Alla goda ting är tre?

En av mina närmsta vänner är gravid. Hon och jag har hängt rätt mycket den senaste tiden. Hon hade varken man elr barn och jag, som ni vet, inga barn. Men så träffade hon en man, och efter första ägglossningen var hon på smällen. Ouch. That hurt. Inom tre månader hade hon skaffat man, blivit med barn, köpt radhus och fått två bonusbarn. TRE månader. 

Jag har försökt bli på smällen i TRE år. 

"Lyckan kommer fortare än du tror"

Hade en dröm för några nätter sedan. Att jag är tillbaka i min barndomsstad, går i sagolika, enorma, underjordiska alléer. Drömmen var så stark så jag googlade alléers mening i drömmar. "Lyckan kommer fortare än du tror". Slänger mig runt halsen kring varje positivt tecken jag ser för jag behöver dem! För jag orkar inte leva såhär länge till... Jag isolerar mig från  gravida/bebiskånkande vänner. Och det är typ alla förutom...två? Varav den ena jobbar utomlands. M a o mitt sociala liv är just nu i botten. Men vad ska jag göra? Det funkar liksom inte att umgås med gravida för det enda de vill prata om är bebisar, gravidkrämpor, barnvagnar, barnkläder och jag FÖRSTÅR det. Det är som att alla pratar om att springa marathon medans jag sitter i rullstol. Vill använda benen men tyvärr bär de inte mig. Men i höst, så ska jag till KS och de ska hjälpa mig att gå!

Outsider

Maj har varit en händelserik månad på bebisfronten. Ja, inte på min front då, utan flera vänner och bekanta har fött nu i dagarna och några gravidbesked har ploppat fram här och där. Det känns jobbigt på flera sätt, inte bara för att man längtar ihjäl sig för egen del, utan för att det känns som att man inte riktigt är med i det "normala" samhället. Jag kan väl kalla mig en barnlöshetens zigenare. Jag märker hur människor runt omkring en inte riktigt vet hur de ska hantera min barnlöshet. Fick en konstig (dock välmenande) kommentar av min mans kompis, som kom gående med barnvagnen under sin pappaledighet, där han klappade mig på axeln och sa att han hoppades att det skulle lösa sig. Eh tack?

Det jobbiga är att jag inte ens själv vet hur jag vill bli behandlad. Orkar liksom inte umgås med vänner som är i den där bebisbubblan som folk verkar hamna i när de är alldeles nyförlösta (läs: bitter). Jag hör hur mitt hjärta piper till och krampar, som en döende fågelunge, för att sedan skrumpna ihop till en hård, svart nöt och *poff* så var det bara aska kvar.

Den där j**la askan. Om den bara kunde stanna kvar i det tillståndet, om jag bara kunde slippa känna. Men likt fågel Fenix som reser sig ur askan, så uppstår hjärtat åter för att bli krossat igen och igen och igen och igen och igen...

Kom till mig nu.

Planering inför kommande IVF

Så, nu när äggledarna är borta och inte kan störa mitt nästa försök, tänker jag göra allting rätt den här gången. Genom samlad erfarenhet av försöken innan så kommer det se ut såhär:

1. Äta CO Q10 för att förbättra kvalitén på äggen
2. Träna lagom mycket
3. Folsyra
4. Akupunktur
5. Ekologisk mat
6. Babyaspirin under stimulering
7. Gonal-f 300 ie + Menopur 150 ie
8. En kur antibiotika innan plocket för båda
9. Be till högre makter

Dessvärre, måste jag säga att det finns studier som tyder på att det är svårare att få ut ägg efter en salpingektomi (borttagning av äggledarna). Men jag hoppas att jag får ut ett par stycken iallafall. Annars får vi fortsätta på vår resa med äggdonation. Har en mycket spännande höst framför oss :)

Att samla styrka

Jag kan säga med handen på hjärtat att barnlöshetens tid har varit ett styrkeprov utan dess like. Med risk för att låta som religiöst dravel, men de säger att vid svåra tider vänder sig människan till Gud. Jag har i mitt liv, till och från, varit rätt religiös. Inte på ett kristet sätt, men det andliga har ändå fascinerat mig på många plan. Och just då i tider jag haft det jobbigt och av förklarliga skäl vänt mig inåt för att rannsaka mig själv. På Fria kanalen ekade Prem Rawats ord ur högtalarna här om kvällen. Jag har alltid tyckt om att lyssna på honom och har kommit fram till att mannen har en poäng. Allt handlat om att känna tacksamhet, på det sättet finner man lyckan. För att nå dit har jag kommit fram till fem saker som jag ska följa: 

1. Varje andetag är ett under. 

2. Leta inte utåt, se inåt. 

3. Glöm aldrig dina talanger. 

4. Din räddare du har väntat på, är du själv. 

5. I varje droppe finns en ocean. 

Tacksamhet, otroligt svårt att känna när man bara tycker att livet är orättvist. Men jag ska göra mitt bästa.

Kondom, djävulens påhitt?

Har stått i kö för adoption i ett halvår nu och får trevliga nyhetsbrev med information från föreningarna. Det som slår mig är hur otroligt lång tid det faktiskt tar för en adoption att gå igenom. Vägen tills man håller i sitt barn känns som en oändlighet och en dag, typ. Snittet verkar vara 4-5 år sammanlagt från det man blivit medlem pga långa köer och få barn från länderna (0-2 år). 

