Snabbt sänker jag blicken när en barnvagn närmar sig och skyndar vidare. Låtsas inte se stora, runda magar. Låtsas inte höra när det pratas blöjor, barnstol, beräknad födsel och diverse attiraljer. Vill fort hem, hem till min trygga öde ö mitt i ett hav av blivande mammor, pappor och barn. Utmattad krälar jag upp för min strand (läs: hall). Man kan bara hålla andan en viss tid under vatten, sen behöver man andas. Andas och vila i min hängmatta (läs: soffa) där de gigantiska vågorna inte når mig. Det där vågorna som är öronbedövande ute på havet och som sliter tag i mig och kastar omkring mig tills jag blir alldeles yr. Hur länge orkar man leva såhär och framför allt, går det någonsin över?
Visar inlägg med etikett Sorg. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Sorg. Visa alla inlägg
tisdag 25 mars 2014
onsdag 12 mars 2014
Tjuren
Det här med gravida och nyförlösta vänner. Det är verkligen jättejobbigt. Jag känner att jag medvetet tar avstånd och glider längre och längre bort. Mest för att skydda mig själv. Barnlösheten blir för påtaglig i deras närhet och det känns som jag får utstå någon slags psykisk misshandel varje gång. Jag ska inte kasta under stolen att jag är oerhört avundsjuk, för det är jag. Jag är så avundsjuk så att jag mår illa och får huvudvärk. Jag får fysiska symtom av min avundsjuka och inom mig bubblar en blandning av självhat och känslan av orättvisa och jag KAN inte hjälpa det.
Jag försöker svälja den där känslan men det blir ungefär lika lyckat som att försöka svälja en hel tjur. Jag gömmer den bakom ryggen till och från men den finns alltid där, frustandes med skrapande hovar, redo att kontrollera mig med sin fulla kraft. Jag blir arg, tråkig, missunsam och bitter så fort jag ser en lycklig mamma med sitt barn och jag hatar att vara den personen. Jag vill inte mer, jag vill vara den där glada. Den som fanns innan allt det här började. Men hur gör man? Hur kontrollerar jag tjuren?
Jag försöker svälja den där känslan men det blir ungefär lika lyckat som att försöka svälja en hel tjur. Jag gömmer den bakom ryggen till och från men den finns alltid där, frustandes med skrapande hovar, redo att kontrollera mig med sin fulla kraft. Jag blir arg, tråkig, missunsam och bitter så fort jag ser en lycklig mamma med sitt barn och jag hatar att vara den personen. Jag vill inte mer, jag vill vara den där glada. Den som fanns innan allt det här började. Men hur gör man? Hur kontrollerar jag tjuren?
Etiketter:
barnlöshet,
ofrivillig barnlöshet,
Sorg
onsdag 25 december 2013
Om att önska sig en Saab
På stan kollar man in den där gulliga bilen som åker förbi till och från. Kanske skulle man ta sig i kragen och skaffa körkort för att få köra runt i en sån! En dag bestämmer man sig: Vi ska skaffa Saab!
Så man börjar övningsköra och läsa teori. Jaha det här går ju bra, kommer ha det där körkortet när som helst. Men tyvärr misslyckas man på första försöket, andra med. Nähe, det kanske inte var så lätt iaf? Jag kanske inte övar tillräckligt? Så man övar och läser. Tycker att nu måste det bara gå! Men nej. Läser teori med andra människor, en del klarar det på första försöket andra tar det några fler försök innan de lyckas. Jag sliter mitt hår, läser varenda rad till jag kan alla ord utantill i boken, övar tills jag somnar vid ratten. Men jag sitter fortfarande i samma teorisal. Jag kommer inte därifrån. Jag ser leende människor som åker omkring i sina Saabar. En sån som jag vill ha!
Förtvivlad pratar jag med vänner om den där bilen jag så gärna vill ha. Men jag lyckas inte ens få körkort! Bil och körkort är det enda som jag kan tänka på just nu. Inget annat. Blir som besatt av tanken på att få köra runt den där lilla bubblan. En efter en får jag samtal och veta att det är andra som jag känner som också funderat på att köpa Saab och helt plötsligt har de fått körkort! Men vänta nu, det är väl min tur? Börjar bli riktigt stressad nu. Kan Saabarna ta slut? Fabriken kanske lägger ner? Måste skynda mig innan isåfall! Tillslut är det det enda jag gör, tränar och läser teori.
Folk skickar bilder på sina nyinköpta Saabar och bara "Titta vilken fin Saab vi köpt!", "Att köpa Saab är det bästa vi gjort i vårt liv", "Saab är så fantastiskt att köra". VAFAN! Orkar inte se en Saab till nu. Vill bara lägga mig i sängen, dra täcket över huvudet och gömma mig från världen. Fly till en Saab-fri värld. Men det går inte. För varje dag måste jag gå ut, se dessa bilar överallt och dessa leende människor som kör omkring i dem.
