Om villkorslös kärlek

Jag hade mycket tid över till att fundera när jag var bortrest (läs. hade inget mobilt internet). Jag tänkte på de stora sakerna, som livet, döden och det som man vill ska fylla ut där i mellan. Mina föräldrar. Att de en dag kommer vara borta. Allt sånt som jag satt och funderade på när jag var liten.

När jag har mått dåligt psykiskt så har jag i de mörkaste stunderna ifrågasatt min existens (är livet värt att leva?). Jag har tyckt att livet har varit hemskt. Jag har varit otroligt besviken. Svarta tankar som, likt en tsunami, sköljer över mitt sinne och dränker min livsglädje. Men under en längre tid har det grott en tanke i mitt huvud som blir starkare för var dag som går. Jag älskar livet.

Jag älskar livet så mycket och jag är så rädd för att inte få uppleva allt som det har att ge.

Det känns skönt att ha den vetskapen i bakhuvudet. För hur det än går, så älskar jag livet. Och jag vill att livet ska älska mig.