I stormens öga

Bland magar som växer så det knakar och oräkneliga bebisbilder på sociala medier, står jag med ett par hopplöst ofunktionella äggledare och drömmer mig bort till en bättre värld. I den världen sitter jag i skuggan av en hammock utanför ett kalkstenshus på Fårö och tittar ner på en nyfödd liten bebis som ligger i min famn. Affirmerar lyckliga tankar om framtiden mitt i  stormens öga. 

En operation är planerad. Vi kan börja med titthål och sen gå över till öppen buk om det skulle behövas, sa överläkaren på KS i torsdags efter att ha läst igenom min gamla operationsjournal. Det ligger en tarm där i vägen så vi får lossa på den, det kan vara komplicerat men brukar inte vara omöjligt la han till. Och vid dessa ord klamrar jag mig fast som en skeppsbruten vid drivved på ett stormigt hav.

Så om 2-3 månader kommer jag få opereras. Det finns inga garantier, för jag kan fortfarande vakna upp efter ingreppet och få veta att det inte gick att göra något. Men jag tar den risken. Då har jag gjort allt jag kan i min makt. Då kanske endometriosen vann över min kropp men inte mitt sinne. Då är det dags att gå vidare.