Maj har varit en händelserik månad på bebisfronten. Ja, inte på min front då, utan flera vänner och bekanta har fött nu i dagarna och några gravidbesked har ploppat fram här och där. Det känns jobbigt på flera sätt, inte bara för att man längtar ihjäl sig för egen del, utan för att det känns som att man inte riktigt är med i det "normala" samhället. Jag kan väl kalla mig en barnlöshetens zigenare. Jag märker hur människor runt omkring en inte riktigt vet hur de ska hantera min barnlöshet. Fick en konstig (dock välmenande) kommentar av min mans kompis, som kom gående med barnvagnen under sin pappaledighet, där han klappade mig på axeln och sa att han hoppades att det skulle lösa sig. Eh tack?
Det jobbiga är att jag inte ens själv vet hur jag vill bli behandlad. Orkar liksom inte umgås med vänner som är i den där bebisbubblan som folk verkar hamna i när de är alldeles nyförlösta (läs: bitter). Jag hör hur mitt hjärta piper till och krampar, som en döende fågelunge, för att sedan skrumpna ihop till en hård, svart nöt och *poff* så var det bara aska kvar.
Den där j**la askan. Om den bara kunde stanna kvar i det tillståndet, om jag bara kunde slippa känna. Men likt fågel Fenix som reser sig ur askan, så uppstår hjärtat åter för att bli krossat igen och igen och igen och igen och igen...
Kom till mig nu.
Barnlösheten är så extremt brutal! Det är den verkligen. Trodde inte det skulle vara så nu gång nr 2 så att säga, men jag har vänner som dragit sig bort denna gången också. Folk som inte gått igenom detta vet inte hur man ska hantera. Kanske för att dom kan relatera till hur det hade känts om inte deras barn fanns. Det kanske blir kortslutning i hjärnan för dom. Hoppas innerligt att nästa gång är er gång! Kram
SvaraRaderaKänner igen de där känslorna =/
SvaraRaderawww.piomio.bloggg.se