Världen är en f*cked up plats

Att först kämpa mot barnlöshet i flera år. Att äntligen få sina drömmars barn med hjälp av äggdonation. Att få ett cancerbesked. Att få veta att cancern är obotlig. Att somna in förevigt ifrån sitt lilla barn och familj. 

Att vara arg. Fruktansvärt arg på livets orättvisa... Här sitter man och klagar på vädret medans andra kämpar för sina liv. Ett uppvaknande. 

Tack för allt Jenny! Dina texter glödde av kärlek, styrka och framförallt mod. Cancern kanske tog dig men i mina ögon kommer du alltid vara en vinnare. 

Riskerna med hysteroskopi och sommarlov

Eller om man nu kan kalla det sommar. Imorse tog jag på mig stickad polotröja och min höstjacka. Rätt kyligt om man säger så. Har inte hört något från sjukhuset ännu om tid för hysto. Dock fick jag papper för hälsokontroll dagen efter besöket för 2-3 veckor sedan så håller tummarna för en kallelse snart. Har läst litegrann om riskerna vid hysto (eftersom jag verkar ha benägenhet att råka ut för dessa). Det finns risk för sammanväxningar i livmodern och då är man så infertil man kan bli i princip. Inga ägg, inga äggledare och en sammanväxt livmoder. Tillåt mig skratta! Men det är väl lika bra att slå den sista spiken i kistan för denna eländiga kropp, eller? 

Det positiva är att jag typ har semester, jag är inte ledig men jobbar inte utan går en utbildning. 

Ha en fin sommar så hörs vi i höst :)

Polypjakt, hysteroskopi och ägg på is

Igår var vi till kliniken och fick ännu en gång fylla livmodern med koksalt på polypjakt men tydligen såg allt bra ut. Men pga mina olaga blödningar bestämdes det att jag skulle göra en hysteroskopi iallafall. Ta lite prover och titta på slemhinnan innan någon återföring av embryo. För visst fick vi till frysen. Av de nio äggen blev fyra befruktade och två ligger på is as we speak. Tydligen en tvådagars och en blactocyst. Så det är väl bara att hålla tummarna att någon överlever tiningen. Jag undrar om det andra paret blev gravida? :)

Nu har jag en jobbvecka kvar innan en välbehövlig och efterlängtad semester. Och sen efteråt händer faktiskt en stor och väldigt rolig sak. Vi kommer få hem en ny liten familjemedlem. Ja inte ett människobarn men en lurvig dito :) kanske kan lyckan åter finna sin väg hem till oss med hjälp av en liten valp... Det känns så för när vi hälsade på uppfödaren blev vi båda blixtförälskade och jag tror det var besvarat.

Ett liv utan barn

Ja. Både jag och mannen pratade häromkvällen och båda verkar ha tappat suget. Jag tror det bara blivit för mycket för oss båda två. Alla turer till sjukhuset, hormoner, behandlingar, planeringar, misslyckanden, dåliga besked, oändliga tårar, ilska och besvikelse. Sakta har vi brutits ner till fotknölarna och jag tror droppen rann över när vår hund somnade in. Med honom dog allt. Den lilla lusten och glädjen som fanns i vår vardag krossades till små sandkorn och rann genom våra fingrar. 

Med det så har ett stort lugn brett ut sig inombords. Något jag inte känt på många år. Jag bryr mig inte längre. Jag kanske aldrig kommer få barn. Jag kommer såklart göra försöket med ÄD. Men sen vet jag inte om jag orkar mer. Mitt liv blev inte som jag hade trott men jag ska hitta nya vägar. Just nu går jag på en helt okänd stig, det är annorlunda. Men ändå vackert på sitt sätt. På den här stigen måste jag tänka annorlunda och se livet på ett nytt sätt. Jag måste göra det bästa av vad jag har blivit tilldelad. Och vet ni vad? Det har alltid varit min specialité. 

