Låt den rätte komma in

37 år fyllda. Det var ju inte riktigt såhär jag hade tänkt mig livet när jag fyllde 37. De senaste 3,5 åren har varit fyllda av tårar, sorg, ångest, besvikelse, ja i princip alla negativa känslor man kan komma på. Men även av villkorslös kärlek, stöttning, glädje, skratt, närhet och framtidstro. Ofta har vågen tippat över mot det negativa men då har vi fyllt på den positiva skålen för att väga upp. Varje dag är ett jäkla finlir med detta kan jag tillägga. 

När jag träffade min man visste jag bara direkt att det var han jag skulle leva med. Innan vi ens sagt ett ord till varandra fick jag en uppenbarelse att det var Han som skulle bli pappan till mina barn. Jättekonstigt eftersom jag, med handen på hjärtat, aldrig innan funderat särskilt mycket över barn. Jag hade ett par halvkassa förhållanden och kom aldrig så långt i tanken. Barn? Nej, då ska de födas in till en stabil tillvaro tänkte jag. Men när jag träffade Honom var det som att hela mitt universum vältes upp och ner. Sånt som jag hade prioriterat fram till dess betydde helt plötsligt ingenting och tvärtom. Som tex arbete och karriär kände jag inte något som helst intresse för längre. Jag ville ta nästa steg i livet, drömmen om en familj, bygga bo, bli vuxen på riktigt! Alla dessa känslor var överväldigande. Det var som att Han var nyckeln till en hemlig port i mitt inre som jag inte visste fanns. Och när den öppnades så vällde dessa uppdämda känslor ut, som om de bara hade legat där, och väntat på att den rätte skulle komma in. Allt detta förändrade mig drastiskt som person. Det gav mig insikt att förstå vad som faktiskt är viktigt i livet. 

En familj. Och jag hoppas av hela mitt hjärta att vi får äran att bli det en dag.