju vara en bra fru också. Hur nu det går ihop... 

Ville bara säga hej, så ni vet att jag lever. Väntar fortfarande på remiss till hydrosonografin(?) av livmodern. Men jag lever! (tror jag)

Det oundvikliga

Ibland händer det saker i livet som gör att prioriteringarna ändras om helt. Just nu är det en sådan tid. Tanken på barn känns sekundärt. IVF känns sekundärt. Allt jag känt de senaste tre åren har kollapsat och betyder knappt någonting längre. Det är en konstig känsla, för min barnlängtan har (och är) så otroligt stark. Men inte idag, och inte i morgon. En annan sorg har tagit över. Att man aldrig kan lära sig uppskatta det man faktiskt har! Så ledsen, så ledsen.... 

AMH och nya vägar

Idag gick jag och tog det där AMH värdet som KS ville jag skulle ta innan vi fick ställa oss i kö för ÄD. Ska bli spännande att höra hur det ser ut den här gången. Första gången låg det på 1,3 och sex månader efter var det nere på 0,34. Om det sjönk så kraftigt på ett halvår lär det ju ligga på minus efter två år. 

"Ditt värde är nu nere på -4,3 pmol". 

Sen har jag läst att man måste få ett godkännande från en psykolog för att få göra ÄD så inte det stackars barnet hamnar hos någon galen psykopat. 

Iallafall är det skönt att ha satt igång processen, har ju hört att det är rätt långa väntetider. Det som är positivt är att man får tiden till godo som man har varit under behandling och det är ju tre år snart, så har vi tur behöver vi inte vänta allt för länge. Men en donator måste ju matchas med mig och det kan ju kanske ta tid. Jag har ju inte supervanligt utseende då jag inte är helsvensk.

Men nu har jag hunnit smälta gårdagen och jag börjar luta åt att faktiskt betala en ny hemortsläkare för att hinna göra det sista försöket och mannen håller med. Fem månader är så lång tid! Tänk om det krockar med ÄD:n tänker jag? Men allt hänger ju på hur det ser ut i livmodern. Om något fel hittas där så måste ju det åtgärdas allra först och sånt tar ju också tid. Tid, tid, tid... Så evinnerligt trött på att vänta!

Vänta i fem månader?

Nej, fick inga svar idag om polyper. Gynekologen lyckades inte föra upp instrumentet i min livmoderhals (gjorde svinont!) så nu är en remiss skickad till sjukhuset så jag kan få bedövning. Tyvärr kommer det dröja och tidigast nästa månad kan jag få en tid. Sen räknade vi lite på när jag kan starta nästa försök. November blir för tidigt, december/jan har Falun julstängt och sen åker min distansgyn bort i två månader och kommer inte hem förrän i mitten av mars. Alltså FEM månaders väntan för nästa ivf! Herregud jag lär klättra på väggarna. Jag är 37 år jag har inte tid att vänta dessa perioder. Det jag kan göra är att punga ut 6000 kr extra och hitta en annan distansgyn, men det känns surt då jag redan betalat min gyn. Men fem månader? 6000 kr för att behålla mitt förnuft är ändå en rätt liten summa. Hur hade ni gjort? Gah! Vem har två månaders semester eg?

Fight like a girl! (pepp till mig själv)

Den lilla krigaren har vaknat upp igen. Jag försöker lägga känslorna åt sidan och se på situationen som en känslokall person. Ibland bryter en tår (eller två) igenom och det är ok! Men det går inte att leva i konstant sorg dygnet runt. Då tar man livet av sig, förr eller senare. Gråt ut, stäng av och fortsätt slåss. Om du backar ett steg måste du ta två steg framåt. För framåt ska vi. Akta dig nu kommer jag. 

Idag ska jag spola livmodern med koksalt för att leta efter polyper och annat läskigt. Hoppas det ser ok ut annars kommer jag f*n bli förbannad på riktigt.