Barnlösheten vs mig 1-0

Ringde till Karolinska idag och sa att jag ville köra på ett frysförsök i nästa cykel. Borde få mens inom en vecka, så de bad mig ringa tillbaka när den kommit. Naturlig cykel pga att jag mådde så himla dåligt i den stimulerade. Magen blåstes upp som en ballong, illamående, ont i äggstockarna, ofantligt ont i brösten och bara allmänt krass. Orkar inte må så igen, speciellt inte utan något resultat. Denna gången vill jag ha båda frysisarna tillbaka. De har lovat att diskutera det, så vi får se.

Ber till högre makter: Låt mig ha ägglossning men inte en torsdag eller fredag tack.

Hur mås det då? Jo, det flyter på. Det senaste misslyckandet var riktigt tungt psykiskt. Tidigare har jag varit ledsen och gråtit, men jag har borstat av mig det efter några dagar och lyckats blicka framåt. Den här gången blev jag riktigt deprimerad. Ifrågasatte i princip mitt liv och dess innebörd. Inte sagt att det inte tynger ännu. Jag släpar på tung last. Men efter en tids släpande blir man väl starkare, antar jag. 

Jag sover med ett troll på mitt bröst

Från att ha varit en sjusovare som lugnt kunde snusa till närmare lunch än frukost på helgerna, till att vakna med ett ryck innan gryning. Det är den där obehagliga känslan i bröstet som väcker mig. Det är mörkret som kramar mig för hårt. Rent visuellt så sitter det en lagom stor varelse på mitt bröst. Ett troll med smutsigt stripigt hår och små elaka ögon. Den tynger och river med sina klor över hjärtat så jag får svårt att andas.  

Den låter mig aldrig glömma. 

Att hitta en ny mening

Meningen med livet är att föröka sig, fortplanta sig, sprida sin säd. Men vi som aldrig får några barn, vad har vårt liv för mening? Det är en tanke som snurrar konstant i mitt huvud.

Visst kan man resa och göra livet allmänt behagligt men det känns bara som en kuliss för att dölja ett stort gapande hål. Det handlar om så mycket mer än det. Det handlar om att skapa något helt fantastiskt för att livet ska få ett tyngre värde. Något med substans. Man vill inte lämna det här jordelivet utan att ha utfört något som verkligen betyder något. Något man stolt kan lämna till eftervärlden. 

Så blir det automatiskt när man föder ett barn. Men jag har börjat fundera i alternativa banor. Försöker hitta andra "meningar med livet" så att säga. Kärleken, såklart. Den är ju en grundsten i livet. Men det behövs flera stenar för att bygga ett hus. Att gå helt in i sitt arbete? Men det står och faller på att man har ett jobb som faktiskt betyder något. Som att rädda valar eller kämpa mot onda krafter. 

Jag tror att om jag förblir barnlös kommer jag dra mig undan. Bosätta mig i ett hus på Norra Gotland. Helst Fårö. Där kommer jag påta i trädgården, fixa med huset, måla och pyssla och ha massor med djur. Långt bort från storstadspulsen . Därborta tror jag att jag kan finna inre frid och bara vara utan att känna prestationsångest. Kanske är det detta som är meningen med livet?

Ångrat mig

Är påväg upp! Mår bättre. Inte tiptop, för det kommer jag inte göra förrän jag håller i vårt barn, men flyter på ytan någonstans mellan molnen och djupet.

Har tänkt om och känner att jag behöver lite paus utan hormoner. När man går igenom ett misslyckande är det så lätt att bli desperat och vilja göra ett nytt försök så snart som möjligt. Men kroppen och psyket hänger inte med så jag ska vara snäll mot mig själv och låta mig vila. Så för ett par dagar sen slutade jag spraya och mailade barnmorskan om mitt beslut. Nu vila. 

Att sörja någon som aldrig fanns

Nytt planerat IVF vecka 47. Den 4:e! (räknar inte det som aldrig kom till ruvning). Vet inte vad jag ska tycka om det. Skönt att ha en plan men tror inte på att det kan funka längre. Det känns som att det har blivit någon slags sjuk, masochistisk hobby jag håller på med. 

Inte hade jag i min vildaste fantasi kunnat ana HUR jobbigt detta skulle vara att gå igenom. Nätterna är jobbigast. Tankarna snurrar och ångesten i bröstet blir mer påtaglig. Det känns som att någon har gått bort. Någon jag stod oerhört nära. Jag är rädd. Fruktansvärt rädd. 

Men jag kämpar på iallafall. Jag måste. Även fast jag ofta känner att jag bara vill lägga mig ner på slagfältet och blotta strupen mot fienden. Det skulle vara lättare så. Men måste kämpa, kämpa för den som aldrig fanns.

Memoarer från djupet

Några kilometer under marken, eller är det kanske mil? Ett trångt, becksvart litet utrymme, ruskigt likt en grav, men ändå inte. Här sitter jag, här spenderas den mesta av min tid. Jag ser hösten genom en immig glasruta. Ser även Honom. Han vinkar och ler. Jag tror att han försöker säga att allt kommer bli bra tillslut. Men det är svårt att höra genom det där tjocka glaset. Jag registrerar men har svårt att ta in. Smärtan i själen stör, gnager och ibland slukar den mig med hull och hår för att sen spotta ut mig, detta återupprepas gång på gång tills jag ligger utmattad i en hög av blod, ben och tårar.

Vill härifrån. Vill tillbaka till livet. Men jag antar att det här är mitt hem nu.

Han med stort H som i Hjärta

Hade en smärre livskris. Och så plötsligt en natt. Där stod han. Som att det var som det mest naturliga i världen. Som att alla planeter stod helt rätt i sin bana. Det var vi två från och med då.

Han med de vackraste blå ögonen som såg på mig med en blick som sa att jag var något, att jag betydde något. Han med det största hjärtat som någon har ägt. Han har vaggat mig i sin famn när jag gråtit och pussat bort mina förtvivlade tårar. 

Jag önskar att han fick veta hur ovärdelig han är. Att jag är ledsen för att jag inte kan skratta varje dag. Just nu. För det förtjänar han. Bara det bästa. Jag önskar att han fick veta att även om han inte ser det, så fylls hela min själ av glädje när jag ser honom komma gåendes emot mig och ger mig den där kärleksfulla kramen, en sån där jag får när vi varit ifrån varann en hel dag. När jag tar hans fina hand och vi promenerar iväg. Då galopperar mitt hjärta av lycka. 

Jag vill ge honom den ultimata kärleksgåvan. I mina drömmar har jag gjort det. Men så vaknar jag med bultande hjärta och inser till min förtvivlan att det inte hände på riktigt. En del av mig och en del av honom sammansmält i en fysisk form.