Hur kan det vara så? Jag menar, med ALL hjälp man kan få idag genom IVF, äggdonation, spermiedonation, ja tom embryodonation och surrogathjälp. Borde inte köerna minska istället? Flera länder som tex Indien har stoppat utlandsadoptionerna (med reservation för SN= special needs) så det drar väl ner snittet på barn som behöver ett hem antar jag, men hjälpen vi får idag borde väga upp det kan man tycka. Kanske är det tvärtom, är det VI som blivit för infertila som gör att barnen inte "räcker till"? Eller så antar jag att folk äntligen börjat använda preventivmedel. Kondom, ett satans otyg för oss infertila :)

Vändningen (tillbaka till livet)

Snurrig och svag i kropp, men i sinnet är jag på topp! 

Något hände efter operationen. Sakta har livet och hoppet sugits tillbaka i mitt system. Dessa äggledare som har varit i mina tankar ständigt gjorde mig matt. Oron över operationen, att den skulle misslyckas, gjorde mig matt. Jag har läst för mycket på nätet om fall som mig och jag har vetat instinktivt att om de inte åtgärdas, då kommer jag aldrig få mitt lilla plus. Men det gick! Och nu känner jag mer hopp än någonsin. 

Idag ringde jag reproduktionscentrum och frågade om de trodde att jag skulle hinna med ett försök innan sommaren. Men sköterskan tyckte att kroppen måste läka och vila innan. "Men vi kan boka en läkartid nu innan så vi kan planera uppstart när vi öppnar i augusti" lade hon till när hon hörde hur besviken jag blev. Oh well, psykiskt är jag så redo man kan bli. Jag menar, jag har stått i dessa startgropar i ca 2,5 år nu. Jag spritter av energi och vill bara iväg nu, ut på banan och göra mitt livs lopp. Nu när säcktuban är borta är de motståndarna jag har kvar; min endometrios, min barnlöshet, min rädsla, min sorg och min ilska. 

Dom har inte en chans, den här gången kommer jag att vinna.

Det som göms i snö...

Ligger hemma på soffan och har varit här sen jag kom hem, förutom några turer till köket. Operationen var som sagt lyckad. Helt otroligt, jag var så beredd på att det skulle bli för riskabelt (livsfarligt! eftersom min gamla gyn på Sophiahemmet sagt det). Är rätt mörbultad, förutom snitten på magen så har jag blåmärken på armarna, i ansiktet och fläskläpp(!?). Jag har helt plötsligt blivit allergisk mot morfin så jag har kräkts rätt mycket och haft otroligt ont över diafragman och upp över axlarna. Råkade skratta till och den smärtan som sköt upp över bröstet och upp över axlarna var INTE skön kan jag säga. Kan beskriva det som att någon sticker knivar in i hela området på en och samma gång. Fick panik! Letade i garderoben och hittade ett resårskärp som jag drog åt runt diafragman som höll allt "på plats" och det hjälpte! Jag kunde varken slappna av, luta mig bakåt i soffan eller ligga ner så jag satt med rak rygg på soffkanten, framåtlutad hela dagen efter operationen. När kvällen kom började jag fundera på hur eller om jag överhuvud taget skulle kunna sova. Jag bullade upp massor av kuddar över täcket så jag satt upp nästan helt med överkroppen och lyckades faktiskt somna av utmattning och sov hela natten. När jag vaknade upp hade smärtan under bröstkorgen lagt sig som tur var.

När jag vaknade upp efter operationen letade mina händer sig automatiskt ner till såren på magen. Jag ville veta om de hade behövt öppna upp buken. Jag tittade ner och såg tre rätt stora snitt och ett i naveln och tänkte att det måste ju bara ha lyckats! Jag fick dock inget konkret bekräftat förrän kirurgen kom in i mitt rum efteråt och berättade att så var fallet. "Den högra äggstocken var det ju inte så mycket kvar av." O_O ööh förlåt? Tydligen har de vid min första titthål tagit bort nästan HELA min högra äggstock utan att säga något om det till mig! Det som sas var att de tog bort en  mindre chokladcysta på den sidan, men kirurgen hade varit försiktig och sparat mina ägganlag. Bullshit. Går aldrig mer tillbaka till Sophiahemmet och inte till min gamla gynekolog där heller som har skrämt upp mig i flera år, slängt på luren i örat på mig och varit allmänt otrevlig när jag bett om råd hur jag ska gå tillväga. Efter att hon rekommenderat oss att försöka själva i minst sex månader och när hon efter det såg säcktuban och sa att jag måste operera mig så började jag gråta. Då tittade hon på mig kallt och sa "vill du inte ha barn?". Hon var liksom inte känslomässigt förmögen att kunna förstå att jag var rädd och ledsen.

Frågan är om jag ska gå vidare med detta? Det är inte ok att behandla människor på det sättet. Man får inte ljuga om såna här viktiga saker! Tackar högre makter att kirurgen inte kom åt min andra äggstock vid den första operationen. Ägg är hårdvaluta nuförtiden. Iallafall de som är gjorda av guld.