Snabbt sänker jag blicken när en barnvagn närmar sig och skyndar vidare. Låtsas inte se stora, runda magar. Låtsas inte höra när det pratas blöjor, barnstol, beräknad födsel och diverse attiraljer. Vill fort hem, hem till min trygga öde ö mitt i ett hav av blivande mammor, pappor och barn. Utmattad krälar jag upp för min strand (läs: hall). Man kan bara hålla andan en viss tid under vatten, sen behöver man andas. Andas och vila i min hängmatta (läs: soffa) där de gigantiska vågorna inte når mig. Det där vågorna som är öronbedövande ute på havet och som sliter tag i mig och kastar omkring mig tills jag blir alldeles yr. Hur länge orkar man leva såhär och framför allt, går det någonsin över?
Visar inlägg med etikett barnlöshet. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett barnlöshet. Visa alla inlägg
tisdag 25 mars 2014
onsdag 12 mars 2014
Tjuren
Det här med gravida och nyförlösta vänner. Det är verkligen jättejobbigt. Jag känner att jag medvetet tar avstånd och glider längre och längre bort. Mest för att skydda mig själv. Barnlösheten blir för påtaglig i deras närhet och det känns som jag får utstå någon slags psykisk misshandel varje gång. Jag ska inte kasta under stolen att jag är oerhört avundsjuk, för det är jag. Jag är så avundsjuk så att jag mår illa och får huvudvärk. Jag får fysiska symtom av min avundsjuka och inom mig bubblar en blandning av självhat och känslan av orättvisa och jag KAN inte hjälpa det.
Jag försöker svälja den där känslan men det blir ungefär lika lyckat som att försöka svälja en hel tjur. Jag gömmer den bakom ryggen till och från men den finns alltid där, frustandes med skrapande hovar, redo att kontrollera mig med sin fulla kraft. Jag blir arg, tråkig, missunsam och bitter så fort jag ser en lycklig mamma med sitt barn och jag hatar att vara den personen. Jag vill inte mer, jag vill vara den där glada. Den som fanns innan allt det här började. Men hur gör man? Hur kontrollerar jag tjuren?
Jag försöker svälja den där känslan men det blir ungefär lika lyckat som att försöka svälja en hel tjur. Jag gömmer den bakom ryggen till och från men den finns alltid där, frustandes med skrapande hovar, redo att kontrollera mig med sin fulla kraft. Jag blir arg, tråkig, missunsam och bitter så fort jag ser en lycklig mamma med sitt barn och jag hatar att vara den personen. Jag vill inte mer, jag vill vara den där glada. Den som fanns innan allt det här började. Men hur gör man? Hur kontrollerar jag tjuren?
Etiketter:
barnlöshet,
ofrivillig barnlöshet,
Sorg
onsdag 25 december 2013
Om att önska sig en Saab
På stan kollar man in den där gulliga bilen som åker förbi till och från. Kanske skulle man ta sig i kragen och skaffa körkort för att få köra runt i en sån! En dag bestämmer man sig: Vi ska skaffa Saab!
Så man börjar övningsköra och läsa teori. Jaha det här går ju bra, kommer ha det där körkortet när som helst. Men tyvärr misslyckas man på första försöket, andra med. Nähe, det kanske inte var så lätt iaf? Jag kanske inte övar tillräckligt? Så man övar och läser. Tycker att nu måste det bara gå! Men nej. Läser teori med andra människor, en del klarar det på första försöket andra tar det några fler försök innan de lyckas. Jag sliter mitt hår, läser varenda rad till jag kan alla ord utantill i boken, övar tills jag somnar vid ratten. Men jag sitter fortfarande i samma teorisal. Jag kommer inte därifrån. Jag ser leende människor som åker omkring i sina Saabar. En sån som jag vill ha!
Förtvivlad pratar jag med vänner om den där bilen jag så gärna vill ha. Men jag lyckas inte ens få körkort! Bil och körkort är det enda som jag kan tänka på just nu. Inget annat. Blir som besatt av tanken på att få köra runt den där lilla bubblan. En efter en får jag samtal och veta att det är andra som jag känner som också funderat på att köpa Saab och helt plötsligt har de fått körkort! Men vänta nu, det är väl min tur? Börjar bli riktigt stressad nu. Kan Saabarna ta slut? Fabriken kanske lägger ner? Måste skynda mig innan isåfall! Tillslut är det det enda jag gör, tränar och läser teori.
