En vecka av saknad, befodran och väntan på ägg

Nu har det gått en vecka sedan mitt lilla hjärta somnade in. En vecka som kantats av mycket tårar, sorg och saknad. Dagarna har varit ok, då jobbet fått mig att tänka på annat. Men helt plötsligt är det något som påminner mig om honom och tårarna väller upp okontrollerat. Jag kan inte få barn så varför, varför kunde jag inte få behålla min lilla älskling? Även mannen är helt knäckt och jag tror aldrig jag sett honom gråta så hjärtskärande förut. Vår lilla hund var väldigt speciell (jag vet att alla säkert tycker så om sina djur), han hade en personlighet som var större än livet och att komma hem nu känns otroligt tomt. Min man har haft flera hundar och släktingar som gått bort, men t o m han säger att detta är det värsta han gått igenom. 

Sen har vi det här med min slemhinna i livmodern. Vill bara reda ut vad det kan vara. Tänk om det är därför alla våra försök har misslyckats? Att det inte alls var den vätskefyllda äggledaren? Herregud hur mycket problem kan man ha där nere eg? Ibland börjar jag fundera på om jag har någon slags förbannelse som vilar över mig. För det dyker upp nya problem hela tiden vartefter jag löser de gamla. Som att någon "jobbar" mot att vi ska få våra drömmars barn. Eller så börjar jag bara bli knäpp i huvudet på riktigt. 

Jo, och så ringde de från KS och sa att mannen ska lämna sina frön nästa vecka. Rätt spännande och se om det blir några ägg till oss :) men om jag skulle satsa pengar tror jag inte jag hade satsat på det med tanke på våra odds hehe...

En bra sak. Jag har blivit befodrad på jobbet och kommer ta över en av gravidmagarnas tjänst när hon går på mammaledighet! Haha! Mina planer går i lås på jobbfronten iaf *skrattar elakt och vrider mina händer*