Med huvudet över ytan

Ni vet när man är ute på lite för djupt vatten? När man sträcker sig så långt man kan men vattenytan ändå snuddar vid underläppen. Så ser mina dagar ut. Stel som en pinne vadar jag omkring i ett kallt, oändligt, stilla hav och land är utom synhåll. Jag är så sjukt rädd för att drunkna i sorgen och min lilla kropp är spänd som en fiolsträng. Kämpa, kämpa! Huvudet över ytan! Kom igen, upp med hakan! Men mina tår krampar och ryggen smärtar. Kroppen vill ge upp men huvudet tvingar vidare. "Vi måste klara det här, bara lite till nu" hör jag i mitt huvud. Så jag spänner mig lite extra, tar några djupa andetag, fokuserar mot horisonten och hoppas att någonstans, långt därborta, finns det land.