Memoarer från djupet

Några kilometer under marken, eller är det kanske mil? Ett trångt, becksvart litet utrymme, ruskigt likt en grav, men ändå inte. Här sitter jag, här spenderas den mesta av min tid. Jag ser hösten genom en immig glasruta. Ser även Honom. Han vinkar och ler. Jag tror att han försöker säga att allt kommer bli bra tillslut. Men det är svårt att höra genom det där tjocka glaset. Jag registrerar men har svårt att ta in. Smärtan i själen stör, gnager och ibland slukar den mig med hull och hår för att sen spotta ut mig, detta återupprepas gång på gång tills jag ligger utmattad i en hög av blod, ben och tårar.

Vill härifrån. Vill tillbaka till livet. Men jag antar att det här är mitt hem nu.