Hellre bröstcancer än barnlös

Det sägs att man inte kan jämföra sorger då sorgen är konstant. Däremot så känner jag att som ofrivilligt barnlös så är sorgen så otroligt långdragen. Den blir inte lättare med tiden, som den kanske blir när någon nära går bort, utan en lång seg tillvaro i evigt mörker. Sen finns det lite ljusglimtar här och där såklart. Då känns det som att någon tänder lampan i en kort stund och plötsligt så ser man allt det där vackra i världen igen. Tills man ser en gravidmage. Då släcks lampan igen och det blir åter svart. 

Jag gör så gott jag kan för att undvika "lampsläckarna" och försöker inte känna efter så himla mycket hela tiden jämt och ständigt. Som ordspråket jag skrev med snirklig stil i min poesibok när jag var liten "Du kan inte hindra sorgens fåglar flyga över ditt huvud men du kan hindra dem från att bygga bo i ditt hår". Livet har tagit den här vändningen och det finns inget jag kan göra åt saken i nuläget. Förutom miljoner ivf försök och att ställa oss i kö för adoption. Jag brukar tänka att det finns värre öden i världen än att vara barnlös, som cancer tex. Hemska, horribla cancer. Men nu har jag läst två "cancerbloggar" där båda kvinnorna skriver att de HELLRE har cancer än inget barn. Alltså hellre tappa allt hår, ta cellgifter, strålas, kräkas, leva i ovisshet om livet och få en dödsdom än ofrivilligt barnlös. Den ena kvinnan hade obotlig cancer och den andra förklarade att om hon inte hade haft cancer och varit barnlös hade hon varit förkrossad. De hade cancer men tänkte att de hade tur, de var ju iaf inte barnlösa. 

Blev rätt ställd när jag läste det och påmindes om att driften i en kvinna att bli mamma är så otroligt stark, att hon hellre ser döden i vitögat än att gå miste om det.