Wish me luck✌️

The sweet aint that sweet without the sour

Var hos kuratorn igen förra veckan med min fina man och fick göra ett test där man kan räkna ut oro och nedstämdhet på en skala från 1-21. Jag fick 11 på nedstämdhet och 17 på oro vilket kuratorn tyckte jag skulle söka hjälp för. Det och mina sömnsvårigheter som blivit värre på senaste tiden. Jag förklarade att det jobbigaste var väntan och att inte veta NÄR operationen blir. Att de senaste två åren har varit en enda lång väntan och att jag börjar känna mig så trött på det. Att jag tappar livslusten och orken och det är jättejobbigt att leva så. Det tär i princip på alla relationer jag har. Så vi gick därifrån efter att jag lovat att kontakta vårdcentralen samma dag, men av någon anledning så sköt jag upp på det. Kände mig helt matt och låg bara i sängen resten av dagen.

Nästa dag ville mannen ringa vårdgarantin på KS för att se över våra möjligheter att få en snabbare tid på ett annat sjukhus och fick av dem veta att vi har fått en tid för operation i slutet av den här månaden! Av någon anledning så hade jag fått förtur! Ska även på besök till läkaren i veckan inför op för att kolla min hälsostatus.

Så, det är nu det kommer avgöras. Om operationen lyckas kommer vi fortsätta och försöka med ivf med mycket högre chans att faktiskt lyckas. Vilket bara för mig att tänka tanken, får det att svindla i mitt huvud. Men om operationen misslyckas kommer det inte bli fler behandlingar och det kommer bli tungt, riktigt tungt. Men då vet vi iallafall vad som gäller och kan gå vidare och det är en frihet i sig. Det enda jag vill är att komma ut ur det här hålet som varit mitt hem alldeles för länge nu. Och med vetskapen om operationstiden sov jag, för första gången utan timtals av grubblerier, en hel natt.

Preppar inför op

Nämen nej! KS säger sig troligtvis inte kunna hålla vårdgarantin. Och det betyder att operationen kan komma att ske efter sommaren. Jag kan söka mig till andra sjukhus men då måste jag ha remiss, men det vill de inte ge mig för min doktor är på några veckors semester och den andra läkaren kommer inte vilja skriva remiss!? Nåväl. Jag kan vänta, hoppas att äggstockarna tycker detsamma. Håll ut, jag är "bara" 36 vi ska hänga med varann ett tag till hoppas jag.

Pga mitt kontrollbehov över min kropp har jag skrivit en lista på önskemål inför operationen. Får man det tro? Hoppas att doktorn inte tar illa vid sig men det är ju faktiskt min kropp så jag har väl någonting att säga om det kan man tycka? Till och med på restaurang blir man tillfrågad om hur man vill ha sitt kött stekt och det känns ju inte som i närheten lika viktigt som detta. Efter ett intensivt researchläsande av olika kliniska studier, där jag även fått titeln besatt av min andra hälft, har jag kommit fram till en lista som består av inte mer än fyra punkter.

Min önskelista inför operationen:

1. Endast borttagning av äggledarna. Primärt. Äggstockar får ej röras då mitt amh redan är såpass lågt. Jag har inga smärtproblem när jag inte har mens så jag är inte i något behov av att "rensa upp" därinne.

2. Med anledning av det låga amh-värdet och redan påtalade svårigheten att få ut ägg vill jag att man försöker behålla så mycket som möjligt av blodkärlen som går under äggledarna som förser äggstockarna med blod. 

3. Ifall det skulle komma till den punkt där borttagning av äggledarna blir för svår och bedöms att det inte kommer fungera, vill jag gärna att man åtminstone försöker göra en delning, ta bort en bit och separerar äggledarna från livmodern istället. 

4. Om du lyckas kommer jag att diska åt dig resten av mitt liv. Tack.

Drömmen

Jag ligger på operationsbordet och ser hur kirurgen skär upp min hud. Han gör ett långt snitt över buken och jag ser mina tarmar som väller ut genom öppningen. Jag vill skrika men hejdar mig. Är det här en dröm? Tänker jag. Läkarna är klädda i heltäckande vita dräkter med skydd för både ögon och mun. Jag tittar förskräckt på mitt innanmäte och undrar hur det här ska sluta? Jag försöker se vad de gör därinne. Jag vill vara med och bestämma hur de ska göra. Vad som ska bort och vad som ska vara kvar, det är min kropp! Tillslut syr de igen mig med en grov nål och svart sytråd. Jag förväntar mig att det ska göra ont när de trär nålen genom huden, men det gör det inte.

Har googlat ihjäl mig på bukoperationer vid endometrios. Behöver jag säga att jag är ängslig? Imorgon ska jag på ett första besök hos en terapeut och diskutera mitt mående över barnlösheten. För det är inte speciellt bra...

I stormens öga

Bland magar som växer så det knakar och oräkneliga bebisbilder på sociala medier, står jag med ett par hopplöst ofunktionella äggledare och drömmer mig bort till en bättre värld. I den världen sitter jag i skuggan av en hammock utanför ett kalkstenshus på Fårö och tittar ner på en nyfödd liten bebis som ligger i min famn. Affirmerar lyckliga tankar om framtiden mitt i  stormens öga. 

En operation är planerad. Vi kan börja med titthål och sen gå över till öppen buk om det skulle behövas, sa överläkaren på KS i torsdags efter att ha läst igenom min gamla operationsjournal. Det ligger en tarm där i vägen så vi får lossa på den, det kan vara komplicerat men brukar inte vara omöjligt la han till. Och vid dessa ord klamrar jag mig fast som en skeppsbruten vid drivved på ett stormigt hav.

Så om 2-3 månader kommer jag få opereras. Det finns inga garantier, för jag kan fortfarande vakna upp efter ingreppet och få veta att det inte gick att göra något. Men jag tar den risken. Då har jag gjort allt jag kan i min makt. Då kanske endometriosen vann över min kropp men inte mitt sinne. Då är det dags att gå vidare.

From hell and back

Det känns som att jag återuppstått från de döda.

Eller kanske mer som att jag bodde i helvetet, reste till himlen och landade på jorden? Mao jag har varit på bortrest. I en månad. Jag tror jag aldrig någonsin har behövt en semester så mycket. Tips till er som är deppiga, åk till himlens lustgård. Det blev så oerhört stora kontraster, så jag hade svårt att ta in allt. Det känns mest som en dröm och när det var dags att åka tillbaka kände jag hur det knöt sig i bröstet. Jag vill inte åka tillbaka till ångest. Nu har jag känt på det några dagar och jag tror jag kommit ur min depression. Halleluja!

Jag tog en paus från min andra resa, fertilitetsresan, men måste nu återkoppla till den. Jag fick en tid hos endometrioscentrum om ett par veckor och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag ska få bli opererad. Annars är det slut med behandlingar. Det har jag kommit fram till och bestämt. Punkt.

Innan resan fick jag ett samtal av gynekologen som tog provet från min livmoderhals. Allt såg normalt ut. Puh! En sak mindre att oroa sig över åtminstone. Men det är ju något där. Han sa att såna förändringar är vanligvis orsakade av virus. "HPV?" frågade jag då. "Kan vara det, men det är svårt att säga" svarade han. Så officiellt har jag en könssjukdom :-o  Men vad är oklart. Troligast HPV (kondylom). Det kunde ta flera år innan en sån förändring läkte ut berättade han.

Nu står jag iallafall här, tillbaka till mitt vägskäl. Vilken väg ska jag gå? Det ligger i min läkares händer. Att få operera eller inte operera. Det är frågan.

Med öppen buk

Tjoho! Fick Gyn att skriva remiss till endometrioscentrum för utvärdering av operation. Trodde aldrig jag någonsin skulle önska mig en operation så mycket som nu? Ibland vaknar jag med klappande hjärta och undrar vad det är jag egentligen utsätter min kropp för. Rädslan över att något ska gå "fel" gnager. Någon ska rota runt i mitt inre. Snälla doktorn, slint inte med kniven. Är det värt det?

Ja det är det!

Hellre död än ett liv utan innebörd.

Vägskäl, tårar och robotar

Så närmar sig det nya året med stormsteg. Inte trodde väl jag att jag fortfarande skulle vara barnlös 2014. Jag trodde absolut att vi skulle lyckas, kanske inte efter första eller andra försöket, men kanske tredje kunde man hoppas på eller i varjefall femte?

Och här sitter jag fortfarande på ruta ett efter 1,5 års krigande i ivf karusellen. Det har varit mycket kämpande i motvind, många tårar och nedslag. Men jag har rest mig på 9,5 varje gång. Även om det har varit nära att jag legat nere för räkning ett antal gånger. 

Så vad säger vi om framtiden då? Jo, jag har bestämt mig för att försöka få en second opinion angående en operation av min äggledare. Den ska väck! Annars blir det inga fler ivf. Det är ingen idé. Jag är helt övertygad om att det är min säcktuba som sätter käppar i hjulet för mig. Har gjort väldigt mycket research på detta. En blogg jag hittade, vars författare gjort resultatlösa försök i 13(!) år. En operation av två äggledare fyllda med cystor och sammanväxningar senare är hon nu gravid för andra gången inom ett år. Vilken kämpe! När jag hittade hennes blogg fick jag återigen hopp. Nu gäller det bara att lyckas få till en operation. 

Den 9e januari ska vi till ivf kliniken för starten av det tredje och sista försöket på KS. Då kommer jag fråga om en remiss till endometrioscentrum. Utan säcktuban kommer jag känna att jag har en chans. En stor chans att nå våra drömmars barn. 

Det finns olika sätt att operera på. Antingen genom titthål, men det har jag gjort och det gick inte att göra så mycket pga sammanväxningarna i buken. Så då finns det två andra tekniker: öppen bukkirurgi och robotkirurgi. Jag hoppas på det sistnämnda. Så sci fi att bli opererad genom en robot!