En stjärna i mitt universum

Det var 4 äggblåsor som plockades på 3  ägg. Det var vi nöjda med :) alla på kliniken var så gulliga och snälla och precis när jag hade klätt på mig och vi var påväg att gå kom doktorn in och sa att de ville erbjuda mig il-dropp pga alla mina misslyckade försök och pga endometriosen. Härligt! Tänkte jag. Äntligen någon som anstränger sig för att hjälpa mig bli gravid. Så jag lade mig glatt i sängen och gav sköterskan armen. Men när kliniken ringde nästa dag för att berätta hur befruktningen gått var det bara ett ägg som befruktats. Nej, nej, nej! Det får inte hända igen! Den här oturen som förföljt oss, de dåliga beskeden som regnat tätt de senaste åren. Lite SOL tack. Ett par nervösa dagar där livet tycktes gå i ultrarapid följde. Och eftersom jag plockades på en fredag skulle återföringen ske på måndagen veckan efter. Herregud! Kommer det där lilla embryot överleva? Kommer vi få något tillbaka? Massor av tankar snurrade runt i huvudet de dagarna och jag började googla äggdonation. Nu fick det räcka med mina ägg. De vill uppenbarligen inte vara med och leka längre. Men på måndagen ringde ingen oss och nervösa med klappande hjärtan åkte vi dit för återföring. Livmoderslemhinnan var gigantisk. Den såg ut som den fetaste droppen någon sett och långt därinne såg vi det skimra till på skärmen där embryot låg. Som en liten stjärna i rymden som hägrar långt, långt borta. Lika ouppnåeligt långt bort som vårat drömmars barn känns. Men den finns där. Jag såg den i några sekunder. 3 dagar och 7 celler stor flyttade den in. De sa att skalet var lite tjockt så de hade gjort något som kallas assisted hatching (AHA) vilket man även kan se på höger sida av bilden. Och när vi frågade om kvalité fick vi en vag kommentar som sa det mesta. "Vi har iaf gjort allt vi kunnat." Och det hade han rätt i.