The sweet aint that sweet without the sour

Var hos kuratorn igen förra veckan med min fina man och fick göra ett test där man kan räkna ut oro och nedstämdhet på en skala från 1-21. Jag fick 11 på nedstämdhet och 17 på oro vilket kuratorn tyckte jag skulle söka hjälp för. Det och mina sömnsvårigheter som blivit värre på senaste tiden. Jag förklarade att det jobbigaste var väntan och att inte veta NÄR operationen blir. Att de senaste två åren har varit en enda lång väntan och att jag börjar känna mig så trött på det. Att jag tappar livslusten och orken och det är jättejobbigt att leva så. Det tär i princip på alla relationer jag har. Så vi gick därifrån efter att jag lovat att kontakta vårdcentralen samma dag, men av någon anledning så sköt jag upp på det. Kände mig helt matt och låg bara i sängen resten av dagen.

Nästa dag ville mannen ringa vårdgarantin på KS för att se över våra möjligheter att få en snabbare tid på ett annat sjukhus och fick av dem veta att vi har fått en tid för operation i slutet av den här månaden! Av någon anledning så hade jag fått förtur! Ska även på besök till läkaren i veckan inför op för att kolla min hälsostatus.

Så, det är nu det kommer avgöras. Om operationen lyckas kommer vi fortsätta och försöka med ivf med mycket högre chans att faktiskt lyckas. Vilket bara för mig att tänka tanken, får det att svindla i mitt huvud. Men om operationen misslyckas kommer det inte bli fler behandlingar och det kommer bli tungt, riktigt tungt. Men då vet vi iallafall vad som gäller och kan gå vidare och det är en frihet i sig. Det enda jag vill är att komma ut ur det här hålet som varit mitt hem alldeles för länge nu. Och med vetskapen om operationstiden sov jag, för första gången utan timtals av grubblerier, en hel natt.