Jag har större delen av mitt liv varit en glad och social person. Vissa perioder har jag varit deppig men det har berott på sjukdom eller hormontillskott som tex p-piller.
Efter de här 3 åren med misslyckade IVF försök kan jag lista upp en rad obekväma personlighetsdrag som dykt upp.
- rädd för sociala situationer
- kan helt plötsligt välla upp kraftig ångest som gör det svårt att hålla tårarna tillbaka
- bitter
- avundsjuk (på gravida eller folk som har små barn)
- låg sexlust (pga att konstant vara under behandling eller i klimakteriet)
- rädd för att hamna i diskussioner när folk pratar om sina barn
- "tappat" kontakten med vänner som blivit gravida
- känsla av hopplöshet/orättvisa
- sömnproblem
- negativ syn på livet i allmänt
Väldigt ocharmigt när man ser det såhär svart på vitt. Jag vet faktiskt inte hur alla dessa känslor som jag bär på skulle kunna göra mig starkare? För mig känns det mer som att jag är ett gummiband som sträcks ut mer och mer för varje besvikelse. Och ni vet när man släpper efter, så har gummit blivit lite skört, tunnare och större i omfång. Jag hoppas att mitt gummi är så pass starkt att det inte brister, men ibland känns det faktiskt väldigt nära.
Men det positiva är att idag ska jag träffa två gamla vänner och gå ut och äta på stan. Ingen har ställt in :)
Hej!
SvaraRaderaDen där hemska listan hade jag själv kunnat göra för ett par år sedan. Det är en så fruktansvärd kamp som ni går igenom och det är svårt för den som inte gått igenom den själv att förstå. Även om det är många som går igenom en kamp för att få barn så känner man sig väldigt ensam. Speciellt när det går år efter år och det blir bakslag efter bakslag. Det går ju bara åt fel håll!!
Jag och min man har insett att vi borde tagit hjälp av terapeut/psykolog under processen. Vi tror att det hade känts något lättare då. Under processen upplevde vi att vi var stöttade och inte anklagade mot varandra men det är som sagt en väldigt tung kamp man går igenom så jag tror att det är bra att ta hjälp. För mig var rädslan att det inte skulle bli något barn alltid mer eller mindre närvarande. Vi hade börjat prata om det men inte på något sätt landa i det. Vi vågade bara säga det och kunde så konstatera att vi verkligen skulle behöva hjälp. Men tror nog att det hade varit bra med hjälp även utan att direkt behöva ta tag i den hemska frågan. Trots att vi var väldigt medvetna om hur jobbigt det var så förstod vi nog ändå inte riktigt HUR jobbigt vi hade haft det.
Kan tipsa om ivfpodden.se som tagit upp äggdonation i några avsnitt och även "att prata om sin sorg".
Men bara så att du vet:
Helt ok att känna avundsjuka på andra. Det betyder inte att du är sämre människa. Man kan ju både vara glad och känna avundsjuka. När min allra närmsta vän (som fick barn via ivf) berättade att de lyckats började jag gråta. Inte så charmigt...men så var det.
Du vet vad kärlek vet. Folk med barn har inte ensamrätt på denna känsla.
Du vet vad sorg, oro och trötthet är. Folk med barn har inte ensamrätt på dessa känslor.
Du är lika mycket kvinna som någon som har fött barn.
Vilket fint svar... Började nästan gråta av det sista. Jo, jag har pratat lite med terapeuten på ivf kliniken. Men jag har dragit mig för att ta hjälp pga två orsaker. Pengar och adoption. Är rädd att det ska ligga mig till last att jag gått hos psykolog om vi någon dag bestämmer oss för att adoptera. Känns som vi har väldigt liknande historier, hoppas att min slutar lika lyckligt :)
RaderaDu sätter ord precis på hur det känns, även det där som man kanske inte ens vågar tänka på. För några år sedan läste jag att människor som har svårt att få barn mår väldigt dåligt och jag kunde inte förstå varför. Jag fattade att man kunde bli lite besviken över att inte få barn, men jag fattade inte vidden av det. Nu fattar jag ;/
SvaraRaderaIbland är jag så orolig att det där tänjda gummibandet inte ska hålla för glädjen om vi lyckas. Att jag ska vara så känslomässigt trött efter allt vi gått igenom att jag inte ska orka känna glädje. Och att folk ska förvänta sig att jag ska vara superglad hela tiden för att jag äntligen fått som jag vill, när jag kanske behöver en tid för att bara anpassa mig och ta in att jävelskapet är över.
Jag hoppas det kommer gå undan för er nu, men jag tycker mig läsa en styrka mellan raderna i dina inlägg och tror ditt gummiband håller sig starkt ett tag till om det krävs (men hoppas det inte behövs!!)
Exakt så känner jag med. Jag är rädd att jag kommer fortsätta vara bitter och arg om vi lyckas. Efter att ha levt med dessa känslor så länge så vore det konstigt om de bara försvann på en minut... Jag har så svårt att tro att min resa skulle vara över efter ett ÄD försök. På något sätt har jag fått för mig att det är mitt öde att kämpa till sista blodsdroppen. Tack för peppen och ditt fina inlägg <3
Radera