Etiketter:
barnlöshet,
förtvivlan,
hopplöshet,
Sorg
fredag 29 november 2013
"Finnes sorg. Sökes tröst."
Jag kan leva och bete mig som vanligt, men den där sorgen känns som en knytnäve i bröstet. Först blir man ledsen, varför jag? Sen blir man förbannad och vill slå någon, men kan bara slå på mig själv, min kropp som är så oduglig i detta sammanhang att jag bara vill ge den en rejäl omgång! Sen blir man förkrossad när man börjar inse vart detta bär åt. Och efter ett tag ger man upp och blir stirra-in-i-väggen apatisk. Tillslut blir man van vid det där tunga. Man blir inte starkare, man blir bara...van.
Känner inte så mycket längre när jag passerar en gravidmage. Känns mest obekvämt och som att jag precis passerat en alien. Eller är det jag som känner mig som en utomjording kanske. Har börjat förlika mig med tanken att aldrig få uppleva det där själv. Men ibland känner jag bara att det är så KONSTIGT. Hur kan det vara så svårt? Folk sprutar ut bebisar till höger och vänster. De sociala medierna svämmar över med nyfödda. Känner ingen i min ålder som velat ha barn men aldrig lyckats bli gravid (med elr utan hjälp). ALLA har lyckats!
Ensamheten är jobbig. Dock vill jag inte någon annan detta onda men det är så ambivalent alltihop.
Jag har börjat forska i sorg. Det finns massor med olika sorger människor går igenom, inte bara när det gäller barnlöshet som jag hade snöat in på. Förlorat barn, cancer, skiljsmässor, förlorad förälder, cancer, otrohet, cancer, missfall etc etc. Cancer är ett återkommande ämne och det är horribelt att läsa om vad människor går igenom. Har blivit en aning morbid, men det hjälper i mitt sorgearbete. Så det får väl vara så. Tillsvidare iallafall.
söndag 27 oktober 2013
Jag sover med ett troll på mitt bröst
Från att ha varit en sjusovare som lugnt kunde snusa till närmare lunch än frukost på helgerna, till att vakna med ett ryck innan gryning. Det är den där obehagliga känslan i bröstet som väcker mig. Det är mörkret som kramar mig för hårt. Rent visuellt så sitter det en lagom stor varelse på mitt bröst. Ett troll med smutsigt stripigt hår och små elaka ögon. Den tynger och river med sina klor över hjärtat så jag får svårt att andas.
Den låter mig aldrig glömma.
Den låter mig aldrig glömma.
lördag 12 oktober 2013
Memoarer från djupet
Några kilometer under marken, eller är det kanske mil? Ett trångt, becksvart litet utrymme, ruskigt likt en grav, men ändå inte. Här sitter jag, här spenderas den mesta av min tid. Jag ser hösten genom en immig glasruta. Ser även Honom. Han vinkar och ler. Jag tror att han försöker säga att allt kommer bli bra tillslut. Men det är svårt att höra genom det där tjocka glaset. Jag registrerar men har svårt att ta in. Smärtan i själen stör, gnager och ibland slukar den mig med hull och hår för att sen spotta ut mig, detta återupprepas gång på gång tills jag ligger utmattad i en hög av blod, ben och tårar.
onsdag 9 oktober 2013
Han med stort H som i Hjärta
Hade en smärre livskris. Och så plötsligt en natt. Där stod han. Som att det var som det mest naturliga i världen. Som att alla planeter stod helt rätt i sin bana. Det var vi två från och med då.
Han med de vackraste blå ögonen som såg på mig med en blick som sa att jag var något, att jag betydde något. Han med det största hjärtat som någon har ägt. Han har vaggat mig i sin famn när jag gråtit och pussat bort mina förtvivlade tårar.
Jag önskar att han fick veta hur ovärdelig han är. Att jag är ledsen för att jag inte kan skratta varje dag. Just nu. För det förtjänar han. Bara det bästa. Jag önskar att han fick veta att även om han inte ser det, så fylls hela min själ av glädje när jag ser honom komma gåendes emot mig och ger mig den där kärleksfulla kramen, en sån där jag får när vi varit ifrån varann en hel dag. När jag tar hans fina hand och vi promenerar iväg. Då galopperar mitt hjärta av lycka.
Jag vill ge honom den ultimata kärleksgåvan. I mina drömmar har jag gjort det. Men så vaknar jag med bultande hjärta och inser till min förtvivlan att det inte hände på riktigt. En del av mig och en del av honom sammansmält i en fysisk form.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)





