I stormens öga

Bland magar som växer så det knakar och oräkneliga bebisbilder på sociala medier, står jag med ett par hopplöst ofunktionella äggledare och drömmer mig bort till en bättre värld. I den världen sitter jag i skuggan av en hammock utanför ett kalkstenshus på Fårö och tittar ner på en nyfödd liten bebis som ligger i min famn. Affirmerar lyckliga tankar om framtiden mitt i  stormens öga. 

En operation är planerad. Vi kan börja med titthål och sen gå över till öppen buk om det skulle behövas, sa överläkaren på KS i torsdags efter att ha läst igenom min gamla operationsjournal. Det ligger en tarm där i vägen så vi får lossa på den, det kan vara komplicerat men brukar inte vara omöjligt la han till. Och vid dessa ord klamrar jag mig fast som en skeppsbruten vid drivved på ett stormigt hav.

Så om 2-3 månader kommer jag få opereras. Det finns inga garantier, för jag kan fortfarande vakna upp efter ingreppet och få veta att det inte gick att göra något. Men jag tar den risken. Då har jag gjort allt jag kan i min makt. Då kanske endometriosen vann över min kropp men inte mitt sinne. Då är det dags att gå vidare.

Happiness after spell of sufferings

Idag ger jag fingret åt dig

Jag är miljoner gånger starkare än du är och du kommer aldrig att vinna. Jag kommer kämpa tills den sista droppen av blod lämnar min kropp. Jag kommer lämna dig med dina inälvor utspridda över golvet. Du förstod inte ens vad det var som hände. Du hann aldrig reagera, du hade inte en chans. För jag knockade dig direkt som Cassius Clay i första ronden. Om du är uthållig är jag oövervinnerlig. Om du är snabb är jag avgrunden som fångar dig. Och när jag är klar med dig kommer du vara försvunnen ur mitt medvetande likt ett reparerat trauma. Du kommer aldrig någonsin att få ta mer plats i min kropp. 
För idag ger jag fingret åt min endometrios.

Om villkorslös kärlek

Jag hade mycket tid över till att fundera när jag var bortrest (läs. hade inget mobilt internet). Jag tänkte på de stora sakerna, som livet, döden och det som man vill ska fylla ut där i mellan. Mina föräldrar. Att de en dag kommer vara borta. Allt sånt som jag satt och funderade på när jag var liten.

När jag har mått dåligt psykiskt så har jag i de mörkaste stunderna ifrågasatt min existens (är livet värt att leva?). Jag har tyckt att livet har varit hemskt. Jag har varit otroligt besviken. Svarta tankar som, likt en tsunami, sköljer över mitt sinne och dränker min livsglädje. Men under en längre tid har det grott en tanke i mitt huvud som blir starkare för var dag som går. Jag älskar livet.

Jag älskar livet så mycket och jag är så rädd för att inte få uppleva allt som det har att ge.

Det känns skönt att ha den vetskapen i bakhuvudet. För hur det än går, så älskar jag livet. Och jag vill att livet ska älska mig.

From hell and back

Det känns som att jag återuppstått från de döda.

Eller kanske mer som att jag bodde i helvetet, reste till himlen och landade på jorden? Mao jag har varit på bortrest. I en månad. Jag tror jag aldrig någonsin har behövt en semester så mycket. Tips till er som är deppiga, åk till himlens lustgård. Det blev så oerhört stora kontraster, så jag hade svårt att ta in allt. Det känns mest som en dröm och när det var dags att åka tillbaka kände jag hur det knöt sig i bröstet. Jag vill inte åka tillbaka till ångest. Nu har jag känt på det några dagar och jag tror jag kommit ur min depression. Halleluja!

Jag tog en paus från min andra resa, fertilitetsresan, men måste nu återkoppla till den. Jag fick en tid hos endometrioscentrum om ett par veckor och jag hoppas av hela mitt hjärta att jag ska få bli opererad. Annars är det slut med behandlingar. Det har jag kommit fram till och bestämt. Punkt.

Innan resan fick jag ett samtal av gynekologen som tog provet från min livmoderhals. Allt såg normalt ut. Puh! En sak mindre att oroa sig över åtminstone. Men det är ju något där. Han sa att såna förändringar är vanligvis orsakade av virus. "HPV?" frågade jag då. "Kan vara det, men det är svårt att säga" svarade han. Så officiellt har jag en könssjukdom :-o  Men vad är oklart. Troligast HPV (kondylom). Det kunde ta flera år innan en sån förändring läkte ut berättade han.

Nu står jag iallafall här, tillbaka till mitt vägskäl. Vilken väg ska jag gå? Det ligger i min läkares händer. Att få operera eller inte operera. Det är frågan.

Ska jag dö nu?

Så har man vart på en undersökning av underlivet. Har ju blödigt lite till och från de senaste månaderna. Något som KS sa var helt normalt när man går igenom dessa behandlingar. Men jag har även blödigt mellan behandlingar och hade en gnagande känsla av att allt inte stod riktigt rätt till därnere så jag bokade en tid hos privatgyn. Och det gjorde det inte! 

Gynekologen hittade en förändring i livmoderhalsen som han tog en biopsi ifrån. Hade lite små infall av dödsångest när jag låg där. Dessutom har jag någon slags pågående infektion (könssjukdom?) i underlivet som han såg eftersom det var vita blodkroppar i sekretet. Så nu proppar vi i oss antibiotika av olika slag, både jag och mannen.

Har haft problem till och från i några år nu, men aldrig fått någon riktig hjälp. Fått antibiotika utskrivet och så har det gått över men kommit tillbaka efter ett tag.

Just nu känner jag mig så långt borta från en graviditet som det bara går. Ingen baby men kanske cancer och något liten bakterie på besök? 

Med öppen buk

Tjoho! Fick Gyn att skriva remiss till endometrioscentrum för utvärdering av operation. Trodde aldrig jag någonsin skulle önska mig en operation så mycket som nu? Ibland vaknar jag med klappande hjärta och undrar vad det är jag egentligen utsätter min kropp för. Rädslan över att något ska gå "fel" gnager. Någon ska rota runt i mitt inre. Snälla doktorn, slint inte med kniven. Är det värt det?

Ja det är det!

Hellre död än ett liv utan innebörd.