Något hände efter operationen. Sakta har livet och hoppet sugits tillbaka i mitt system. Dessa äggledare som har varit i mina tankar ständigt gjorde mig matt. Oron över operationen, att den skulle misslyckas, gjorde mig matt. Jag har läst för mycket på nätet om fall som mig och jag har vetat instinktivt att om de inte åtgärdas, då kommer jag aldrig få mitt lilla plus. Men det gick! Och nu känner jag mer hopp än någonsin.
Idag ringde jag reproduktionscentrum och frågade om de trodde att jag skulle hinna med ett försök innan sommaren. Men sköterskan tyckte att kroppen måste läka och vila innan. "Men vi kan boka en läkartid nu innan så vi kan planera uppstart när vi öppnar i augusti" lade hon till när hon hörde hur besviken jag blev. Oh well, psykiskt är jag så redo man kan bli. Jag menar, jag har stått i dessa startgropar i ca 2,5 år nu. Jag spritter av energi och vill bara iväg nu, ut på banan och göra mitt livs lopp. Nu när säcktuban är borta är de motståndarna jag har kvar; min endometrios, min barnlöshet, min rädsla, min sorg och min ilska.
Dom har inte en chans, den här gången kommer jag att vinna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar