The sweet aint that sweet without the sour

Var hos kuratorn igen förra veckan med min fina man och fick göra ett test där man kan räkna ut oro och nedstämdhet på en skala från 1-21. Jag fick 11 på nedstämdhet och 17 på oro vilket kuratorn tyckte jag skulle söka hjälp för. Det och mina sömnsvårigheter som blivit värre på senaste tiden. Jag förklarade att det jobbigaste var väntan och att inte veta NÄR operationen blir. Att de senaste två åren har varit en enda lång väntan och att jag börjar känna mig så trött på det. Att jag tappar livslusten och orken och det är jättejobbigt att leva så. Det tär i princip på alla relationer jag har. Så vi gick därifrån efter att jag lovat att kontakta vårdcentralen samma dag, men av någon anledning så sköt jag upp på det. Kände mig helt matt och låg bara i sängen resten av dagen.

Nästa dag ville mannen ringa vårdgarantin på KS för att se över våra möjligheter att få en snabbare tid på ett annat sjukhus och fick av dem veta att vi har fått en tid för operation i slutet av den här månaden! Av någon anledning så hade jag fått förtur! Ska även på besök till läkaren i veckan inför op för att kolla min hälsostatus.

Så, det är nu det kommer avgöras. Om operationen lyckas kommer vi fortsätta och försöka med ivf med mycket högre chans att faktiskt lyckas. Vilket bara för mig att tänka tanken, får det att svindla i mitt huvud. Men om operationen misslyckas kommer det inte bli fler behandlingar och det kommer bli tungt, riktigt tungt. Men då vet vi iallafall vad som gäller och kan gå vidare och det är en frihet i sig. Det enda jag vill är att komma ut ur det här hålet som varit mitt hem alldeles för länge nu. Och med vetskapen om operationstiden sov jag, för första gången utan timtals av grubblerier, en hel natt.

Preppar inför op

Nämen nej! KS säger sig troligtvis inte kunna hålla vårdgarantin. Och det betyder att operationen kan komma att ske efter sommaren. Jag kan söka mig till andra sjukhus men då måste jag ha remiss, men det vill de inte ge mig för min doktor är på några veckors semester och den andra läkaren kommer inte vilja skriva remiss!? Nåväl. Jag kan vänta, hoppas att äggstockarna tycker detsamma. Håll ut, jag är "bara" 36 vi ska hänga med varann ett tag till hoppas jag.

Pga mitt kontrollbehov över min kropp har jag skrivit en lista på önskemål inför operationen. Får man det tro? Hoppas att doktorn inte tar illa vid sig men det är ju faktiskt min kropp så jag har väl någonting att säga om det kan man tycka? Till och med på restaurang blir man tillfrågad om hur man vill ha sitt kött stekt och det känns ju inte som i närheten lika viktigt som detta. Efter ett intensivt researchläsande av olika kliniska studier, där jag även fått titeln besatt av min andra hälft, har jag kommit fram till en lista som består av inte mer än fyra punkter.

Min önskelista inför operationen:

1. Endast borttagning av äggledarna. Primärt. Äggstockar får ej röras då mitt amh redan är såpass lågt. Jag har inga smärtproblem när jag inte har mens så jag är inte i något behov av att "rensa upp" därinne.

2. Med anledning av det låga amh-värdet och redan påtalade svårigheten att få ut ägg vill jag att man försöker behålla så mycket som möjligt av blodkärlen som går under äggledarna som förser äggstockarna med blod. 

3. Ifall det skulle komma till den punkt där borttagning av äggledarna blir för svår och bedöms att det inte kommer fungera, vill jag gärna att man åtminstone försöker göra en delning, ta bort en bit och separerar äggledarna från livmodern istället. 

4. Om du lyckas kommer jag att diska åt dig resten av mitt liv. Tack.

The mist

Jag har förändrats i grunden som människa. Det märker jag när jag hamnar i situationer som för mig har varit helt naturliga, som att umgås med nära vänner. Jag känner inte igen mig själv riktigt längre. Det har alltid varit väldigt lätt till skratt och knäppa diskussioner, men nu ligger allt inbäddat i en mörk dimma och jag trevar blint med händerna framför mig för att försöka hitta bekanta former, något igenkänningsbart som jag kan ha som riktmärke. Ibland hittar jag skrattet och för ett par sekunder känner jag ingen sorg, som att dimman drar sig undan. Men när skrattet dör ut kommer den tilllbaka och likt en tung filt sveper den in mitt medvetande ännu en gång. 

Snälla låt mig leva igen!

Isolerad på barnlöshetens öde ö

Snabbt sänker jag blicken när en barnvagn närmar sig och skyndar vidare. Låtsas inte se stora, runda magar. Låtsas inte höra när det pratas blöjor, barnstol, beräknad födsel och diverse attiraljer. Vill fort hem, hem till min trygga öde ö mitt i ett hav av blivande mammor, pappor och barn. Utmattad krälar jag upp för min strand (läs: hall). Man kan bara hålla andan en viss tid under vatten, sen behöver man andas. Andas och vila i min hängmatta (läs: soffa) där de gigantiska vågorna inte når mig. Det där vågorna som är öronbedövande ute på havet och som sliter tag i mig och kastar omkring mig tills jag blir alldeles yr. Hur länge orkar man leva såhär och framför allt, går det någonsin över?

Om tacksamheten över en snöstorm

Idag hade jag ett första möte med kuratorn via ivf kliniken som jag antar är specialiserad på just barnlöshet. Jag har dragit mig länge för att gå dit men på senare tid känner jag att det är oundvikligt. Jag gör VAD som helst för att må bättre.

Jag berättade om tjuren, hur svår den är att leva med och om alla besvikelser under de gångna åren. Både över sjukvården och över min kropp. Grät gjorde jag mycket. Och snorade. Ett paket servetter gjorde jag av med på en timme. 

Där satt jag och min lilla sorgehög av mjukt vitt papper i hennes soffa och plötsligt fick jag en uppenbarelse. Jag har en ny följeslagare i livet. Någon som jag måste acceptera och bli vän med. Jag såg framför mig hur jag tog tag i den där läskigt stora varelsens hand och tittade upp i dennes ansikte. Lite lik Jabba the Hut konstaterade jag. Så ser alltså min barnlöshet ut. Som Jabba the Hut. Och JAG måste bli kompis med den? Då grät jag lite till, tackade för mig och gick mot tåget. Och jag kan ju säga såhär, att jag har aldrig varit så tacksam över en snöstorm. 

Drömmen

Jag ligger på operationsbordet och ser hur kirurgen skär upp min hud. Han gör ett långt snitt över buken och jag ser mina tarmar som väller ut genom öppningen. Jag vill skrika men hejdar mig. Är det här en dröm? Tänker jag. Läkarna är klädda i heltäckande vita dräkter med skydd för både ögon och mun. Jag tittar förskräckt på mitt innanmäte och undrar hur det här ska sluta? Jag försöker se vad de gör därinne. Jag vill vara med och bestämma hur de ska göra. Vad som ska bort och vad som ska vara kvar, det är min kropp! Tillslut syr de igen mig med en grov nål och svart sytråd. Jag förväntar mig att det ska göra ont när de trär nålen genom huden, men det gör det inte.

Har googlat ihjäl mig på bukoperationer vid endometrios. Behöver jag säga att jag är ängslig? Imorgon ska jag på ett första besök hos en terapeut och diskutera mitt mående över barnlösheten. För det är inte speciellt bra...

Tjuren

Det här med gravida och nyförlösta vänner. Det är verkligen jättejobbigt. Jag känner att jag medvetet tar avstånd och glider längre och längre bort. Mest för att skydda mig själv. Barnlösheten blir för påtaglig i deras närhet och det känns som jag får utstå någon slags psykisk misshandel varje gång. Jag ska inte kasta under stolen att jag är oerhört avundsjuk, för det är jag. Jag är så avundsjuk så att jag mår illa och får huvudvärk. Jag får fysiska symtom av min avundsjuka och inom mig bubblar en blandning av självhat och känslan av orättvisa och jag KAN inte hjälpa det.

Jag försöker svälja den där känslan men det blir ungefär lika lyckat som att försöka svälja en hel tjur. Jag gömmer den bakom ryggen till och från men den finns alltid där, frustandes med skrapande hovar, redo att kontrollera mig med sin fulla kraft. Jag blir arg, tråkig, missunsam och bitter så fort jag ser en lycklig mamma med sitt barn och jag hatar att vara den personen. Jag vill inte mer, jag vill vara den där glada. Den som fanns innan allt det här började. Men hur gör man? Hur kontrollerar jag tjuren?