Folk skickar bilder på sina nyinköpta Saabar och bara "Titta vilken fin Saab vi köpt!", "Att köpa Saab är det bästa vi gjort i vårt liv", "Saab är så fantastiskt att köra". VAFAN! Orkar inte se en Saab till nu. Vill bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och gömma mig från världen. Fly till en Saab-fri värld. Men det går inte. För varje dag måste jag gå ut, se dessa bilar överallt och dessa leende människor som kör omkring i dem.
Etiketter:
barnlöshet,
förtvivlan,
hopplöshet,
Sorg
fredag 20 december 2013
16 orsaker att misströsta
Under 6 försök har allt som kunnat gå snett gått snett. Maximal otur. Men när oturen blir en rutin, är det fortfarande slumpen? Detta är vad som gått fel sedan vi började med att försöka bli gravida för 2.5 år sedan:
1. Efter 6 mån egna försök på uppmaning av min gyn får jag en tid pga oregelbundna blödningar där hon upptäcker en säcktuba på vänster sida. Remiss skickas till ivf och en första operation bokas.
2. Efter en titthålsoperation på Sofiahemmet får jag reda på att allt nedanför naveln är en enda röra. Ingenting görs pga för stora risker för tarmen. Dock kommer de åt en liten chokladcysta på höger äggstock som de "försiktigt" avlägsnar.
3. Får ingen behandling mot endometriosen efter operationen utan går flera månader obehandlad till första besöket hos ivf kliniken och endo. Får fritt spelrum i min mage.
4. Har på familjeliv själv läst att det är bra att behandla endon med synarela och tar upp detta på första besöket med läkaren på ivf kliniken. Det går hon med på.
5. Ivf 1 får hög dos menopur, som sägs ska ge mig fler ägg eftersom det var svårt att se de antrala folliklarna genom VUL. Det antogs att jag hade få ägg men enligt prover innan op har jag normalt AMH värde.
6. Ivf 1 resulterar i endast 3 ägg. Dock ett toppfint tillbaka men minus på td.
7. Ivf 2 resulterar i endast 2 ägg och ingen återföring pga att de inte delade sig korrekt.
8. Ett nytt AMH prov visar på en störtdykning från 1.3 till 0.34 på 6 månader! Min tidigare operation är troligtvis boven i det hela. När de tog bort cystan tog de även bort mina ägg :( varför blev jag inte varnad för detta?
9. Läkaren börjar diskutera äggdonation men vi vill göra ett sista försök med annan hormonmedicinering.
10. Läser på familjeliv att chanserna att lyckas med ivf minskar radikalt med säcktuba!? Varför har ingen sagt något?
Diskuterar med läkaren som säger att de inte ska göra något åt den. MEN om jag går vidare med ÄD DÅ är det viktigt att fixa den!?
11. Lyckas på nåt magiskt sätt klämma ut 9 ägg med nya hormoner. De hormonerna läkaren sa att det inte skulle bli bättre med!
12. Efter skriverier i tidningarna visar det sig att just den period när jag tog om mitt AMH värde var det något vajsing med deras reagenser så ALLA proverna visade mycket lägre resultat.
13. Tar upp med flertalet läkare och barnmorskor ang mitt säcktubeproblem dock inför döva öron. Det är bara otur att inget embryo vill fästa i min livmoder säger man.
14. Kontaktar Falun där de går med på att tömma tuban vid äggplock och köper ett 3-pack.
15. Av någon outgrundlig anledning hittar de bara 2 ägg ur 7 äggblåsor trots bra östradiolvärden (som visar på fler ägg). Läkarna står som frågetecken. Får ett päronformat litet embryo tillbaka. Sött men nej, det gick inte.
16. Fet 3 Äntligen efter mycket oro att det inte skulle bli någon ägglossning får vi stoppa tillbaka de 2 kvarvarande embryona från frysen på KS men börjar blöda redan på ruvardag 6 :( trodde det var mens utan värk, men 1 vecka efter kom den med buller och bång.
Nu är jag helt slut av alla negativa besked. Vet inte om jag orkar kriga mer. Själen värker efter en bebis att älska men psyket och kroppen har lagt ner.
Vill ha barn men vägen är för krokig. Det ser inte ens ut som en väg. Jag får inte ens komma ut på vägen, jag går bara mot en vägg och hoppas att ett mirakel ska ske. Att väggen mirakulöst öppnar sig en dag och att jag får fortsätta gå framåt på den här, till synes, fruktlösa barnresan.
