tisdag 25 mars 2014
Isolerad på barnlöshetens öde ö
Snabbt sänker jag blicken när en barnvagn närmar sig och skyndar vidare. Låtsas inte se stora, runda magar. Låtsas inte höra när det pratas blöjor, barnstol, beräknad födsel och diverse attiraljer. Vill fort hem, hem till min trygga öde ö mitt i ett hav av blivande mammor, pappor och barn. Utmattad krälar jag upp för min strand (läs: hall). Man kan bara hålla andan en viss tid under vatten, sen behöver man andas. Andas och vila i min hängmatta (läs: soffa) där de gigantiska vågorna inte når mig. Det där vågorna som är öronbedövande ute på havet och som sliter tag i mig och kastar omkring mig tills jag blir alldeles yr. Hur länge orkar man leva såhär och framför allt, går det någonsin över?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag har läst igenom hela din blogg mer eller mindre. Vilken hemsk historia ni måste bära. Jag hoppas snart att plusset är ett faktum för dig. För det kommer. Det finns liksom inget allternativ till något annat. Vi har en dotter som är frukten av IVF. Just nu håller vi på med syskonförsök som verkar vara hopplösa. Tre FET var av ett missfall. Men skam den som ger sig. Dottern ska bli storasyster.. Vill egentligen bara säga. Fortsätt kämpa. En dag får kampen en mening.
SvaraRaderaStor kram Lina
Herregud vad jag önskar att du har rätt! Önskar er lycka till med syskonförsöken, har det gått en gång kommer det gå igen. Tack för peppande ord. De behövs kan jag säga. Kram
Radera