Idag hade jag ett första möte med kuratorn via ivf kliniken som jag antar är specialiserad på just barnlöshet. Jag har dragit mig länge för att gå dit men på senare tid känner jag att det är oundvikligt. Jag gör VAD som helst för att må bättre.
Jag berättade om tjuren, hur svår den är att leva med och om alla besvikelser under de gångna åren. Både över sjukvården och över min kropp. Grät gjorde jag mycket. Och snorade. Ett paket servetter gjorde jag av med på en timme.
Där satt jag och min lilla sorgehög av mjukt vitt papper i hennes soffa och plötsligt fick jag en uppenbarelse. Jag har en ny följeslagare i livet. Någon som jag måste acceptera och bli vän med. Jag såg framför mig hur jag tog tag i den där läskigt stora varelsens hand och tittade upp i dennes ansikte. Lite lik Jabba the Hut konstaterade jag. Så ser alltså min barnlöshet ut. Som Jabba the Hut. Och JAG måste bli kompis med den? Då grät jag lite till, tackade för mig och gick mot tåget. Och jag kan ju säga såhär, att jag har aldrig varit så tacksam över en snöstorm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar