The mist

Jag har förändrats i grunden som människa. Det märker jag när jag hamnar i situationer som för mig har varit helt naturliga, som att umgås med nära vänner. Jag känner inte igen mig själv riktigt längre. Det har alltid varit väldigt lätt till skratt och knäppa diskussioner, men nu ligger allt inbäddat i en mörk dimma och jag trevar blint med händerna framför mig för att försöka hitta bekanta former, något igenkänningsbart som jag kan ha som riktmärke. Ibland hittar jag skrattet och för ett par sekunder känner jag ingen sorg, som att dimman drar sig undan. Men när skrattet dör ut kommer den tilllbaka och likt en tung filt sveper den in mitt medvetande ännu en gång. 

Snälla låt mig leva igen!