Det som göms i snö...

Ligger hemma på soffan och har varit här sen jag kom hem, förutom några turer till köket. Operationen var som sagt lyckad. Helt otroligt, jag var så beredd på att det skulle bli för riskabelt (livsfarligt! eftersom min gamla gyn på Sophiahemmet sagt det). Är rätt mörbultad, förutom snitten på magen så har jag blåmärken på armarna, i ansiktet och fläskläpp(!?). Jag har helt plötsligt blivit allergisk mot morfin så jag har kräkts rätt mycket och haft otroligt ont över diafragman och upp över axlarna. Råkade skratta till och den smärtan som sköt upp över bröstet och upp över axlarna var INTE skön kan jag säga. Kan beskriva det som att någon sticker knivar in i hela området på en och samma gång. Fick panik! Letade i garderoben och hittade ett resårskärp som jag drog åt runt diafragman som höll allt "på plats" och det hjälpte! Jag kunde varken slappna av, luta mig bakåt i soffan eller ligga ner så jag satt med rak rygg på soffkanten, framåtlutad hela dagen efter operationen. När kvällen kom började jag fundera på hur eller om jag överhuvud taget skulle kunna sova. Jag bullade upp massor av kuddar över täcket så jag satt upp nästan helt med överkroppen och lyckades faktiskt somna av utmattning och sov hela natten. När jag vaknade upp hade smärtan under bröstkorgen lagt sig som tur var.

När jag vaknade upp efter operationen letade mina händer sig automatiskt ner till såren på magen. Jag ville veta om de hade behövt öppna upp buken. Jag tittade ner och såg tre rätt stora snitt och ett i naveln och tänkte att det måste ju bara ha lyckats! Jag fick dock inget konkret bekräftat förrän kirurgen kom in i mitt rum efteråt och berättade att så var fallet. "Den högra äggstocken var det ju inte så mycket kvar av." O_O ööh förlåt? Tydligen har de vid min första titthål tagit bort nästan HELA min högra äggstock utan att säga något om det till mig! Det som sas var att de tog bort en  mindre chokladcysta på den sidan, men kirurgen hade varit försiktig och sparat mina ägganlag. Bullshit. Går aldrig mer tillbaka till Sophiahemmet och inte till min gamla gynekolog där heller som har skrämt upp mig i flera år, slängt på luren i örat på mig och varit allmänt otrevlig när jag bett om råd hur jag ska gå tillväga. Efter att hon rekommenderat oss att försöka själva i minst sex månader och när hon efter det såg säcktuban och sa att jag måste operera mig så började jag gråta. Då tittade hon på mig kallt och sa "vill du inte ha barn?". Hon var liksom inte känslomässigt förmögen att kunna förstå att jag var rädd och ledsen.

Frågan är om jag ska gå vidare med detta? Det är inte ok att behandla människor på det sättet. Man får inte ljuga om såna här viktiga saker! Tackar högre makter att kirurgen inte kom åt min andra äggstock vid den första operationen. Ägg är hårdvaluta nuförtiden. Iallafall de som är gjorda av guld.