Med det så har ett stort lugn brett ut sig inombords. Något jag inte känt på många år. Jag bryr mig inte längre. Jag kanske aldrig kommer få barn. Jag kommer såklart göra försöket med ÄD. Men sen vet jag inte om jag orkar mer. Mitt liv blev inte som jag hade trott men jag ska hitta nya vägar. Just nu går jag på en helt okänd stig, det är annorlunda. Men ändå vackert på sitt sätt. På den här stigen måste jag tänka annorlunda och se livet på ett nytt sätt. Jag måste göra det bästa av vad jag har blivit tilldelad. Och vet ni vad? Det har alltid varit min specialité.
måndag 15 juni 2015
Ett liv utan barn
Ja. Både jag och mannen pratade häromkvällen och båda verkar ha tappat suget. Jag tror det bara blivit för mycket för oss båda två. Alla turer till sjukhuset, hormoner, behandlingar, planeringar, misslyckanden, dåliga besked, oändliga tårar, ilska och besvikelse. Sakta har vi brutits ner till fotknölarna och jag tror droppen rann över när vår hund somnade in. Med honom dog allt. Den lilla lusten och glädjen som fanns i vår vardag krossades till små sandkorn och rann genom våra fingrar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så känner jag oxå, allt det du skriver. När det gäller sorgen över eran vovve så tog det mig 6mån innan jag kände glädje igen efter min älskades Bamses bortgång. Det tar oerhört på en! Men samtidigt lever vi bara ett liv och vi måste leva även om våra hjärtan lider, du har ändå samma sunda inställning som jag! Skickar kramar till dig!
SvaraRaderaHar gått en månad nu och gråter fortfarande... Önskardig en skön sommar! Kram
Radera<3
SvaraRaderaVilken styrka och klarhet i tankarna ni lyckas ha trots allt. Och stort att ni lyckas vara så synkade tillsammans.
SvaraRaderaTankarna på när nog får vara nog tycker jag är de svåraste. Någon gång måste man säga stopp. Man kan inte orka kämpa i det här för evigt.
Jag hoppas verkligen det funkar med ÄD för er (och för mig när det blir min tur nästa sommar). Men jag är så imponerad av ert mod att fundera över vad som händer om det inte fungerar.
Kram
Tankarna har kommit mer och mer ju längre tiden går... Har kämpat på nu i över 4 år. Inte ett enda positivt besked.. Man blir trött, vill bort från det som får en att må dåligt, samtidigt är det ju det enda som kan få en lycklig... Kram
RaderaJag hoppas att ÄD fungerar för er men om det inte gör det kommer ni hitta ett sätt att leva utan barn, det är svårt men det går. Beslutet att sluta kämpa är svårt och verkar vara "förbjudet" i barnlöshetskretsar men vi finns, vi som tvingats ge upp kampen om barn. Vi syns inte och vi får stå ut med andras fördomar men du ska veta att om det inte fungerar med ÄD så finns det det stöd att få tex på http://www.andrasidantroskeln.se/blogg/. Om du/ni inte är redo att läsa den bloggen eller tänka mer på ett liv utan barn så kan du ha kvar in min kommentar och leta upp den om du/ni behöver någon gång. Ta hand om er. Kram
SvaraRaderaTack för tipset! Har fortfarande ett litet hopp kvar att det ska funka. Men vi får se vad de säger efter operationen. Kram
Radera