Tack

Det blev 9 ägg från donatorn. Sen får man ju se hur många som är mogna och befruktade som barnmorskan sa i telefonen. Ganska bra presterat mao eftersom vi delade ägg med ett annat par och nästa vecka får vi veta om några gick till frysen. Börjar nästan gråta när jag tänker på vad denna kvinna har presterat för vår skull. Tacksamheten är större än något annat just nu, hur det än slutar. Tack.

En vecka av saknad, befodran och väntan på ägg

Nu har det gått en vecka sedan mitt lilla hjärta somnade in. En vecka som kantats av mycket tårar, sorg och saknad. Dagarna har varit ok, då jobbet fått mig att tänka på annat. Men helt plötsligt är det något som påminner mig om honom och tårarna väller upp okontrollerat. Jag kan inte få barn så varför, varför kunde jag inte få behålla min lilla älskling? Även mannen är helt knäckt och jag tror aldrig jag sett honom gråta så hjärtskärande förut. Vår lilla hund var väldigt speciell (jag vet att alla säkert tycker så om sina djur), han hade en personlighet som var större än livet och att komma hem nu känns otroligt tomt. Min man har haft flera hundar och släktingar som gått bort, men t o m han säger att detta är det värsta han gått igenom. 

Sen har vi det här med min slemhinna i livmodern. Vill bara reda ut vad det kan vara. Tänk om det är därför alla våra försök har misslyckats? Att det inte alls var den vätskefyllda äggledaren? Herregud hur mycket problem kan man ha där nere eg? Ibland börjar jag fundera på om jag har någon slags förbannelse som vilar över mig. För det dyker upp nya problem hela tiden vartefter jag löser de gamla. Som att någon "jobbar" mot att vi ska få våra drömmars barn. Eller så börjar jag bara bli knäpp i huvudet på riktigt. 

Jo, och så ringde de från KS och sa att mannen ska lämna sina frön nästa vecka. Rätt spännande och se om det blir några ägg till oss :) men om jag skulle satsa pengar tror jag inte jag hade satsat på det med tanke på våra odds hehe...

En bra sak. Jag har blivit befodrad på jobbet och kommer ta över en av gravidmagarnas tjänst när hon går på mammaledighet! Haha! Mina planer går i lås på jobbfronten iaf *skrattar elakt och vrider mina händer* 

Avbruten behandling och en förlorad bästa vän

Idag var jag på kliniken för att kolla att livmoderslemhinnan hade växt som den skulle av progynonen och den var supertjock på 16mm redan. Återföring var planerad till nästa vecka men den kommer inte bli av nu. Tyvärr såg barnmorskan och läkaren något konstigt i min slemhinna. Ett vitt område på ca 1 cm som inte ska vara där. Så nu måste jag äta provera för att få en blödning, ringa kliniken och komma tillbaka för ännu en hydrosonografi som jag gjorde på Sofiahemmet i november. Och det sa jag att jag hade gjort och att inget hade hittats vid den undersökningen så troligtvis kommer det bli en hysteroskopi efter det. Mannen kommer få åka och lämna spermier iaf, för om donatorn får ut många ägg kan man frysa dem tills vi rett ut vad som pågår i min slemhinna... På ett sätt var det skönt att de hittade det här nu. För tänk om jag gjorde det här försöket utan att veta om detta. Då hade det med stor sannolikhet inte gått vägen. Det enda jag blir lite orolig över är VAD det är. Och går det att behandla? The big C word flyter omkring i tankarna såklart. Har känt på mig att det är något konstigt med min slemhinna ett tag pga blödningarna jag haft osv. Nu kanske jag är påväg att få svaret. 

Ett besked jag bävat för och något jag knappt orkar ta in idag. Just idag. Dagen efter att min älskade vovve fick somna in. Mitt hjärta blöder... Han var så sjuk så min logiska hjärna vet att det var rätt beslut, men det gör så förbannat ont. Om ni kommer ihåg så har jag skrivit om min sjuka "vän". Min vovve var den vännen och igår somnade han in i evigheten i ett regn av mina tårar. 

Matte älskar dig! Vi ses i Nangijala <3