"Finnes sorg. Sökes tröst."

Jag kan leva och bete mig som vanligt, men den där sorgen känns som en knytnäve i bröstet. Först blir man ledsen, varför jag? Sen blir man förbannad och vill slå någon, men kan bara slå på mig själv, min kropp som är så oduglig i detta sammanhang att jag bara vill ge den en rejäl omgång! Sen blir man förkrossad när man börjar inse vart detta bär åt. Och efter ett tag ger man upp och blir stirra-in-i-väggen apatisk. Tillslut blir man van vid det där tunga. Man blir inte starkare, man blir bara...van. 

Känner inte så mycket längre när jag passerar en gravidmage. Känns mest obekvämt och som att jag precis passerat en alien. Eller är det jag som känner mig som en utomjording kanske. Har börjat förlika mig med tanken att aldrig få uppleva det där själv. Men ibland känner jag bara att det är så KONSTIGT. Hur kan det vara så svårt? Folk sprutar ut bebisar till höger och vänster. De sociala medierna svämmar över med nyfödda. Känner ingen i min ålder som velat ha barn men aldrig lyckats bli gravid (med elr utan hjälp). ALLA har lyckats!

Ensamheten är jobbig. Dock vill jag inte någon annan detta onda men det är så ambivalent alltihop. 

Jag har börjat forska i sorg. Det finns massor med olika sorger människor går igenom, inte bara när det gäller barnlöshet som jag hade snöat in på. Förlorat barn, cancer, skiljsmässor, förlorad förälder, cancer, otrohet, cancer, missfall etc etc. Cancer är ett återkommande ämne och det är horribelt att läsa om vad människor går igenom. Har blivit en aning morbid, men det hjälper i mitt sorgearbete. Så det får väl vara så. Tillsvidare iallafall. 

Adoption och äggblåsor

Står nu i kö för adoption. Skickade in ansökningshandlingar och mamma fick betala köavgiften detta år :). Någongång ska det väl bli ett barn på ett eller annat sätt. Den här månaden verkar iaf körd. De två dagarna jag inte får ha ägglossning på är onsdag eller torsdag, för då blir återföring på en helg och det går ju inte för då är KS stängt. Var på VUL igår (måndag) och då var den största follikeln 12mm. Hon trodde på fre-lör. Men idag fick jag ett halvstarkt streck och befarar att ägglossningen denna månad kommer tidigt. Nästa månad är det julstängt så ingen återföring då heller. Januari möjligtvis. Hm. Nej nu får det blåsa lite medvind i den här uppförsbacken tycker jag. Snälla lilla äggblåsa, ha inte så bråttom. Vänta tills på fredag!

Liv i rymden

Såg en dokumentär där man diskuterade liv på andra planeter. Det enda som behövs är lite H2O. Hittar de vatten är det stor chans för liv. På jorden finns liv på de mest obeboeliga platserna. Långt ner på botten i havets djup där inte en solstråle når fram. I giftig svavelsyra. På toppen av det högsta berget där syrehalten är så låg att man svimmar. ÖVERALLT förutom i min livmoder kan liv uppstå. Där har de något att göra ett program om.

Bitter? Ja.

Ett utdrag ur en konversation

- jag är gravid! YESSS!!!

- vad pratar du om?

- gravid, preggo, på tjocken, bulle i ugnen osv. Vad är det som är svårt att fatta? Woho!

- öh ok, vad får dig att tro detta?

- har typ ALLA gravidsymtom: ömma bröst, molvärk, trött, kissnödig etc etc. ÄNTLIGEN!

- men är du helt dum i huvudet? Det här har ju du upplevt hundra gånger förut och vi vet ju båda hur det har slutat...

- jo jag vet, men den här gången är det på riktigt. Det känner jag! En kropp kan inte luras så här mycket. Det är omöjligt. Ska bli mamma så j***a underbart :-D 

- LÄR DIG! Du kommer aldrig bli gravid! Fatta det! Du är skengravid vänta bara ska du få se. 

- men jag har mått så konstigt... Och igår natt vaknade jag av att jag höll på att kräkas...

- dream on baby

Ett utdrag ur "Barnlösheten vs skengravidheten" by me

Så inte sugen på att ruva. 

Barnlösheten vs mig 1-0

Ringde till Karolinska idag och sa att jag ville köra på ett frysförsök i nästa cykel. Borde få mens inom en vecka, så de bad mig ringa tillbaka när den kommit. Naturlig cykel pga att jag mådde så himla dåligt i den stimulerade. Magen blåstes upp som en ballong, illamående, ont i äggstockarna, ofantligt ont i brösten och bara allmänt krass. Orkar inte må så igen, speciellt inte utan något resultat. Denna gången vill jag ha båda frysisarna tillbaka. De har lovat att diskutera det, så vi får se.

Ber till högre makter: Låt mig ha ägglossning men inte en torsdag eller fredag tack.

Hur mås det då? Jo, det flyter på. Det senaste misslyckandet var riktigt tungt psykiskt. Tidigare har jag varit ledsen och gråtit, men jag har borstat av mig det efter några dagar och lyckats blicka framåt. Den här gången blev jag riktigt deprimerad. Ifrågasatte i princip mitt liv och dess innebörd. Inte sagt att det inte tynger ännu. Jag släpar på tung last. Men efter en tids släpande blir man väl starkare, antar jag. 

Jag sover med ett troll på mitt bröst

Från att ha varit en sjusovare som lugnt kunde snusa till närmare lunch än frukost på helgerna, till att vakna med ett ryck innan gryning. Det är den där obehagliga känslan i bröstet som väcker mig. Det är mörkret som kramar mig för hårt. Rent visuellt så sitter det en lagom stor varelse på mitt bröst. Ett troll med smutsigt stripigt hår och små elaka ögon. Den tynger och river med sina klor över hjärtat så jag får svårt att andas.  

Den låter mig aldrig glömma. 

Att hitta en ny mening

Meningen med livet är att föröka sig, fortplanta sig, sprida sin säd. Men vi som aldrig får några barn, vad har vårt liv för mening? Det är en tanke som snurrar konstant i mitt huvud.

Visst kan man resa och göra livet allmänt behagligt men det känns bara som en kuliss för att dölja ett stort gapande hål. Det handlar om så mycket mer än det. Det handlar om att skapa något helt fantastiskt för att livet ska få ett tyngre värde. Något med substans. Man vill inte lämna det här jordelivet utan att ha utfört något som verkligen betyder något. Något man stolt kan lämna till eftervärlden. 

Så blir det automatiskt när man föder ett barn. Men jag har börjat fundera i alternativa banor. Försöker hitta andra "meningar med livet" så att säga. Kärleken, såklart. Den är ju en grundsten i livet. Men det behövs flera stenar för att bygga ett hus. Att gå helt in i sitt arbete? Men det står och faller på att man har ett jobb som faktiskt betyder något. Som att rädda valar eller kämpa mot onda krafter. 

Jag tror att om jag förblir barnlös kommer jag dra mig undan. Bosätta mig i ett hus på Norra Gotland. Helst Fårö. Där kommer jag påta i trädgården, fixa med huset, måla och pyssla och ha massor med djur. Långt bort från storstadspulsen . Därborta tror jag att jag kan finna inre frid och bara vara utan att känna prestationsångest. Kanske är det detta som är meningen med livet?