Etiketter:
barnlöshet,
Embryo,
fet,
folliklar,
Gonal-f,
ivf,
menopur,
Misslyckat ivf,
negativt,
Säcktuba
fredag 29 november 2013
"Finnes sorg. Sökes tröst."
Jag kan leva och bete mig som vanligt, men den där sorgen känns som en knytnäve i bröstet. Först blir man ledsen, varför jag? Sen blir man förbannad och vill slå någon, men kan bara slå på mig själv, min kropp som är så oduglig i detta sammanhang att jag bara vill ge den en rejäl omgång! Sen blir man förkrossad när man börjar inse vart detta bär åt. Och efter ett tag ger man upp och blir stirra-in-i-väggen apatisk. Tillslut blir man van vid det där tunga. Man blir inte starkare, man blir bara...van.
Känner inte så mycket längre när jag passerar en gravidmage. Känns mest obekvämt och som att jag precis passerat en alien. Eller är det jag som känner mig som en utomjording kanske. Har börjat förlika mig med tanken att aldrig få uppleva det där själv. Men ibland känner jag bara att det är så KONSTIGT. Hur kan det vara så svårt? Folk sprutar ut bebisar till höger och vänster. De sociala medierna svämmar över med nyfödda. Känner ingen i min ålder som velat ha barn men aldrig lyckats bli gravid (med elr utan hjälp). ALLA har lyckats!
Ensamheten är jobbig. Dock vill jag inte någon annan detta onda men det är så ambivalent alltihop.
Jag har börjat forska i sorg. Det finns massor med olika sorger människor går igenom, inte bara när det gäller barnlöshet som jag hade snöat in på. Förlorat barn, cancer, skiljsmässor, förlorad förälder, cancer, otrohet, cancer, missfall etc etc. Cancer är ett återkommande ämne och det är horribelt att läsa om vad människor går igenom. Har blivit en aning morbid, men det hjälper i mitt sorgearbete. Så det får väl vara så. Tillsvidare iallafall.
onsdag 20 november 2013
Liv i rymden
Såg en dokumentär där man diskuterade liv på andra planeter. Det enda som behövs är lite H2O. Hittar de vatten är det stor chans för liv. På jorden finns liv på de mest obeboeliga platserna. Långt ner på botten i havets djup där inte en solstråle når fram. I giftig svavelsyra. På toppen av det högsta berget där syrehalten är så låg att man svimmar. ÖVERALLT förutom i min livmoder kan liv uppstå. Där har de något att göra ett program om.
Bitter? Ja.
söndag 27 oktober 2013
Jag sover med ett troll på mitt bröst
Från att ha varit en sjusovare som lugnt kunde snusa till närmare lunch än frukost på helgerna, till att vakna med ett ryck innan gryning. Det är den där obehagliga känslan i bröstet som väcker mig. Det är mörkret som kramar mig för hårt. Rent visuellt så sitter det en lagom stor varelse på mitt bröst. Ett troll med smutsigt stripigt hår och små elaka ögon. Den tynger och river med sina klor över hjärtat så jag får svårt att andas.
Den låter mig aldrig glömma.
Den låter mig aldrig glömma.
onsdag 9 oktober 2013
Han med stort H som i Hjärta
Hade en smärre livskris. Och så plötsligt en natt. Där stod han. Som att det var som det mest naturliga i världen. Som att alla planeter stod helt rätt i sin bana. Det var vi två från och med då.
Han med de vackraste blå ögonen som såg på mig med en blick som sa att jag var något, att jag betydde något. Han med det största hjärtat som någon har ägt. Han har vaggat mig i sin famn när jag gråtit och pussat bort mina förtvivlade tårar.
Jag önskar att han fick veta hur ovärdelig han är. Att jag är ledsen för att jag inte kan skratta varje dag. Just nu. För det förtjänar han. Bara det bästa. Jag önskar att han fick veta att även om han inte ser det, så fylls hela min själ av glädje när jag ser honom komma gåendes emot mig och ger mig den där kärleksfulla kramen, en sån där jag får när vi varit ifrån varann en hel dag. När jag tar hans fina hand och vi promenerar iväg. Då galopperar mitt hjärta av lycka.
Jag vill ge honom den ultimata kärleksgåvan. I mina drömmar har jag gjort det. Men så vaknar jag med bultande hjärta och inser till min förtvivlan att det inte hände på riktigt. En del av mig och en del av honom sammansmält i en fysisk form.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





